Lööftunn överenskommelse på nattgammal is

Underskatta aldrig en svetsare! Enligt välunderrättade källor var Stefan Löfven en usel svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. 

Nu har han svetsat ihop en regering som ger honom fortsatt makt som statsminister. Men han bör dricka segerchampagnen fortast möjligt. Hans makt vilar på nattgammal is som kan brista när som helst.

En svetsares yrkesskicklighet kan bland annat mätas i hur hållbara fogar han kan åstadkomma. För Stefan Löfven började det illa. Den 48-veckors svetsarkurs han började på AMU i Kramfors efter gymnasiet skolkade han så mycket från att han inte blev godkänd.

Svetsarjobbet på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik höll han bara på med i två år med blygsamma framgångar. Han övergick till en facklig karriär inom Metall. Där lyckades han bättre.

Stefan Löfven har bevisat att man inte behöver vara överdrivet begåvad för att bli statsminister. Han är den ofrivillige partiledaren som mer eller mindre tvingades  av partiets verkställande utskott att axla ledarskapet för socialdemokraterna när Håkan Juholt brådstörtat avgick 2012. Sedan blev han statsminister. Det fanns helt enkelt ingen annan kandidat som var ett tänkbart alternativ. SAP var i akut nöd.

Det har visat sig räcka långt att vara bondslug, eller ”streetsmart” som det heter i stora världen. Det räckte för att Stefan Löfven skulle få möjlighet att sitta kvar vid makten i en Löfven II-regering och dirigera en fortsatt tragisk operamelodram tillsammans med extrempartiet mp. En beprövat dysfunktionell relation, en genomliden fyraårig konfliktfylld samexistens som skulle få vilken psykoterapeut som helst att gråta blod och avsäga sig uppdraget.

”En sådan seger till, och jag är förlorad” sa kungen och fältherren Pyrrhus (född 318, död 272 före Kristus) efter ett framgångsrikt slag mot romarna år 279 före Kristus. Därmed myntade han begreppet Pyrrhusseger om en dyrköpt seger med stora egna förluster eller en seger som leder till förluster längre fram. Säga vad man vill, men Stefan Löfven kvalar in som vår tids Pyrrhus, åtminstone på längre sikt. Att sälja sin själ är inte gratis.

Samboskapet mellan S och mp vilar på en förbrukad grund – i de senaste partisympatiundersökningarna ligger mp på 3,9 procent och alltså under riksdagsspärren. Men har man tagit fan i båten får man ro den i land.

Med Januariöverenskommelsen (JÖK) är regeringsmakten uppstagad på och beroende av de förment liberala centerpartiet och liberalerna, som ska agera stödpartier för vänsterregeringen s-mp. Det är ett ömsesidigt beroende präglat av tvång, där alla behöver varandra och befinner sig i en andtäppig tvångssituation gentemot varandra för att få behålla makten. Relationer grundade på tvång är inte friska och sällan harmoniska.

Centerpartiet har tappat 30 procent av sina väljare (Annie Lööf-effekten) och får 6,9 procent i senaste Sifo. Liberalerna får 3,6 procent och skulle åka ut ur riksdagen om det var val i dag. Frågan är vem som har blåst vem. Allt tyder på att det är Stefan Löfven som gammal förhandlingsräv som har blåst samtliga, inklusive vänsterpartiet. För att inte tala om väljarna.

För att nå maktens tinnar måste man också ha en hög smärttröskel, svälja förödmjukelsen och tåla att man två gånger blir nedröstad som statsminister av riksdagen, spotta i nävarna och komma igen. Allt hänger på elefanthudens tjocklek och vilka drivkrafter man har, hur mycket man identifierar sig med makten.

Efter 131 regeringslösa dagar kan Stefan Löfven dricka segerchampagne – om han tycker att det är värt att fira 115 ja-röster, 153 nej-röster, fyra frånvarande och 77 som avstod. Antagligen tycker han det. Ulf Kristersson (m) fick 154 ja-röster – men blev inte statsminister. Men Löfven bör hälla i sig Pyrrhus-champagnen fort som attan, för nu kastas både han och hela nationen in i det verkliga dramat: att driva regeringspolitik utifrån en lööftunn överenskommelse i 73 punkter med centern och liberalerna, redan kallad Januariblåsningen.

Den här kvartetten står på vingliga styltor på nattgammal is, och det gäller som sagt att hälla i sig champagnen innan den blir varm och börjar smaka illa.

I den utdragna regeringsmissbildningen har Stefan Löfven haft stor nytta av sin gamla karriär som förhandlare i Metall. Han vet att förhalningsmetoden är väl beprövad och har lyckats locka de två liberala partierna i en fälla genom att lova dem – om inte guld och gröna skogar – så bland annat utökad anhöriginvandring, en halv familjevecka för dem som har barn mellan 4 och 16 år, sänkta arbetsgivaravgifter, slopad värnskatt, utvidgade RUT-avdrag och mycket mer. Hela listan med 73 punkter finns här.

Men genidraget framför allt: 46 av uppgörelsens 73 punkter utmynnar i löften om utredningar. Stefan Löfven har helt enkelt lurat skjortan av Jan Björklund och knytblusen av Annie Lööf. Alla vet att en utredning är en beprövad metod att långtidsparkera en fråga och ibland gräva ner den för alltid, eller åtminstone mandatperioden ut. Ytterligare 14 punkter på listan ska beredas av olika statliga verk och myndigheter. Myndighetscheferna utses självklart av den socialdemokratiska regeringen.

Både Annie Lööf (c) och Jan Björklund (L) har varit Alliansen behjälpliga med ett assisterat självmord – den allians som länge har legat i dödsryckningar och som nu definitivt har puttats över gravens rand. Vad väntar de sig? Applåder? När de till fullo får inhösta konsekvenserna av det assisterade självmordet kommer de sannolikt att önska sig mycket långt bort från den kalla gravkryptan.

Att komma överens om ett antal punkter på en lista är en sak, i synnerhet när man har kniven mot strupen och åtrår makten mer än något annat.

Att omsätta stolpar på ett papper till konkret politik är något helt annat.

Stickor och strån kommer att ryka när stridiga ideologiska viljor och egenintressen ska omsättas i regeringspropositioner och politiska beslut. Det kommer inte ens att hjälpa att Annie Lööf stampar med foten och skriker i barytonfalsett på hårt pressad småländska. Hon tänker sig att hon ska driva ”liberal reformpolitik”, samtidigt som det globalistiska centerpartiet ska vara ett ”liberalt oppositionsparti”. (Jo, det är sant).

Tanken att vara stödben för regeringen samtidigt som man bedriver oppositionspolitik är fullkomligt bisarr och ett tecken på personlighetsklyvning. Fortare än Annie Lööf och Jan Björklund anar kan 73-punktsöverenskommelsen visa sig ha ungefär samma dignitet som en önskelista till tomten. Trots att Stefan Löfven säger sig gilla starka kvinnor kommer han inte att dra sig för att visa vem som bestämmer.

”Det finns en myt om Socialdemokraternas enastående politiska skicklighet. Något ligger det i den, men ibland kan man vara så skicklig att man inte hänger med själv” skriver Johan Hakelius. 

”Det här partiet har just gjort det sämsta valet någonsin. Det har förlorat vänsterut och till Sverigedemokraterna. Nu ska det regera med en politik som, åtminstone på ytan, är marknadsliberal och aktivt driver på för ökad invandring.

En rejäl socialdemokrati blåser sig själv.”

Förhoppningsvis inser tiotusentals väljare som röstade liberalt men nu får en vänsterregering att de är grundlurade och skaffar sig mer information inför nästa val. Välinformerade val är själva grundbulten i en demokrati. Vilket just har bevisats. Och förhoppningsvis inser tiotusentals väljare som röstade på socialdemokraterna och vänsterpartiet att de nu får en grumlig liberal sörja.

Ett större svek har aldrig begåtts mot svenska väljare. Tjugofem procent (Sverigedemokraternas och vänsterpartiets väljare) – alltså var fjärde väljare – ställs utanför politiskt inflytande. Det är ett brott mot demokratin och mot politisk anständighet – ifall det nu finns några rester kvar av denna omoderna företeelse. Ytterst är det en dolk i magen på väljarnas tillit till att politikerna gör ett hederligt jobb som är förankrat i folkviljan.

Det är den politiska perversionens ursinniga språk. Det är vanmaktens språk i ett Europa där de konservativa och nationalistiska partierna växer och socialdemokratin går bakåt. Varför skulle Sverige vara ett undantag?

Detta är vad som upprör mig mest i överenskommelsen: fem av åtta partier (S, mp, C, L och V) är fullkomligt eniga om att Sverigedemokraterna inte ska ha något inflytande i svensk politik, trots att de blev tredje största parti i senaste valet. Att frysa ut Sverigedemokraterna är överordnat allt annat. Det är det som utgör själva det bärande golvbjälklaget i JÖK. Enligt flosklerna bygger enigheten på att ”Sverige ska vara ett öppet samhälle”, ”inte göda hatet och främlingsfientligheten” och andra krystade formuleringar.

Det är så förljuget, hatiskt och maktfullkomligt att man baxnar. Det är bland annat det här resonemanget som hos mig frammanar bilden av de fyras gäng på vingliga styltor på nattgammal is som när som helst kan krascha – och jag hoppas att den gör det. Deras uppenbara förakt för demokratin är oerhört avslöjande. Det visar deras oresonliga förakt för väljarna och hat mot ett parti som har dubblerat sina väljarsiffror i varje val hittills.

Den utvecklingen betyder någonting. Den betyder att det finns ett starkt växande missnöje över Sveriges i internationella jämförelser extrema migrationspolitik. Ett missnöje som varje politiker måste ta på allvar – om inte annat så av egoistiska skäl (de verkar vara de enda giltiga i dag). En varning är utfärdad: en växande folkopinion som konsekvent nonchaleras leder förr eller senare till politikers fall. Och det fallet blir hårt.

Men istället för att analysera missnöjet och åtgärda orsakerna väljer fem partier att ignorera denna uttryckliga folkvilja – som också har dokumenterats i  en rad SOM-undersökningar från Göteborgs universitet under årens lopp. Enligt en Demoskop-undersökning, beställd av Den Nya Välfärden, anser 70 procent av befolkningen att invandringen till Sverige är för stor. Endast sju procent anser att den är för liten.

Extremt generös migrationspolitik har inget folkligt stöd, och med den här regeringen kommer motsättningarna att skärpas ytterligare. Det har ett redan splittrat Sverige inte råd med.

Det är alltså avskyn för och demoniseringen av invandringskritiska partier och väljare som är den överordnade frågan och sammanhållande faktorn i den nya regeringen. Migrationspolitiken, gestaltad via Sverigedemokraterna, utgör det centrala navet i svensk politik – men den vilar på ett MOT, inte på FÖR.

Ett demokratiskt parti med mer än 1,1 miljoner väljare bakom sig ska till varje pris hållas i vanmakt. Alltihop göms bakom sockrade ord och gloriebehängda avsikter. Tänk om någon enda politiker kunde vara ärlig och säga till exempel:

”Vi är skiträdda för Sverigedemokraterna, för vi vet att de har rätt. Vi vet att vi med vår ansvarslösa migrationspolitik har orsakat Sverige irreparabla skador.

Vi vet att minst 20 svenska flickor och kvinnor varje dag får sina liv förstörda dag när de våldtas av gärningsmän som vi har släppt in i landet.

Vi vet att fattigpensionärerna har det för jävligt. Vi vet att invandringen slukar hundratals miljarder, pengar som vi tar från välfärden.

Vi vet allt, vi har våra budbärare som berättar för oss – men vi väljer att strunta i det. Vi kommer inte att ändra oss.

Vi bedriver politik för vår egen skull, inte för folkets. Vi ser till att maximera våra arvoden och vår levnadsstandard.

Vi går globalisternas ärenden fast vi vet att det är farligt och destruktivt och slår hårt mot våra väljare. Vi sitter säkert.

Om vi skulle förlora ett val finns det alltid reträttposter för oss. Vi har det bra, och det tänker vi fortsätta med.”

Avsky mot en gemensam yttre fiende kan svetsa samman annars stridiga viljor under en begränsad tid. Tills den sammanhållande faktorn visar sig vara för svag och brister. Politik som bygger på MOT, inte på FÖR, blir sällan framgångsrik i längden.

Tänk Hitler. Tänk Stalin. Tänk Mao.

Frågan är: hur länge håller hat och ignorans som kitt i en regeringsbildning?

Om man betänker själva grundförutsättningen: att vissa av dagens politiker verkar vara beredda att sälja sin egen mor om utdelningen är tillräckligt lockande?

 

LÄS OCKSÅ

Paulina Neuding: Hur många ignorerade väljare tål Sverige?

 

Malcom Kyeyune: Vad har vi att vänta oss av 20-talet?

 

LYSSNA

Professor Henrik Ekengren Oscarsson i SR Ekots Lördagsintervju – om klyftorna som skär rakt igenom de politiska partierna och övriga Sverige.

(Cirka 40 minuter in i sändningen).

 

---

 

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

 

Varmt tack för din gåva!