Nuckan är ett av våra sista tabun. Den ofrivilligt ensamma kvinnan, hon som ingen man kan älska. Hon som har hamnat på glasberget. I en ny bok ger sig författaren Malin Lindroth i kast med nucktabut och borrar i det med obönhörlig precision. Femtiotvå år gammal, barnlös och makelös, skriver hon om en verklighet som många av oss har upplevt och kan känna igen oss i, även om vi för tillfället lever i tvåsamhet.
Vem av oss har inte varit nucka någon del av livet? Och hur kommer det sig att några av oss blir utvalda och älskade medan andra inte blir det?
Vem är hon, nuckan? Den oälskade, bortvalda. Hon som både finns och inte finns, dold i omgivningens hänsynsfulla tystnad. Malin Lindroth ville gå till botten med nuckan. Hon skriver:
”För femtio, sextio år sedan var nuckan en figur som man skrämde unga kvinnor med. ”Akta dig! Annars kan du sluta som nucka!” I dag drömmer jag om en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia.”
”Nuckan kom till mig som en lysande möjlighet. Hon var ingens allt och ingens enda, ingens mamma, älskarinna och minst av allt fru. Hon var den som länge vandrat runt som en skugga av en kvinna i ett patriarkat som haft allt att tjäna på att hon håller tyst. Nu är hon min vän, en position, ett alter ego.”
Malin Lindroth vill ta tillbaka ordet nucka. Reclaima det. Det är ett befrielseprojekt.
Kan en man vara en nucka? Inte inom språkets ramar:
”I likhet med ”hora”, ”subba” och ”huskors” är nucka ett hån som av tradition har varit reserverat för kvinnor. Det finns ingen manlig motsvarighet i språket.”
Det kan också vara som med min älskade farfar när jag tolv år gammal förkunnade att jag tänkte ta studenten. Det hade ingen i vår släkt gjort.
”Hö hö!” fnös farfar. ”Vad ska du med studenten till? Du ska ju gifta dig och få barn!”
Det är andra sidan av samma kvinnosyn, kvinnan som bara får värde genom en man. Jag blev rasande, men det vågade jag inte visa farfar. Jag gick utom hörhåll, hoppade upp och ner av ilska och väste ursinnigt ”Jag-ska-ta-studenten, jag-ska-ta-studenten…”
Jag gjorde både/och. Tog studenten, gifte mig och fick barn. Och vem stod på skolgården med blommor, stolt som en tupp, om inte farfar.
I bokens förord skriver Malin Lindroth:
”Jag ser mig omkring och tänker att det måste vara nuckans tid nu. Så här dags i historien är det dags att sluta skämta om den oknullbara och se henne för vad hon är: en bärare – inte av ett stigma – utan av en röst.”
Hon trär aha-upplevelser, som svarta pärlor på en tråd, när hon beskriver den ensamlevande kvinnans utanförskap. Både som en sorgesång över ett ofrivilligt ensamt liv och ett beslut att spräcka det sista tabut, den sista skammen; nuckan.
”Horor och madonnor känner man ju till. Frågan är var nuckan kommer in i bilden. Mitt förslag är att också hon har en plats i det freudianska komplexet. Jag tror att hon står mitt emellan den första och andra kvinnan, smälter samman deras skuggor till det rena kvinnoföraktets arketyp. Inte horig. Inte kysk. Bara oknullbar.”
”Det har inte fattats män i mitt liv. Tvärtom har de som stått mig nära nästan alltid varit män. Jag har fikat och pratat bort tusentals timmar. Jag har upplevt stor närhet och samförstånd, haft obetänkt sex med trista konsekvenser, rådgivit vid inköp av skjortor och kostymer. Men aldrig i rollen som livskamrat, alltid som bästa väninnan. Resultat? Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle.”
”Män som tog vägen genom mitt liv pratade mycket om kärlek. Ofta satt de mittemot mig och längtade intensivt efter hon som skulle komma, efter barnen de skulle få. Men alla var de överens; hon de sökte var aldrig jag.”
”Skalar man bort det praktiska och går till nuckskapets innersta kärna handlar det, vill jag påstå, mest om att hantera en kronisk känsla av avvisande. Den känslan vet jag att jag delar med många män.”
”Vad är det med nuckan som provocerar så? Att nuckgestalten sammanfattar hela katalogen av nutidens stora rädslor är säkert en del av förklaringen. Inte bara är hon ensam, barnlös och allmänt betraktad som Hon Som Inte Får Nåt. Hon har inte ens den goda smaken att vara det på ett sätt som går att foga in i den gängse berättelsen om samtiden.”
”Problemet är att många inte vet hur man pratar med den som inte har en tvåsam referensram. De löser det genom att korrigera eller ogiltigförklara.”
”Bra att du tar hand om din ångest själv” säger mannen som skickat ömma mail till henne varje dag när hon varit på en utlandsresa och bjudit in henne att bo hos honom när hon kom hem.
”Det är många som inte fixar det” tillägger han erkännsamt.
”Dagarna gick och ingenting särskilt hände. Om nätterna sov jag i gästrummet i en lånad t-shirt. Om dagarna satt jag i en friggebod och försökte skriva på en roman som jag inte kom någonstans med.”
”Genom fönstergluggen kunde jag se hur min svårflirtade värd smög omkring i trädgården med en trådlös telefon och handen som en kupa över munnen.
När våra blickar möttes genom glaset slank han in bakom rosenbuskaget och fortsatte samtalet där. Jag förstod att han pratade med sin före detta. En kvinna med ”sår i själen” som var ”otroligt begåvad” men ”inte gick att leva med”.
”Minnet gör mig ont. Jag ser mig sitta i bersån och förbannar mitt beteende. Å, som jag håller på! Så många frågor jag ställer! Så högt pris jag betalar för nästan ingenting.”
”Min sommar med mannen i bersån var över på någon vecka. Därefter kom fjorton förälskelser till, och de följde ungefär samma mönster. Jag träffade dem i kultursvängen, på föreläsningar, vid kaffeautomater och det var som en fest varenda gång. Vi föll in i ett samtal, klev ned i en underbar ström av ord, och sedan blev vi plötsligt oskiljaktiga. Telefonen ringde jämt. De ville alltid prata.”
”Att fika på stan kunde ta upp till arton timmar (inklusive middag, övernattning, promenad). Det var omöjligt att bryta upp. Ingen ville vara den som sa det sista ordet.”
”När de dansade in med stjärnljus i blick och förklarade att nu, nu, nu hade de träffat henne, hon som de inte trodde fanns, satt jag alltid som ett får och fattade ingenting. ”Jaså. Jaja… Jag trodde att du och jag liksom…? Inte? Nänä. Jag fattar.”
I mitt minne står en kör, en hel jävla manskör och sjunger samma dödsmässa i femton stämmor. ”Hur kunde du för ett ögonblick tro…? Hur kunde du ens tänka tanken? Inte du. Inte du. Inte du. Inte du.”
Och sedan var det fritt fall ner i förnedringen.”
”Att på något vis markera skillnaden mellan älskad och oälskad kvinna var viktigt för de flesta av dessa män. Den älskade kvinnan var hon som man delade säng med. Vi andra fick kliva ur sängen direkt efter sex och vika ihop oss i en kökssoffa där en gammal mamma hade legat och dött tre decennier tidigare. Eller visas ut till de frånvarande barnens rum, där man sedan låg ihopknycklad i en åttiosäng och slogs med ett påslakan med Spidermantryck.”
”I sitt dagliga värv var de flesta av dessa män kritiskt sinnade humanister som hellre skulle sondmatas med råttgift än fara ut i känsloargument. I avvisandets stund har många av dem blivit som förbytta. Som om de skulle ta igen allt kännande som aldrig kom till uttryck dagligdags.
Många kände allt möjligt om kläder och hår. Andra kände starkt i åldersfrågor. Någon hade en ”estetisk preferens” som måste vara uppfylld för att det skulle Kännas Rätt. Fast de värsta var de diffusa. De som bara kände i största allmänhet och behandlade den känslan som en ovärderlig Mingvas, vilken man inte fick peta på, närma sig eller säga något om, endast beundra på avstånd.”
”Jag försökte blidka dem. Jag försökte att vinna kärlek från alla som inte ville ha mig.”
”Men jag går heller inte med på att nuckor är dömda till ett liv i kärlekslöshet. Visst. Det vore behändigt för den patriarkala ordningen om jag och mina nucksystrar gick med på att definieras som analfabeter i älskande, men den tjänsten ska vi inte bistå med.”
”Om femton män nu säger nej går jag någon annanstans med älskandeförmågan. Jag går varthelst min uppmärksamhet och innerlighet tas i bruk.”
Litteratur:
Malin Lindroth: Nuckan.
Julia Caesar 
Den socialistiska draksåddens gift har spridit sej rätt igenom den svenska samhällskroppen, inklusive den mest privata, intima, sfären.
Det berör allt, det berör alla. Och många som får lida konsekvenserna…..
Det började för länge sedan med attacken på kärnfamiljen. Barn skulle nu sättas på daghem så mamman kunde jobba och vara ”produktiv”. Bättre för henne och mycket bättre för barnen! (Myrdal et al, tidigare väl beskrivet av Julia i denna blogg)
Sedan gav oss popkulturen hyllningen till den ensamstående mamman som ett feministiskt och befriat, självförverkligat ideal.
Homosexualitet normaliserades. Befolkningen skulle nu fås att inte bara acceptera detta men också omfamna och beundra. Kan nån nämna en film eller TV program från dom senaste 30-40 åren där homosexuella inte framställs som hjälten i sammanhanget? Där nån som helst skepticisms framförts?
Trodde inte det!
Ändå vet vi att ”bögar och flator”(deras ord, inte mina) klockar skyhögt på alla olycklighetsindex:
Tidig död. Allvarliga sjukdomar. Missbruk. Självmord / -försök.
De senaste åren samma sak med de så kallade ”transsexuella”.
Av vilka 40 % kommer att göra ett försök till självspillnad….
När riksclownen Löfven går längst fram i Prideparaden och se ut som Humle på flykt från Dumle och skafferiet, så är det bara en logisk följd av lång tids socialistisk politik.
Man VILL helt enkelt pervertera befolkningen, helst redan som barn!
Gör alla till ett särintresse som lätt kan mutas mot sin garanterade röst i nästa val.
Söndra och härska!
Trodde nån att gränsen var nådd vid pedofili så hade dom helfel…
Även det ultimata brottet mot ett barn, sexuellt utnyttjande, är nu officiellt sanktionerat genom accepterandet av ”barnäktenskap”. Till och med till den grad att myndigheterna ger ut broschyrer i ämnet! (Detta blev en mycket stor nyhet internationellt, speciellt i mitt nya hemland USA. Och en evig skamfläck.)
Jag avundas inte dom ungdomar som växer upp i dagens Sverige.
Dom kommer att få ett helvete……..
Kapten Bo
GillaGillad av 1 person
Det ligger nog en hel del i ditt resonemang. Man kan nog säga att det har blivit mer av ”Skilda världar ” som även en TVserie hette.
GillaGilla
Det finns sannolikt flera allegorier på detta ämne, kanske att man kallar båda bilar och båtar med kvinnonamn.
Mystiken att få mackapären fungera, få till något i verkligheten, är som att bestiga ett berg av okänd höjd.
Det finns otaliga muttrar och bultar i envar motor, alla måste vara spända rätt för kontinuitet, och tar någon i med överhand tappas balansen och haveri är oundvikligt.
Kanske en gammal AJS 500cc från 1953 är en ‘Nucka’, den var svårmästrat, strulade och bjöd till om vartannat, men förblev sin egen under alla år.
GillaGilla
Tråkigt att höra men inte helt oväntat. De psykologiska metoder som används verkar ofta vara totalt verkningslösa, som ex-vis sådant som bygger på Freud och hans mycket märkliga teorier. Den bok jag nämner (”Hemligheten”) verkar åtminstone fri från freudianskt skräp, om dessa psykologer kan åstadkomma något i praktiken känner jag inte till.
GillaGilla
Politiken i Sverige känns som en fortsättning på 68-vänstern. Feminismen är en fortsättning på manshatet. Sen invandringen gör bland dom yngre att man inte går utanför sin grupp för att hitta en partner. Psykologiskt tror jag det här moderna Sverige är döden för familjen, och det vet nog också politikerna. Stressen gör att många mår dåligt av det extrema landet i norr. Tror man ska se saker på ett modernare och nyktrare sätt än dom som var unga på sextiotalet. Nu är det staten och politiken som förändrar dom unga.
GillaGillad av 1 person
Malin Lindroth uppger i sin bok att hon går i psykoterapi sedan många år. Om man till äventyrs hittar en kompetent psykoterapeut kan terapi hjälpa en till insikt om varför man upprepar samma mönster. Orsaken finns, som du skriver, oftast i barndomens relationer. De bildar ofta mönster för resten av livet och relationer i vuxen ålder.
GillaGilla
Exakt så, jag skrev ett svar innan jag såg din text, där jag rekommenderar en psykolog för att reda ut detta.
GillaGilla
Ursäkta, måste återvända till ämnet. — För mig helt obegripligt hur någon människa verkligen kan ha gått igenom detta — att fria och bli avvisad SÅ absurt många gånger. Vore jag feminist skulle jag nicka förnumstigt och se det som ännu ett bevis på hur hemska männen är, samt råda personen att skaffa en lesbiskt förhållande i stället. Men nu är jag snarast anti-feminist, och tillåter mig anta att den här kvinnan faktiskt är något så konventionellt som heterosexuell.
I hennes ställe skulle jag definitivt rådgöra med en erfaren psykolog. Det måste vara något i hennes framtoning som får män att se henne som enbart en neutral kompis. Socialt kompetent verkar hon ju vara, så problemet måste sitta djupare.
En bok jag läste för några år sedan, och som verkar vettig, är ”Hemligheten : från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge. Här beskrivs hur barndomens relationer formar oss som vuxna, på gott och ont. – Hoppas detta kan vara till någon hjälp.
GillaGilla
Visst är det så. Det jag reagerar på är att författaren – enligt egen beskrivning – har fått nej av femton män och att hon verkar ha valt samma sorts man varje gång.
Män i kultursvängen som kan prata och skriva, kan prata alldeles kolossalt:
”Vi föll in i ett samtal, klev ned i en underbar ström av ord, och sedan blev vi plötsligt oskiljaktiga. Telefonen ringde jämt. De ville alltid prata.”
Män som uppenbart är rädda och har problem med närhet och ömsesidighet. Hon genomskådar dem inte förrän de har gjort henne illa. När man ger sig in i en relation har man ett eget ansvar att sätta gränser.
GillaGillad av 1 person
Ännu ett resultat av miljontals varierande offer för 68-vänstern. I detta fall i form av en grotesk familjefientlighet och bottenlöst feministiskt manshat. Män anklagas ofta för en okänslighet, men på detta område tror jag tvärtom att de är extremt känsliga för minsta misstanke om läggning eller smitta från det hållet.
Många av författarinnans medsystrar utgörs idag av de horder batikhäxor som med plakat i händerna står som hysteriska tonårsflickor på en popkonsert och välkomnar unga välbeställda pojkar som i det bedrägliga skenet av ”flyktingbarn” söker sig ett bekvämare liv som toyboys tills den väntande släkten anländer till en bekymmersfri och bidragsfinansierad tillvaro i det självdestruktiva dårhuset i norr. Och att dårhuset till stor del skapats och numera drivs i huvudsak av feminister har vi ju t o m regeringsdeklaration på.
Många nuckor blir det. För att inte tala om alla andra offer.
GillaGillad av 3 personer
Texten handlar om att vara oälskad. Tyvärr är det en del av livet, som man inte kan lagstifta bort även om jag antar att feministmaffian jobbar på det. Visst, traditionellt har det haft mer kännbara konsekvenser för kvinnor, eftersom en större del av deras identitet har varit upphängd på familjebildningen. Mannen är ju oftast mer centrerad på yrkesrollen, och i brist på familj går det rätt skapligt att fokusera på den rollen istället. Men ensamt kan det visst bli.
Och det är väl en del av utmaningen med att vara människa.
GillaGilla
Känner igen mycket av det du skriver hos mina barn. Och inga barnbarn har jag. Men det är kanske bra, för att framtiden i detta hopplösa land skulle de inte ha bra.
GillaGillad av 1 person
Hon har familj men står för vad nucka är.
GillaGilla
Nuckor, det kommer mina barn att bli. Två döttrar som är socialdemokrater och har karriären som sitt mål. Dom tröstar sig med hundar och katter. Eller tröstar sig är inte rätt ord. Ungjävlar är så jobbiga och besvärligt, dagis och hämtas ochlagas mat till och ska läggas och få upp, griniga på morgonen, vem fan vill ha det livet.
Tycker det är sorgligt det moderna storskaliga slavsamhället. Finns inga valmöjligheter. Jag har alltid sagt att pengar ska gå vidare till nästa generation för att hjälpa till ett bra liv. Så arvet ser dom fram emot så dom får resa i egoismen. Yngsta dottern sa ja, allmänna arvsfonden får väl ärva oss. Ja klart, man sköter befolkningsökningen med invandring så den går ju till nästa generation.
Men jag tänker blåsa dom och ge bort till en kvinna som har skaffat egna barn. Tack Sverige att ni har skapat två nuckor. Jag skäms för det här förbannade landet som inte är till för svenskarna längre. Sen har dom blivit tjänstemänniskor, säger dom, vill man ha bilen städad då köper man den tjänsten man gör det inte själv man är en slav. Som tjänstemänniskor kommer dom inte att hjälpa mig när jag blir gammal. Utan dom köper tjänsten, så man vet vad man har att vänta sig. Hjälp att handla det blir samma arab som torkar mig i arslet och tvättar pungen åt mig.
Självmord är det som gäller medan man är klar i knoppen. Eller så blir det den kvinna med barn som får mina pengar som hjälper mig att handla i tacksamhet. Sverige behöver en familjepolitik som inte bara går ut på att arbeta. Är staten till för oss? Eller är det som nu att vi är till för staten. Statarna hade det bättre för dom levde utan skuld och kunde odla själva och hade tid för det. Och en gris. Nu är det en fabriksgris för 58,90 kilot för färsen.
GillaGillad av 3 personer
Känner igen mycket av det där. Bortsett från sexet. Det förekommer inte alls.
GillaGillad av 1 person
Är Margot Wallström (S) en nucka?
GillaGilla