Mikael Jalving: Kärlekens diktatur

Mikael Jalving, född 1968, är dansk historiker och författare till flera böcker, senast ”Cykling er min kirke” (2016) och ”Søren Krarup og hans tid” (2014). I Sverige är han mest känd för boken ”Absolut Sverige” (2011) och för sina icke politiskt korrekta krönikor i Danmarks största dagstidning, Jyllands-Posten.
I den här krönikan, som jag har översatt från danska, skriver han om kärlekens totalitarism.

”Vi blev av med den hårda totalitarismen i öst. Istället fick vi den mjuka, totalitära kärleken i väst.

Det hör till ovanligheterna i Danmark att en teaterdirektör säger något intressant om samhället. Vi måste gå till Ryssland för att hitta någon som gör det. Under ett högprofilerat debattarrangemang i Sochi sa Konstantin Bogomolov, som verkar kunna sin Turgenjev, sin Tjechov och sin Dostojevskij, att Västeuropa lever under kärlekens totalitarism. Den har som en mjuk dyna lagt sig över de tongivande kulturpersonligheterna, den intellektuella och den politiska klassen och fått dem att tro att vi kan lösa alla in- och utrikes konflikter och spänningar med mer kärlek.

Västeuropas långa skugga sedan världskrigen plågar oss fortfarande, menar Bogomolov. Efter 1945 har västeuropéerna bara tillåtit varandra att älska, inte att hata, och denna utopiska humanism har på många ställen lett till hate speech-lagar och upprepade puritanska försök att rensa språk och sinnen i Väst.

Det går bara inte så bra. Förbuden gör bara allting värre: att tala om hatiskt tal är att hata tal. Resultatet är också att Västeuropas ursprungliga befolkningar ständigt blir mer skeptiska till den politiska kärleksdoktrinen och i stigande grad vänder sig till högerorienterade partier – eller pressar mainstreampartierna att gå samma väg.

Det är här Fjodor Dostojevskij kommer in i bilden. För han ger en mer realistisk bild av människan än EU, FN och kärlekens diktat. Med sitt författarskap pekar det ryska geniet på existensen av djupare liggande krafter i människans själ som inte bara kan rätas ut till en rak linje eller universell fordran på mänskliga rättigheter och öppenhet för alla, oavsett vilka de är – eller vad de kommer med.

”Vi har fått nog av all världens stamkrig på dansk jord”, som Søren Espersen så fyndigt formulerar det.

Dostojevskij påminner oss om att människan inte är ett helgon utan också ett källarväsen – till och med Carsten Jensen! – en idiot, en gröngöling, en spelare och besatt, förödmjukad och sårad – för att nu bara hänvisa till några av den store ryssens titlar.

Vid sessionen i Sochi gav James Sherr, lektor vid Royal Institute of International Affairs vid Chatham House i London, uttryck för sin tilltagande rädsla för att leva med kärlekens totalitarism:

”I 30 år har jag skrattat åt att ryssarna lever i totalitarism; i Storbritannien mötte jag den inte. Men nu måste jag se upp med vad jag säger. Om jag till exempel deltar i ett möte på jobbet måste jag hela tiden ta höjd för hur många representanter där som är för sexuella minoriteter och kvinnor. Jag måste leva med en rädsla, inte med frihet.”

Igen: människan är för bred, för krokig, för dunkel, för dostojevskisk. Alltså måste någon göra oss smala, rätlinjiga, optimistiska och liberala.

Längs vägen har projektet lyckats under min egen livstid. Jag har själv varit liberal, men det är jag inte längre. Dessutom är verkligheten en annan, och världen har blivit sig själv igen. Men vi stannar öster om den gamla järnridån. Det verkar nämligen vara här som de mest intressanta sakerna sägs nuförtiden.

Lyssna till exempel till den tjeckiske socialdemokraten och sociologen Jan Keller när han tar avstånd från mångkulturalismen. Den är något som någon har hittat på. Den finns egentligen inte.

De flesta människor föredrar sin egen sort. De – vi – identifierar oss med kulturella grupper, etniska grupper, religiösa och nationella gemenskaper och civilisationer, sällan med mänskligheten som sådan.

Människan är i mycket hög grad ett konkret – inte abstrakt – flockdjur. Det gäller också hipsters, som helst blandar sig med andra hipsters, och journalister och författare som föredrar andra journalisters och författares sällskap.

Enligt Jan Keller är mångkulturalismen inte ett uttryck för Europas generositet eller förverkligandet av kärlek och öppenhet. Mångkulturalismen är det som återstår när massinvandringen utgör ett hot mot den sociala och demografiska stabiliteten i Europas nationalstater och deras ursprungsbefolkningar. Mångkultur är en dålig ursäkt, ett försök att prata bort konflikterna medan de fortsätter sina härjningar.

Vi blev av med den hårda totalitarismen i öst. Istället fick vi den mjuka, totalitära kärleken i väst.”

Mikael Jalving