Utvecklingens pris. En samtidskrönika.

Ett hus. Allting börjar med ett hus.

Mitt första hus låg i Bollnäs, alldeles intill kyrkan.

På den gamla flygbilden över Bollnäs är mormors hus markerat med en röd ring.

Många pusselbitar faller på plats när man blir äldre. Man börjar skönja mönster, trådar, sammanhang. Det blir lättare att se den större bilden, den som döljer sig under den iakttagbara ytan, under  den allmänt vedertagna bildens lackerade finish. Djupt under.

Med årens befrielse från den värsta barlasten av illusioner tror man sig se Sanningen. Men sanningen är en bedräglig huldra som gäckande försvinner bakom närmsta träd och strax framträder i ny skepnad. Föränderlighet är hennes väsen, trolöshet hennes kännemärke.

Den ljusa byggnaden till höger om uthuslängorna var mormors hus i Säversta, Bollnäs. Det revs på 1950-talet. För mig var det det vackraste huset i världen.

Allting börjar med ett hus. Mitt första hus låg i Bollnäs, alldeles intill kyrkan. Jag skriver ”låg”, för det exproprierades och revs på 1950-talet. Den begynnande bilismen var ett faktum, och vägen skulle fram. Rivningen var ett nidingsdåd, ett av de tusentals och åter tusentals brott som har begåtts mot svenska städer. Jag har sörjt rivningen i hela mitt liv.

Det var mormor som ägde huset. Det var stort, rymde åtta lägenheter. Morfar hade köpt huset 1935, som en investering. Mormor bodde i en av lägenheterna sedan hon blev änka, tre år innan jag föddes. Mina föräldrar och jag bodde i en lägenhet, och min moster och morbror i en.

Alla lägenheter hade trägolv, högt i tak och kakelugnar och luktade gott av trä och vedeldade brasor. Sådant är eftertraktat nu, men då betydde det mest ett evigt slit med vedhuggning och eldning. Det var före centralvärmens tid.

Modern bild med prov på färgat glas.

I mitt minne är mormors hus i Säversta det vackraste av alla hus, med färgat glas i ytterdörrarnas fönsterrutor och den breda, svängda trappan upp till övervåningen. Trappräcket var en skönhetsupplevelse i sig med konstrikt svarvade balustrar. Jag kan höra knarret i trägolven, den sprakande elden i kakelugnen och känna den friska, goda doften av björkved.

Indraget rinnande vatten var en lyx på 1940-talet. Till och med den gemensamma toaletten ute på svalen hade ett kulturvärde med träsits och överspolning med kedja och porslinshandtag som man skulle dra i för att utlösa ett Niagarafall. Jag kan ha fel, men jag vill minnas att sitsen var gjord av ek med sin typiska ådring. I så fall ett snäpp finare än vanliga plebejiska sitsar av furu. Toalettpapperet bestod av små, glatta ark, helt odugliga för sin uppgift.

Och glasverandorna! Men när jag tittar på bilderna ser jag att minnet har lurat mig. Där finns inga glasverandor. Kanske är det de vackra fönstren med handblåst glas jag minns. Varje juldagsmorgon skimrade de magiskt när moster tände levande ljus som speglade sig i glasrutorna medan bjällrorna pinglade på hästskjutsarna med julottebesökare till kyrkan strax intill.

Det är ett barns minnen och därför med nödvändighet vackra.

Torpet Stormyra i Råsjö, Järvsö. Byggt 1887 av min mormors far Olof Johansson Lind som första bostad för honom och hans brud Helena Andersdotter. Den fula verandan är byggd senare.

Vi som föddes i mitten av 1900-talet har upplevt en utveckling utan motstycke. Nu när perioden av alla tecken att döma går mot sitt slut kan vi se att vi har levt i en lycklig parentes i historien. Vi har rest oss ur fattigdom och armod, fått botemedel mot svåra folksjukdomar som tuberkulos och polio, gått från okunnighet till utbildning för alla, från hög barnadödlighet till vaccinationsprogram och barnavårdscentraler.

Vi har sett vårt land omvandlas från jordbrukarsamhällets hårda kroppsliga slit och nöd till industrialism och välstånd och informationssamhälle, från ett utpräglat klassamhälle till det som kallas jämlikhet och rättigheter för alla. Få länder kan uppvisa en sådan hisnande utveckling under det gångna seklet som Sverige.

Hermanstorp i Järvsös finnskogar. Hit flyttade Olof Johansson Lind och hans familj när min mormor var fyra år. Husets storlek och utformning med smyckad brokvist tyder på ett visst välstånd.

Har utvecklingen haft ett pris? Självklart. Men hur ser priset ut? Jag funderar ofta på det. Sent i livet börjar trådarna löpa ihop och bli synliga. Jag letar mig tillbaka, vill se ursprung och sammanhang. Vrider och vänder på minnen och bilder, sådant som jag vet och sådant som jag vill veta och försöka förstå.

Förfädernas historia är min historia. Vi föds inte i ett vacuum, vi föds in i ett geografiskt, socialt, kulturellt, språkligt och ekonomiskt sammanhang. Hälsingska bönder utgör mina rötter. Nu är de allesammans döda. Det finns ingen att fråga längre. Jag är hänvisad till mina egna minnen och sparade bilder och dokument.

Min mormors far Olof Johansson Lind var både bonde och handelsman. I den här lilla stugan i Järvsös finnskogar drev han en diversehandel. Människor färdades miltals, till fots, med häst och på skidor för att handla.

Omvandlingen från jordbrukarsamhälle till industrisamhälle förändrade Sverige totalt. Det var som om en jätte hade gripit tag i en gipsmodell av landet, brutit sönder den i småbitar och kastat bitarna omkring sig huller om buller. Familjestrukturer, bygder och släktsammanhållning bröts upp och splittrades. Folk kunde inte längre försörja sig på att arbeta med jord och djur.

1951 var nästan en miljon, 869 400 personer, sysselsatta i jordbruket. Därefter har antalet minskat med drygt 80 procent och uppgick till 168 000 år 2003. Siffran dalar stadigt ner mot 100 000. I dag klarar Sverige bara att producera hälften av vår egen livsmedelsförsörjning. Vi lever i en högrisksituation där vi är helt beroende av import, energikrävande transporter och andra länders livsmedelsproduktion. Vad säger miljöpartiet om det?

Under 1950- och 60-talen utsattes de svenska stadskärnorna för brutala, organiserade massrivningar som förstörde stadsbild och miljö för all framtid.

För att få arbete var människorna tvungna att lämna sina hemtrakter och flytta in till städerna, som bågnade av växtvärk. Det var de ständiga uppbrottens tid. Det kallades ”strukturomvandling” och ”urbanisering”.

Bakom oss lämnade vi våra nätverk, rötter och sammanhang; föräldrar, far- och morföräldrar, mostrar, farbröder, syskon och kusiner, vänner och grannar. Allt det vi kände väl.

Bakom oss lämnade vi våra gårdar och hemtrakter, vår tillhörighet och förankring. Vi emigrerade inte till ett annat land, men vi bröt upp till andra delar av Sverige, från landsbygd till stad.

Med urbaniseringen följde ett åsiktspaket som var globalistiskt till sin karaktär redan på 1960-talet: förakta din kultur, den är bonnig och efterbliven.

Förneka din svenskhet, eller yvs åtminstone inte över den.

Bakom oss lämnade vi våra blodsband, utan att förstå vad de betydde av identitet och trygghet. Vi lämnade det historiska sammanhang som vi var och en har vuxit organiskt ur och som har format oss till de människor vi är.

Kaffekalas hos min mormors föräldrar i Järvsö sommaren 1932. Mormor är nummer 2 från höger och mamma nummer 3.

Vi bytte enkla, rödmålade trähus mot städernas rivningsgropar, där tegelkaserner och grå betonghus skulle resa sig och signalera en ny tid. En modern tid, en annan tid, som bar löften om en oavbruten klättring uppåt mot framgång och välstånd. Eller åtminstone försörjning.

Det var en tid av uppbrott från de värden som lagt grunden till Sverige, till en ny era av dyrkan av en av världens mest vanskliga gudomligheter: moderniteten, förkastandet av allt gammalt, förminskandet och förnekandet av vår historia.

Budskapet var – och är fortfarande: ”Du måste hänga med! Annars är du en bakåtsträvare!”

Och bakåtsträvare får man inte vara. Man ska till exempel tycka att kritvita väggar är vackrare än kulturarvet av schablonmålade väggar från 1800-talet.

Hälsingekultur. Schablonmålade väggar i mammas och mosters sovrum i Jon-Larsgården i Alfta.

Min mormors och morfars generation, född kring sekelskiftet 1800-1900, var de första i min släkt som levde i den nya uppbrottseran. Båda kom från bondesläkt i Järvsös finnskogar, men det var inte jorden som skulle ge dem deras levebröd.

Mormor och morfar gifter sig 1917.

Morfar blev Hälsinglands första bilförsäljare, levde flott och stressat och dog i hjärtinfarkt, bara 48 år gammal. Mormor blev affärskvinna och drev kafé och pensionat. De rörde sig aldrig längre än i cirklar mellan Järvsö, Ljusdal, Alfta och Bollnäs och lämnade aldrig Hälsingland, mer än tillfälligt när de hämtade bilar i Stockholm.

Mormor och morfar dricker champagne på Stockholmsutställningen 1930.

I generationen efter dem slog omvandlingen till med full kraft. Deras barn spreds över Sverige för att hitta sin försörjning: Stockholm, Eskilstuna, Borlänge. Min moster var den enda som blev kvar i Bollnäs hela livet. Hon arbetade på en revisionsbyrå.

Moster – drömde om ett välbärgat liv, men så blev det inte.

Hon gifte sig med en stilig bondson från en av de större gårdarna i trakten. Kanske tänkte hon sig att det skulle innebära ekonomisk trygghet, eftersom han var äldste sonen på gården och därmed en given arvtagare. Så blev det inte.

Morbror.

Gården var stor, rikt smyckad med snickarglädje och hade stora marktillgångar. Alltihop styrdes med järnhand av matriarken Tant Berta, som hade blivit änka tidigt. Alla hennes vuxna barn med familjer bodde på gården. Det var som i tv-serien Dallas.

De enda som inte bodde där var morbror och moster. Morbror valde att dra sig fram på en liten bilverkstad, inte större än en kiosk.

Morbrors bilverkstad i Bollnäs, inte större än en kiosk.

Morbror och moster hyrde dockskåpssmå lägenheter och bodde på nåder i andra hand. De levde ett enkelt liv och vände på vartenda öre. På somrarna bodde de i en del av ladugårdsbyggnaden på gården som avdelats och ursprungligen inretts som bryggstuga (”brysten”) och sedan gjorts till sommarbostad. Där tillbringade de sina semestrar med att hjälpa till med slåttern.

Spiskomplexet i ”brysten”.

När Tant Berta dog tog morbror inte ut sitt arv. Han och moster fick inga barn, ingen son som kunde ta över gården. Kanske var det anledningen till att morbror avstod från sin plats i successionsordningen.

Morbror läser Ljusnan.

Han fortsatte att reparera bilar, och han och moster fortsatte att leva sparsamt. Det var inte fattigt, det var inte nöd. Men sparsamt. Det var alltid de billigaste lösningarna, det var kläder och gardiner på rea.

Moster var en konstnärligt begåvad och estetiskt sinnad kvinna. I mitten av 1950-talet var hon en av de första prenumeranterna på heminredningstidningen Allt i hemmet. Där inhämtade hon modernismens ideal och försökte förverkliga dem med små medel.

Hon kunde ha blivit en driven konstnär om hon fått uppmuntran och utbildning. Men tidsandan var inte sådan på 1940-talet. Hon var ständigt konstnärligt verksam; hon ritade, målade, sydde, vävde – och snålade. Materialet fick inte kosta något.

Den inbördes placeringen i mormors och morfars familj på bilden nedanför säger en del om söners och döttrars status på 1920- och 30-talen. Bilden är tagen i Alfta 1931. Mormor och morfar vänder sig inåt mot och liksom inramar och beskyddar de båda sönerna, medan de båda döttrarna, min mamma och min moster, står för sig själva, en bit ifrån, som om de inte riktigt hör till familjen.

 

1962 knöt moster den här ryan, som jag har ärvt. Materialkostnaden måste ha grävt ett djupt hål i hennes kassa.

Det blev inget lyckligt äktenskap. De hade gift sig för att moster var gravid. Barnet föddes dött. Det blev ett av alla mellanmjölks-lagom-uthärdliga-äktenskap där åren går och man står ut med att man är främlingar för varandra, för att man inte kan se något alternativ.

Moster blev bilkårist. Och hon hade en Plan. I smyg sparade hon pengar för att kunna flytta tillbaka till Järvsö och köpa sig ett litet hus ifall morbror dog först. Det gjorde han, men då var moster så gammal och skröplig att det inte var tal om att flytta. Hon dog med sina drömmar ouppfyllda i den stad där hon bott hela sitt liv.

Hon stod mig nära. Hon lärde mig att man ska förverkliga sina drömmar så fort man kan. Man ska inte vänta.

Mamma och moster som barn.
Moster och mamma – ett liv – nästan 80 år – senare.

Moster och morbror vilar under en anspråkslös gravsten på kyrkogården i Bollnäs. Jag ansvarar för deras grav. Moster har betalat gravavgiften för 25 år framåt. Hon ville inte vara till besvär för någon.

Mormors sista hus, beläget i Arbrå. Numera byggkontor.

I uppbrottens tid var det mina farföräldrar som stod stadigt med fötterna på jorden. De rörde sig aldrig ur fläcken. Och deras ”fläck” var Bollnäs.

De köpte aldrig bil. De åkte ingenstans. Farfar hade nog av att resa i jobbet, tyckte han. Farmor lärde sig aldrig cykla. Med smällande klackar och taktfasta steg – taram taram taram! – gick hon flera gånger i veckan den långa vägen till Lindblads affär och handlade all mat som familjen behövde och bar hem den.

Farmor och farfar gifter sig 1922 i Bollnäs kyrka.

Farfar växte upp på fattighuset. Hans mor dog när han var tre år gammal, och fadern kunde inte ta hand om alla sju barnen. Några togs om hand av släktingar. Farfar och hans yngre bror placerades på Bollnäs’ fattigvårdsinrättning.

Jag har tidigare berättat om min farfar i krönikan Landet som försvann.

Fattighuset i Bollnäs, troligen ritat av arkitekt Ferdinand Boberg och byggt 1907. Skildrat av författaren Åke Wassing i boken ”Slottet i dalen”.

Farfar blev en duglig karl i statens tjänst. Han sorterade post ombord på norrgående SJ-tåg och avancerade så småningom till kupémästare. Så hette det, och titeln står på hans gravsten.

Farfar sorterar post på norrgående tåg.

1936 kunde han och farmor köpa ett rött hus en bit utanför stan för 9 200 kronor. Ett närmast ofattbart kliv uppåt för enkelt folk.

Huset som farmor och farfar köpte 1936.
Sista bilden på farmor när hon flyttar från huset där hon och farfar bott i 43 år. Året var 1979.

Huset som det såg ut 2012. Nu bor en barnfamilj där.

Vedspisen finns kvar i huset där farmor och farfar bodde.

Farmor och farfar var hederliga arbetare av den gamla stammen. De definierade sig själva som enkelt folk och såg sig inte som lika fina som grannar som hade affärsrörelse eller högre befattningar. De besatt en ödmjukhet som man inte ofta ser i dag. De var stolta över att ha byggt ett bra liv men måna om att ”inte förhäva sig”. Jantelagen verkade med full kraft.

Det fanns inte pengar till studier för något av deras fem barn, men de skapade bra liv åt sig ändå. Deras arbeten gjorde att de splittrades och ströddes ut över landet; Västerås, Stockholm, Kristinehamn, Gusum, Borlänge. De blev kontorister, försäkringstjänsteman, tandtekniker, lärare.

Farmor och farfar och deras fem barn 1944. Min pappa längst till vänster.

Men alla höll kontakt med varandra och med sina föräldrar. När någon i familjen fyllde jämnt kom alla farande för att fira och umgås, tränga ihop sig och bo tillsammans.

Jag tror att den här bilden på farmor och farfar är tagen vid farmors 50-årsdag 1952.

Farfar och farmor i salen. Båda finklädda, farmor i sammetsklänning.

På somrarna kom alla hem med sina familjer. Vi, alla kusiner, trängde ihop oss och sov skafötters. För oss var det lek och glädje, men jag minns farmor som evigt fastkedjad i köket, ständigt potatisskalande och diskande.

I min familj hamnade vi i Borlänge. Och i Östersund. I Sveg. I Falun. Vi flyttade tretton gånger under min uppväxt för att pappas jobb krävde det.

Bondegatan på Bullermyren i Borlänge.
Sveagatan och Sveaplan i Borlänge på 1950-talet.

Mina syskon och jag är utspridda över Sverige, med långa geografiska avstånd. Utbildning, yrken, karriärer och äktenskap ledde oss åt skilda håll. Vi träffas inte ofta, men vi håller tät kontakt via mail och telefon. Syskonen blir viktigare ju äldre man blir. Relationen med dem är de långvarigaste av alla våra relationer. I det ligger en stor trygghet. Bara syskonen vet vem man är och vem man alltid har varit.

Tillsammans med dem talar man sin dialekt, i dem ser man spåren av sina föräldrar, allt det gemensamma. Tillsammans med dem kan man prata om en person, och alla vet vem man menar. När vi talar med nyare vänner måste vi förklara vem personen är, för han/hon är okänd för dem. Referenserna är inte gemensamma.

Vi är några av de miljoner svenskar som betalar utvecklingens pris, framgångens pris, välfärdens pris. Priset för alla uppbrott, för sönderslitna släkt- och familjeband, för förlorade rötter och en förlorad tillhörighet.

Min farmors familj med föräldrar och syskon. Farmor längst fram till vänster.
Farmors föräldrahem rivs 1986.

Vi är ett alienerat folk. Vi dinglar i tunna trådar från vårt ursprung, som alldeles för få av oss känner och är intresserade av. Hur många ungdomar kan i dag på rak arm säga vilka deras mor- och farföräldrar är eller var, vad de heter/hette, när och var de föddes?

Vi är motsatsen till de importerade klansamhällen som vi ser växa fram i vårt land. Ensamheten är ett av de priser vi betalar. Ensamheten gör oss svaga och sårbara, både som enskilda individer och som samhälle. Ensam är inte stark. Ett splittrat, rotlöst folk är lätt att invadera och kuva, och det är det vi ser i Sverige i dag.

När vi betalade utvecklingens pris förstod vi inte vad det var som hände.

Var det värt priset?

Det finns lika många svar som det finns människor.

17 reaktioner till “Utvecklingens pris. En samtidskrönika.

  1. Tack Julia för en underbar berättelse, jag läser den med tårar i ögonen. Känner igen så mycket. Det var fattigt, men ärligt, man kunde lita på folk.

    Tänker på min farfar som var rättare på en stor gård. De hade en ”vällingklocka” som de ringde i när det var matdags. Morfar var indelt soldat och hade repövningar med Oscar II som sa ”goddag gossar”, på vilket de svarade ”Gud bevare konungen”.

    Det var en mängd främmande officerare och attachéer, guld och glitter och annan grannlåt som det skulle vara på den tiden. Det var granna parader i hela Europa, skriver han. Det var då det!

    Att läsa dina berättelser är högtidsstunder. Vi får längta tillbaka till en tid då vi hade en framtidstro. Idag är jag mest orolig hela tiden för våra barn och barnbarn. Hur ska det gå med vårt arma land? Gud bevare oss…

    Liked by 1 person

  2. Tack Julia, så vackert. En människa utan rötter och kultur är ingen hel människa. Därför tror jag arabinvandrarna håller så stolt på sin kultur, det gör dom till hela människor. Men dom förstör för landet dom har kommit till.

    Säger ärligen: som invandrare saknar jag mina rötter. Var och tittade på min fars föräldrahem, ett soldattorp som står på museum. Tittade på stället där det har stått. Har tittat flera gånger på min mors föräldrahem, men rötterna saknas. Rötterna är nog i dom gamla sågverkshusen där man växte upp. Glömmer aldrig lukten av masonit väggarna i trappuppgångarna i dom husen.

    Rötter och kultur är livsviktigt. Vi är fråntagna precis allting i effektivitetens Sverige. Vi ska bo effektivt, därför kom ju miljonprogrammet till. Renovera gamla hus i Sverige ska man inte göra. Bort med det gamla, då får man lättstyrda människor som staten vill ha.

    Liked by 1 person

  3. Fint berättande i ord och bild.
    Det är med en kombination av djupaste sorg och tilltagande ilska jag följer utvecklingen, eller snarare avvecklingen, av vårt kära folkhem och fosterland. Söndring, förfall och övergrepp är allt jag ser i dagens Sverige. Ett resultat av totalt historielösa och visionsbefriade styrande som tillåtits härja fritt under alltför många decennier.

    Med enkla slagord och till intet förpliktigande floskler som mångkultur, öppenhet och allas lika värde stormar man blint fram mot den obevekliga upplösningen av den forna trygga och homogena välfärdsstaten. Och vid minsta konfrontation med verkligheten under tjurrusningen på vägen dit hänvisar man till det allt oftare förekommande mantrat ”vi har varit naiva”. En gravt missvisande omskrivning och med desperat förhoppning om förlåtelse för den egna ansvarslösheten, dumheten och renodlade ondskan.

    Men en sak är säker. Vi glömmer aldrig detta utan motstycke historiska svek mot oss och våra förfäder/mödrar.

    Liked by 4 people

    1. Tack Kasper.

      Bland det svåraste att se, tycker jag, är att så många har internaliserat den så kallade utvecklingen, svalt den med hull och hår och aggressivt försvarar den när någon ifrågasätter den.

      Dimensionerna av att hjärntvätta ett helt folk med politisk propaganda framstår allt tydligare med den överblick som tiden ger.

      Jag får bilden av ett folk som fråntas allt – men ändå ser sig själva som vinnare.

      Liked by 8 people

  4. Tack, Julia, för en vemodig och mycket fascinerande skildring av vår historia och kultur från en tid där relationer och samhörighet var värt mer än framsteg mot en framtid där framtiden var mer värd än människorna som befolkade den.

    I historiens backspegel ser man tyvärr andra krafter som styr oss mot ett hemskt kontrollsamhälle där vi alla skall utnyttjas i ett kommunistiskt slavsamhälle där makthavare och de mer besuttna skall härska över oss alla med en fascistisk ideologi.

    Liked by 2 people

  5. När jag, för 40 år sedan, kom till Sverige (från Polen) som nygift till en etnisk svensk, så fanns det kvar lite av det gamla. Jag var förtrollad av dåtidens Sverige. Jag ser med sorg i hjärtat hur nutidens svenskar inte bryr sig om sitt ursprung, sin materiella och andliga historia. Ni håller på att försvinna som nation. Andra nationer, bl a Polen, har gett sina liv för sina länder. Medan ni lämnar bort ert land helt frivilligt. Tragiskt!

    Liked by 5 people

    1. Ett Fredsskadat land som Sverige och inte utsatt för det Polen i omgångar varit, begriper inte värdet av Frihet och Nationalkänsla. Denna som Sverige Demokraterna försöker återkalla men blir kallade Fascister av de enfaldiga Liberalerna och Kommunisterna. Frågan är, vilka är värst för Sverige av dessa två?

      Liked by 1 person

  6. Bra skrivet. Men jag vägrar tro på att detta är ”välfärdens pris”. Andra länder har också byggt välfärdssamhällen utan att i svensk utsträckning slita familjeband och tillhörighet. Detta har mer med Myrdalarnas klåfingriga sociala ingenjörskonst att göra än med utveckling i sig.

    Liked by 2 people

    1. Sant. Alla europeiska länder jag har anknytning till har sönderfallande familjer och en minskad känsla av gemenskap, men svenskar är extrema i det. Om jag fattar svensk politisk historia rätt, så var det en målmedveten politik från 50-60-talet.

      Liked by 1 person

  7. Ja du Julia. Vi är många och födda före världskrig 2 som känner igen oss i denna berättelse. En svunnen tid och kanske kan kallas ett folkmuseum.
    Nu nya tider och med ett folkutbyte samt införande av klansamhällen. Döden kommer som en befriare för oss.

    Liked by 2 people

  8. Att gå framåt är långt ifrån alltid bra, fram för allt när man går framåt i fel riktning.
    Den politiska credot ”Framåt” har blivit ett religiöst mantra idag.

    Liked by 1 person

    1. Det har du så rätt i! Det har t o m blivit så att om man påpekar att någonting var bra förut så bemöts man ofta av den nedvärderande kommentaren” det var bättre förr” kopplat till ett lite hånfullt leende.

      Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s