Associationens dödliga virus

Vi är inte så primitiva längre. Nej, det är vi inte. Vi bränner inte längre häxor på bål. Vi giljotinerar inte kättare. Inte alls.

Riktigt kultiverade och sofistikerade har vi blivit. Vi har produktutvecklat våra metoder att döda. Förfinat dem. Inget blod får synas. Det blir ingen aska efteråt. 

Så sofistikerade har vi blivit att de som håller i och använder de dödande vapnen ledigt och lätt kan bära vita skjortor och blusar. För det syns ingenting efteråt. Associationens dödliga virus är osynligt. 

Vi har slutat bränna häxor på bål.

Det har vi.

”Guilt by association” har blivit den nya metoden att avrätta misshagliga personer – genom att förknippa dem med vad andra har gjort eller vad andra har sagt, eller bara vem någon annan är – inte vad de själva gör. På det sättet kan man svartmåla utan någon som helst verklighetsanknytning. Avrättning via ombud, så att säga.

Demonisera dem. Stigmatisera dem. Lyncha dem psykiskt. Se till att de förlorar sitt jobb, sin försörjning, överges av vänner och anhöriga, isoleras, får sina liv förvandlade till ett helvete.

Sedan kan du nöjd dra dig tillbaka, slå dig för bröstet och känna dig som en god människa. En av dem som för världen framåt! Du får nästan ont i revbenen av alla ryggdunkar. Snart haglar priser och utmärkelser över dig.

Om minsta lilla fläkt av eftertanke händelsevis skulle drabba dig en sömnlös natt andas du bara djupt och tar en sömntablett. Sedan sover du drömlöst ända till morgonen och vaknar till en ny dag i ditt liv som nyttig idiot.

På bilden ovanför ser vi Lena Kvist. Hon är kultur- och nöjeschef på Borås Tidning.

Hon är riktigt nöjd med sig själv. Hon är en av de där människorna som tar sig rätten att bestämma vad andra får tycka. Nu har hon hällt associationsvirus över en person som skriver i ett sammanhang som Lena Kvist kallar ”högerextremistiskt”, och sett till att han fått sparken från det skivbolag där han är delägare.

För kulturjournalister är som bekant allt till höger om vänsterpartiet kommunisterna ”högerextremistiskt”. 82 procent i den här gruppen journalister röstar vänster, den högsta siffran i deras egen yrkeskår.

Klas Qvist, som personen heter, skriver artiklar på en sajt som Lena Kvist inte tycker om. Hon kopplar på guilt by association för fulla segel. Det fungerar alltid. Det är hon som avgör om en person ska få sitt liv förstört eller inte. Den makten har hon. Och hon gillar det. Det ger liksom en så skön känsla att gå med räfsan bland alla åsikter som hon inte delar.

Klas Qvist är musiker från Borås Han har inte skrivit något fel. Det är inte det det handlar om.

Det här är Klas Qvist. Han är blind, och han är musiker. Skivbolaget där han är delägare har brutit samarbetet med honom. Orsak: han skriver på ”fel” sajt.

De senaste dagarna har Borås Tidning ägnat åt inkvisition av Klas Qvist. Påpassligt nog har tidningen valt att lägga artiklarna bakom betalvägg så att inte så många ska kunna läsa dem. Men jag har läst dem och lovar – här ligger spanska inkvisitionen i lä. Artiklarna är så fulla av hat och hätskhet, tyckmycken uppbragthet och illa dold skadeglädje att jag blir illamående. De är helt enkelt sjuka, sprungna ur ett sjukt samhällsklimat och lika sjukt medieklimat.

Här sticks det inte under stol med outtalade förhoppningar om att det ska gå riktigt åt helvete för Klas Qvist. Lena Kvist och den andra skribenten, som är anonym, vädrar blod. Svansarna viftar energiskt. De vill ha medaljer.

”Titta här så duktiga vi är att släpa fram bytet. Nu är det fritt fram att lyncha honom.”

Det här är Peter Holmstedt. Han är liksom Klas Qvist en av fyra delägare i skivbolaget Paraply Records. Han verkar också ganska nöjd med sig själv.

Peter Holmstedt har tillsammans de två andra delägarna i Paraply Records brutit allt samarbete med Klas Qvist och sparkat ut honom. Holmstedt ”känner sig grundlurad”. På vad framgår inte.

”Det skulle bli ohållbart att samarbeta efter det här. Det fanns ingen annan utväg” säger Peter Holmstedt.

Tillsammans har de tre delägarna plitat ihop ett uttalande.

”Det är med förskräckelse och stor förvåning vi i dag har tagit del av omskakande nyheter om vår vän och artist Klas Qvist.”

(Det låter mer som ett dödsbud. Min anm.)

”Att Klas Qvist regelbundet skriver och låter sig intervjuas för bloggar och poddar med högerextrema och främlingsfientliga kopplingar kommer som en chock. Det är fullständigt obegripligt för oss, och Paraply Records tar kraftfullt avstånd från varje samröre med dylika åsiktsyttringar.”

”Ingrid Carlqvist är en del av ett sorgligt anhang, riktigt bajsbrun i sina åsikter. Jag blir mörkrädd” säger Peter Holmstedt.

De tre delägarna har meddelat Klas Qvist sitt beslut att bryta samarbetet med honom.

”Det är ju också en vänskap som bryts, vi har känt varandra i 14–15 år. Allt blir dessutom extra sorgligt nu när senaste albumet fått så fint mottagande.”

En femton år gammal vänskap sägs alltså med lätthet upp när en vän och samarbetspartner visar sig ha delvis andra politiska åsikter än man själv. Detta är i mikroformat vad som händer när ett land tillintetgör sig själv, när sammanhållning och relationer bryts och splittras, och allt blir grus och aska.

Det här är artisten Mikael Ramel. Han har spelat in ett skivalbum tillsammans med Klas Qvist. Han kände inte till spelkompisens oerhörda kätteri.

Nu har Mikael Ramel fått en chock.

”Jag är ledsen, besviken och förbannad. Jag vill försöka förstå hur Klas tänker, men där är jag inte i dag.”

Han ångrar sig till och med bakåt:

”Jag tror knappast att jag hade gått in i samarbetet med vetskapen jag har i dag.”

Det här är Ingrid Carlqvist. Det är hon som är ”högerextrem”. Tillsammans med Maria Celander driver hon nätsajten ingridochmaria.se. Det är där Klas Qvist skriver artiklar ibland.

Ingrid Carlqvist.

Ingrid Carlqvist är Sveriges största projektionshäxa. För sådär 300 år sedan skulle hon utan tvekan ha bränts på bål. Jag gissar att journalisterna på Borås Tidning gnisslar tänder av frustration över att de inte kan stapla upp ett rejält häxbål.

Man vill ju helst undvika askan. Och den mindre tilltalande doften av bränt.

Ingrid Carlqvist är också en av de mest professionella journalister jag känner till. Oerhört kunnig, rakryggad, kompromisslös, sanningssökande i lägen där de flesta kröker rygg och smiter undan. Hon anser att allting ska kunna diskuteras och utredas. Det är vad journalistik går ut på, men en lika sällsynt som farlig hållning i dagens Sverige.

Hon är ihärdig som en moskitsvärm en sommarkväll och kan få vem som helst att falla ihop av utmattning redan före frukost (själv är hon pigg som en lärka i arla morgonstunden).

Undra på att hon är obekväm. Undra på att hon måste tillintetgöras med alla till buds stående medel. Liksom alla som på något sätt kommer i kontakt med henne och smittas av det dödliga associationsviruset måste kastas åt vargarna.

För er som vill bilda er en egen uppfattning om vem Ingrid Carlqvist är och inte bara vill sjunga i papegojkören rekommenderar jag en färsk intervju med henne i Navid Modiris podd ”Hur kan vi”.

Det här hör till historien om Klas Qvist:

Ingrid Carlqvist, Maria Celander och jag representerar det i särklass mest hatframkallande bland journalister och den övriga PK-eliten. Vi är nämligen journalisterna som har bytt sida. Efter att ha arbetat i många år i gammelmedia står vi inte ut med lögnerna längre.

Vi har gått över till alternativmedia och försörjer oss som det som hånfullt kallas ”swish-journalister”, det vill säga genom frivilliga donationer från våra läsare, i mitt fall också ålderspension. Joakim Lamotte är ytterligare en av de förhatliga.

Våra före detta kolleger ser oss som förrädare och hatar oss rödglödgat. Vi har svikit skråandan och grupplojaliteten. Vi har övergivit dem, vi har lämnat dem kvar i den täta gemenskapsväven av lögner och samförstånd. Vi är hotfulla och farliga, för vi vet hur det går till på redaktionerna, och vi har lagt allt det där bakom oss.

Ett tips bara i förbifarten: vad mig anbelangar kan ni stoppa ner krutet i soptunnan. Jag är redan så karaktärsmördad, uthängd och genomdrevad att jag varken räds fan eller trollen. Jag har blivit kallad allt mellan himmel och helvete, med en kraftig överrepresentation för helvetet.

Lugna ner er. Lägg av bara.

Det finns ingenting kvar att dreva om. Alla invektiv är förbrukade och blir bara tröttsamma, patetiska repriser.

När Klas Qvist pressas mot väggen av Borås Tidnings inkvisition säger han om Ingrid Carlqvist:

”Jag tycker att hon är väldigt modig och vågar säga saker som andra inte vågar.”

Ve och fasa. Där beseglades hans öde.

”Jag fattade direkt att jaha, nu är det kört. Det kvittar vad jag säger för nu kommer de att göra allt för att sänka mig och förstöra mitt liv” säger Klas Qvist.

”Jag är så fruktansvärt arg” säger han.

”Men de ska få en match som de aldrig räknat med. De har sparkat på fel person. Jag är verkligen stridslysten.”

Han har ett annat jobb vid sidan av musiken, och där har han stöd och uppbackning. En gammal kompis har erbjudit honom att låna hans musikstudio vid behov.

När åsiktsinkvisitionen i Borås Tidning fortsatte för tredje dagen krävde kulturchefen Lena Kvist att Paraply Records ska skänka intäkterna från albumet ”I huvet på varann”, som Klas Qvist gjort tillsammans med Mikael Ramel, till ”arbete mot rasism”.

Givetvis föll skivbolaget omedelbart till föga och aviserade att alla intäkter från skivan från och med nu går till stiftelsen Expo.

Paraply Records.

Hur är det nu det brukar bli med paraplyer? Brukar de inte vända sig ut och in och haverera vid minsta vindpust?

Och allsmäktiga kulturdiktatorer?

De faller förr eller senare.

---

PS

ARTIKELN STOPPAD PÅ FACEBOOK

Som min läsare Björn Wiklund har uppmärksammat i en kommentar har Facebook stoppat FB-medlemmar från att dela den här krönikan.

Motiveringen lyder:

”Warning: This Message Contains Blocked Content
Your message couldn’t be sent because it includes content that other people on Facebook have reported as abusive.”

Att som Borås Tidning skymfa en blind musiker och se till att göra honom arbetslös är alltså inte ”abusive”.

Men att skriva om skymfen är ”abusive”.

Jag är inte medlem på Facebook, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Det är bra när makten avslöjar sig i all sin nakna arrogans.

Facebook är inkarnationen av ”abusive” – yttrandefrihetens fiende.

——————————————————————————————-

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!