Visselblåsaren och bedrägeriet

Om att förlora jobbet för att du talar sanning

Åldersbluffande så kallade ”ensamkommande barn” är det största bedrägeriet i Sveriges historia.

Det skulle ta nästan tjugo år från att fenomenet dök upp i Sverige tills lögnen punkterades när resultaten av Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar blev offentliga i september i år. De visade att 83 procent av ”barnen” hade ljugit om sin ålder.

År 2000 kom 350 ensamma asylsökande som uppgav sig vara barn till Sverige. Femton år senare, 2015, skulle siffran mer än hundrafaldigas till 35 369 personer, de flesta från Afghanistan, Iran eller Pakistan. Om lika stor andel av dem har bluffat om sin ålder som den grupp som åldersbedömts hittills innebär det att 29 356 personer – en hel stad – som anlände det året har begått asylbedrägeri för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Det första som offrades var sanningen. Det andra var de närbesläktade begreppen rättvisa och rättfärdighet. Sverige har erbjudit uppenbara lögnare en gräddfil till vår världsunika välfärd på bekostnad av stora grupper som bättre behöver vår hjälp, framför allt kvinnor och barn och de av Sveriges egna invånare som har det svårt, till exempel hundratusentals fattigpensionärer som lever på eller under EU:s fattigdomsgräns.

Men det är inte bara vuxna asylsökande som ljuger om sin ålder som är ansvariga för bedrägeriet. Inte heller enbart de politiker av olika kulörer som har gjort bedrägeriet möjligt. Journalisterna har utnyttjat sina medieplattformar för att samvetslöst mörklägga sanningen och driva en högröstad agenda för massinvandring och mångkultur.

Tusentals och åter tusentals människor i Sverige har i sin profession och mot betalning villigt spelat med i lögnerna och glatt satt sprätt på miljarder i skattemedel. Bedrägeriet med de ensamkommande har sedan millennieskiftet kostat skattebetalarna hundratals miljarder, och notan kommer inte att vara slutbetald under överskådlig tid.

På ett moraliskt plan är skadorna minst lika stora. När stora grupper medborgare medvetet deltar i ett gigantiskt svindleri undermineras moralen och det allmänna rättsmedvetandet. Mängder av anställda i eller med beröringspunkter till migrationsindustrin – bland annat personal på migrationsverket, socialstyrelsen, advokater, gode män, socialtjänsten, sjukvården, skolpersonal och personal på HVB-hem – har genom att göra sig till medlöpare ett mycket stort moraliskt ansvar för bedrägerierna kring de ensamkommande, både för mångmiljardkostnaderna och för att de har dolt sanningen.

Flertalet personer i de här kategorierna måste med egna ögon ha sett att det i de flesta fall inte är fråga om barn utan om vuxna män, vissa med rynkor och grått hår. Men eftersom de har sin utkomst från den kollektiva lögnen har de valt att tiga och offra sanningen för att få egna ekonomiska och andra fördelar.

En grupp som har särskilt stort ansvar när det gäller hanteringen av den här kategorin är barnläkarna – vad de över huvud taget har för anledning att blanda sig i bedömningen av vuxna asylsökande. Genom sin organisation Svenska Barnläkarföreningen och utifrån en vänsterpolitisk agenda har de i det längsta vägrat göra åldersbedömningar åt migrationsverket och har därmed obstruerat utredningsprocessen i åratal.

Merit Wager har i många år bloggat i asylfrågor, bland annat genom att publicera uppgifter från anställda på migrationsverket. Hon skriver:

”Varför alla dessa ”ansvariga” har låtit sig påverkas och mer eller mindre styras av en hoper barnläkare vilkas syn på åldersbedömning går stick i stäv med i princip hela resten av världens, är en gåta.

Men störst ansvar har ändå vilat på de generaldirektörer som styrt (eller vanstyrt) Migrationsverket. De borde, om de varit ansvariga och ansvarstagande myndighetschefer, ha sett till att utlänningslagen hade följts.”

När personer med insyn i bedrägeriet har trätt fram och berättat har det varit sällsynta undantag som omedelbart har misstänkliggjorts och smutskastats. Visselblåsarnas berättelser har publicerats under stor vånda och alltid under anonymitet. I ett reportage av Dan Malmqvist i Nya Tider den 1 maj 2015 berättade ”Annika”, god man åt flera ensamkommande, om det hon ser i sitt arbete varje dag.

”Jag gillar inte oärlighet, och nästan alla ljuger. De ljuger om sin ålder, de ljuger om sin bakgrund, de ljuger om att de är fattiga. Jag gissar att 90 eller 95 procent av dem jag träffat ute på boendena är äldre än 18. Ofta betydligt äldre.”

”Det värsta är att de är så otacksamma, ingenting duger åt dem. Det var det första som fick mig att reagera” säger ”Annika”.

Hon berättar att de ensamkommande männen är väl informerade om vilka förmåner man kan få på boenden runtom i landet och använder det för att ställa krav på egna laptop-datorer, tv-apparater på varje rum, nya mobiltelefoner och en egen kock som lagar deras mat.

”Det som irriterar mig är hur mycket de utnyttjar oss, de suger verkligen ut så mycket de kan. Och i många fall är detta människor som är allt annat än fattiga. Man märker det på deras kläder och deras sätt att de är vana vid att ha det gott ställt. De är vana vid välstånd, till och med lyx” säger Annika.

Jag skrev min första krönika om de ensamkommande ”barnen”, ”Juvelerna i maktens krona”,  i juni 2010. De oroväckande uppgifterna i min krönika mottogs med tystnad.

Åren gick. Den offentliga lögnen fortsatte behärska media och riksdagsdebatter, ja hela det offentliga rummet. I alternativmedia fortsatte vi att belysa bedrägeriet och blev kallade ”rasister” och ”främlingsfientliga”. Det var vi mot hela makteliten. David mot Goliat.

Magnus Thorén och Jörgen Huitfeldt

I december 2016 hände något. Då sände Sveriges Radio ”De desillusionerade humanisterna”, en dokumentär i serien ”Föregångslandet” gjord av Magnus Thorén och Jörgen Huitfeldt.

De hade bland annat pratat med ”Eva”, som berättade om det hon sett som anställd i migrationsindustrin sedan många år. I reportaget framgick att det faktum att Sverige inte gör några ålderskontroller är ett av skälen till att så många väljer att komma just hit, trots att de på vägen passerar en lång rad säkra länder där de enligt Dublinkonventionen ska söka asyl.

Enligt ”Eva” kommer de flesta inte frivilligt utan är ivägskickade av familjen och klanen, som har samlat ihop pengar till resan och förväntar sig avkastning på investerat kapital. Den asylsökande kommer med ett uppdrag, att ta hit familjen som anhöriginvandrare, och det måste fixas före den uppgivna 18-årsdagen. Sedan tillåter inte lagen återförening med anhöriga i Sverige.

Sanningen har ett pris. Trots att P1-dokumentären var journalistiskt välgjord och objektiv möttes Magnus Thorén och Jörgen Huitfeldt internt av kritik, men framför allt av tysta, bortvända ryggar. De hade brutit mot ett tabu inom Sveriges Radio när de belyste lögnerna kring de ensamkommande ”barnen”.

Utifrån kom givetvis kritik från bland annat den notoriske ”Allt-åt-alla”-aktivisten Thomas Hammarberg och den vänsterextreme skribenten Petter J Larsson i Aftonbladet.

I dagarna meddelar Jörgen Huitfeldt att han lämnar Sveriges Radio, där han har arbetat sedan 1998, bland annat som programledare för P1 Morgon, Ekots Lördagsintervju och Studio Ett. Han går till den nya tidskriften Kvartal.

Mot den här bakgrunden av åsiktsdiktatur och påbjudna lögner finns det särskilt stor anledning att hedra det lilla fåtal visselblåsare som i sitt arbete har sett exempel på åldersbedrägerierna och haft kurage nog att säga ifrån och slå larm. En av dem är tandhygienisten Bernt Herlitz, 57 år, i Visby.

Bernt Herlitz

Egor Putilov på sajten Samhällsnytt (före detta Avpixlat) har nyligen berättat historien om hur Herlitz förlorat sitt arbete vid Folktandvården i Visby för att han gjorde det han anser vara moraliskt rätt och dessutom hade blivit uppmanad till av en tjänsteman vid migrationsverket: att rapportera uppenbara fall av åldersbedrägeri bland asylsökande.

FALLET BERNT HERLITZ

  • I samband med ett seminarium under Almedalsveckan i Visby i juli 2016 samtalade tandhygienisten Bernt Herlitz, 56, med Åsa Carlander Hemingway, enhetschef vid migrationsverket. Enligt uppgift från Bernt Herlitz uppmanar hon honom att rapportera åldersfusk hos ensamkommande ”barn” till migrationsverket.
  • Bernt Herlitz följer rekommendationen och skickar 7 – 8 mail till migrationsverket med exempel på misstänkt åldersfusk. Han får inget svar.
  • En tjänsteman på verket skickar i bästa Stasianda hans mail till en god man för en av de asylsökande.
  • Den gode mannen, som alltså har ett egenintresse i sammanhanget, kontaktar Bernt Herlitz’ chef på Folktandvården i Visby, Mats Kvarnberg.
  • Herlitz kallades till ett samtal där också en annan hög chef inom Region Gotland sitter med. Herlitz får veta att han är avstängd från sitt arbete.
  • Region Gotland anser att Bernt Herlitz har brutit mot tystnadsplikten och anmäler honom till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Han polisanmäls också för tjänstefel.
  • Region Gotland avskedar Bernt Herlitz.
  • Bernt Herlitz stämmer regionen vid Gotlands tingsrätt och kräver att avskedandet ska ogiltigförklaras och att han ska beviljas skadestånd.
  • Han hävdar att han har känt oro över att barn vistats på samma HVB-hem som vuxna och framhåller att han ”endast har agerat utifrån vad han trott varit korrekt och i enlighet med sin anmälningsplikt” enligt socialtjänstlagen.
  • Åsa Carlander Hemingway förnekar i tingsrätten att hon har uppmanat Bernt Herlitz att anmäla misstänkta fall av åldersbedrägeri till migrationsverket.
  • Enligt tingsrätten har Bernt Herlitz brutit mot offentlighets- och sekretesslagen, tandvårdslagen och patientdatalagen. När det gäller patientsekretessen har detta varit ”allvarligt”, och tingsrätten anser att han har uppträtt medvetet illojalt när han som visselblåsare velat bidra till att avslöja det största bedrägeriet någonsin i Sverige.
  • Tingsrätten anser att det vid en sammantagen bedömning var en alltför drastisk åtgärd att avskeda Herlitz – men att det fanns skäl för uppsägning.
  • Region Gotland döms att betala 35 000 kronor i skadestånd till Bernt Herlitz. Men han får inte sitt jobb tillbaka.
  • Region Gotland överklagar skadeståndsdomen till Arbetsdomstolen och anlitar en av landets stjärnadvokater, Erik Danhard, som anses vara ledande juridisk expert på arbetsrätt.
  • Arbetsdomstolen har ännu inte tagit upp målet. Enligt uppgift beviljar de prövningstillstånd för omkring 25 procent av anmälda mål.
  • Om fallet tas upp och Bernt Herlitz förlorar mot Region Gotland kommer han att få betala både sina egna och regionens rättegångskostnader som sannolikt kommer att överskrida mer än en miljon kronor.

Nu står Bernt Herlitz och hans familj inför risken att förlora allt han och hans fru har byggt upp under många års arbete; sin lägenhet, bilen och allt annat. Som tandhygienist har Bernt Herlitz sett åtskilliga exempel på vuxna asylsökande som uppger att de är barn under 18 år. Flera av hans patienter hade fullt utvuxna visdomständer, ett tecken på att de är i 20-årsåldern och uppåt. Han uppskattar att minst 80 procent av dem han såg var vuxna. Det var innan det gjorts några riktiga åldersutredningar, så han hade inga officiella siffror utan bara sina egna iakttagelser att luta sig mot.

När man tar del av berättelserna om de ensamkommande ”barnen” finns det ett Före och ett Efter. Skiljelinjen går i september i år. Då kom belägg för att majoriteten av dem som söker asyl i Sverige som ”ensamkommande barn” ljuger om sin ålder för att få en gräddfil till uppehållstillstånd och mängder av privilegier medan deras asylansökan behandlas. Efter många års försening  visade en rapport  från Rättsmedicinalverket att mer än 83 procent av de som frivilligt låtit sig ålderstestas har ljugit om sin ålder. De är över 18 år och alltså vuxna.

Före Rättsmedicinalverkets rapport fanns inga bevis för åldersbluffen. Men nu finns klara bevis. Mer än 4 000 ärenden hade utretts. I 3 415 fall bedömer Rättsmedicinalverket det sannolikt att de undersökta personerna är över 18 år. Myndigheten hade i början av september 3 791 personer kvar att undersöka. Eftersom undersökningen är frivillig är andelen vuxna sannolikt ännu högre bland dem som inte går med på att undersökas.

Den största asylbluffen någonsin sprack med en knall som sprider chockvågor bland allmänheten, men framför allt bland alla dem som spelat med i bluffen.

Vi ska gå drygt ett år tillbaka i tiden, alltså till Före-stadiet. I juli 2016 tittar Bernt Herlitz och hans fru, som också är tandhygienist, in på ett seminarium om åldersbestämningar under Almedalsveckan i Visby. De talar med en hög tjänsteman vid migrationsverket. Hon heter Åsa Carlander Hemingway och är enhetschef på migrationsrättsavdelningen. Hon uppmanar Bernt Herlitz att anmäla misstänkta fall av åldersbedrägeri till verket.

Det gör Bernt Herlitz när han är tillbaka på jobbet efter semestern. Han skickar flera mail till migrationsverket. Han skriver bland annat:

”Har flertal asylsökande barn som enligt min uppfattning och tändernas åldersbestämning med fullt erupterade 8:or/visdomständer inklusive fullt utvecklad rotspets, inte kan vara i den ålder som de har uppgett. P (patienten) kommer från Afghanistan med personnummer 000000-0000 min bedömning är trolig ålder över 25 år… P.S. Tyvärr det kommer nog betydligt fler fall som jag kommer att sända framöver.”

Bernt Herlitz fick aldrig något svar från migrationsverket. Det som hände istället är som hämtat ur en roman av Franz Kafka. En tjänsteman på verket skickar på bästa Stasimanér hans mail till en god man för en av de asylsökande. Den gode mannen, som alltså har ett starkt egenintresse i sammanhanget, kontaktar Bernt Herlitz’ chef på Folktandvården i Visby, Mats Kvarnberg. Herlitz kallas till ett samtal där också en annan hög chef inom Region Gotland sitter med. Det besked Bernt Herlitz får är att han är avstängd och inte ska komma till jobbet dagen därpå.

Hela händelseförloppet återges i en faktaruta här intill.

I almanackan står det oktober 2017. Men på Gotland är det oktober 1984, årtalet för den kusliga dystopi över en framtida diktaturstat som George Orwell tecknar i boken med samma namn.

Gotland är ett örike, ett Oceanien skilt från Sverige. På öar uppstår gärna en särskild ömentalitet ur den speciella situation som det innebär att vara skild från omvärlden och det svenska fastlandet av en väldig massa vatten. Öbor vet sedan urminnes tider att de måste klara sig själva och hålla ihop för att försvara sig mot den lede Fi, som av tradition anses komma utifrån.

Det leder ofta till ängslighet, konformitet, åsiktskontroll, skvaller, ryktesspridning, mobbing, klickvälde och kotteriartad gruppsammanhållning, där de som anses vara bättre och finare än andra (de som är rikare, mer politiskt korrekta, mer framgångsrika, som har störst socialt nätverk, bor i de finaste och dyraste husen, som alltid syns i de rätta kretsarna och blir bjudna på de rätta bjudningarna) har högst social status och därmed mest att säga till om.

På det sättet riskerar öar, precis som isolerade fjälldalar, att bli egna små riken med ett inavlat debattklimat och egna regler och normer, där den som hävdar sig själv och sina egna intressen bäst är kung, och övriga tiger och fogar sig och utan att knota bär det inbillade släpet åt den nakne kejsaren.

Gotland är en politisk ankdamm med en intressant och grundmurad tradition av hög inkompetensnivå hos både politiker och tjänstemän. Ön styrs av en liten societet i Visby, som genom sina politiska representanter gärna köper över höga tjänstemän som gjort sig omöjliga på fastlandet, ger dem en obefogat hög lön och fria tyglar att ställa till med maximal skada för ön – för att efter något år köpas ut med fallskärmar för några miljoner, betalda av de stackars fattiga gotlänningarna.

Gotlands hälso- och sjukvårdsdirektör Maria Dalemar, värd mer än 100 000 kronor i månaden.

I fallet Bernt Herlitz har det senaste exemplet på inköpta tjänstemän en roll som nyckelperson. Hon heter Maria Dalemar, är 60 år och sedan 2013 hälso- och sjukvårdsdirektör på ön – men bor på fastlandet. Hon har redan hunnit få förödande kritik från ett stort antal klinikchefer på ön för en ohållbar situation i hälso- och sjukvården med skenande ekonomiska förluster, minskat antal vårdplatser, ständiga överbeläggningar, erfarna sjuksköterskor som flyr från lasarettet i Visby och stora brister i ledarskap och organisationsstruktur.

Innan hon tillträdde sin tidigare tjänst som biträdande sjukhusdirektör på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås var hon under en kortare tid läkare på heltid.

”Det jag tar med mig därifrån är vikten av en god dialog med dem som finns i den praktiska verksamheten. Ledarskap kan inte bedrivas isolerat utan kräver att man har örat mot verksamheten” säger hon i en kort intervju i gotländska media inför tillsättningen.

Det är detta ”öra mot verksamheten” Maria Dalemar nu gestaltar när hon har fattat beslut om att beröva Bernt Herlitz hans arbete och försörjning och överklaga hans lilla skadestånd på 35 000 kronor till arbetsdomstolen.

Visselblåsare är en särskild riskgrupp på öar. På Gotland är man ”rasist”, blir uthängd i media, riskerar att dras inför arbetsdomstolen och få hela sitt och familjens liv krossat om man anser att svensk lag ska följas.

När en rullstolsburen kvinna gruppvåldtogs av ensamkommande afghanska migranter i Visby förra hösten tog sig mobbing- och ömentaliteten ofattbart grymma uttryck: samtliga gotländska media och hela den tongivande Visbysocieteten ställde sig på gärningsmännens sida mot brottsoffret. Förövarna skeppades blixtsnabbt iväg till fastlandet, och Svenska kyrkan, Fi och den övriga vänstern ordnade högröstade demonstrationer ”mot rasism”.

Det är så det fungerar på Gotland. Kryp under kappan på makten, sparka på den som redan ligger.

Vid 57 års ålder är Bernt Herlitz arbetslös, och nu är det bara tre månader kvar av A-kassan. Hans fru, också tandhygienist, är sjukskriven på grund av de psykiska påfrestningarna. Paret har en femårig dotter.

”Det är en otroligt jobbig situation. Man har en klump i magen hela tiden” säger Bernt Herlitz när jag talar med honom i telefon.

Han väntar på besked om arbetsdomstolen kommer att ta upp Region Gotlands överklagande av tingsrättens dom.

”Går ärendet till arbetsdomstolen krossar de en.”

Bernt Herlitz är född och uppvuxen på Gotland. Han vill bo kvar på ön.

”Jag är gotlänning, jag har familj, släkt och vänner här och vill helst inte flytta.”

För att kunna bo kvar på ön har han och hans fru redan omskolat sig en gång. Tidigare byggde han mobilbasstationer på en fabrik som ägts av Ericsson men köpts av Flextronics – som lade ner verksamheten på Gotland och flyttade produktionen utomlands. Bernt förlorade jobbet och gick en treårig utbildning på Umeå universitet för att bli tandhygienist. Efter utbildningen fick både han och hans fru jobb på Folktandvården i Visby.

Nu när han är 57 år är han smärtsamt medveten om att det är svårt att få jobb. I synnerhet när man har avskedats av mäktiga Region Gotland.

Han säger att han vill ha upprättelse och jobbet tillbaka. Hans hopp står till en professor i juridik, specialiserad på arbetsrätt, som har kontaktat honom och erbjudit sin hjälp. Men om Region Gotland vinner i arbetsdomstolen står Bernt Herlitz och hans familj inför en total katastrof. För att man ska kunna få försörjningsstöd måste man först ha gjort sig av med all egendom. Då måste lägenheten säljas och familjen göra sig bostadslös, och bilen och allt annat måste också säljas.

”Jag var i god tro när jag rapporterade om åldersfusket. Jag har en bra inre kompass, så jag vet rätt bra vad som är rätt och fel. De jag rapporterade om ljuger om sin ålder – och jag åker dit!” säger han upprört.

Nära vänner stöttar Bernt Herlitz och hans fru. Han är glad för att dottern är så liten att hon inte kan läsa tidningarna. Och så är det de ”inte så nära vännerna” som anser att han är ”rasist” för att han rapporterade åldersfusket.

Allt tyder på att det är hälso- och sjukvårdsdirektör Maria Dalemar själv som står bakom beslutet att avskeda Bernt Herlitz och driva en juridisk process mot honom i arbetsdomstolen. När Samhällsnytts reporter Egor Putilov ringer henne och frågar om hon förstår vilka konsekvenser hennes beslut kommer att medföra för Bernt Herlitz och hans familj svarar hon:

”Jag har inga synpunkter på det.”
Sedan lägger hon på luren.

Hjälp Bernt Herlitz!

Vill du hjälpa Bernt Herlitz och hans familj i deras förtvivlade situation? Jag har lovat vidarebefordra hans telefonnummer till mina läsare så att ni kan swisha ett bidrag:

0768-22 61 22

Jag avstår gärna eventuella läsardonationer för den här krönikan till förmån för Bernt Herlitz och riktar på förhand ett varmt tack till alla som vill hjälpa honom mot den maktfullkomliga Region Gotland.

Här pågår också en insamling till Bernt Herlitz’ rättegångskostnader:

6 reaktioner till “Visselblåsaren och bedrägeriet

  1. Denna autentiska skildring är så ini hum-hum groteskt absurd, att man knappt har möjlighet att tro den är sann – vilket den oomkullrunkeligt ÄR ! Och där finns åtskilliga andra, liknande skräckhistorier som dagligen utspelar sig i samhället, ävenledes sanna.
    Vad har detta samhälle tagit vägen?
    Man har all anledning i världen att skämmas för att vara svensk. 😦
    Arma Land !

    Liked by 1 person

  2. Tack Julia. Det räcker med några ord. Vi måste hjälpa varandra vi svenskar. Så swischa över några kronor vad man kan. Det är så man får samhället o gemenskapen att fungera. Inte splittra som överheten håller på med. Så skänk Bernt o hans familj en slant.

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s