Chris Forsne är en journalist med gedigen yrkeserfarenhet under flera decennier. Liksom jag häpnar hon över den låga kvalitén hos dagens journalister, över okunnighet och partiskhet.
Här är hennes senaste krönika, publicerad på Ledarsidorna.
Protesterna från GP:s journalistklubb och den konsekventa tendensen att klä akuta samhällsproblem i andra ord tyder på ett psykosliknande tillstånd och en förljugen kultur bland de som faktiskt har som ansvar att ge medborgarna en rättvisande bild av hur landet mår.
Dags att införa varudeklaration på journalister? Åtminstone när det kommer till de skattefinansierade på Public service. Förtroendegapet mellan en intresserad allmänhet och de som väljer och formulerar nyhetsutbudet blir allt större. Vilka är dessa medarbetare som ofta arbetat på SVT, SR och Kunskapskanalen med i det närmsta total anställningstrygghet, enorm genomslagskraft – och en allt mer ifrågasatt kompetens? Vilken utbildning har de, vilken fortbildning får de, vilka språk talar de och vilka internationella media följer de dagligen? Vilken litteratur läser de och på vilka språk?
SOM-institutets undersökning av de politiska sympatierna inom kåren är gammal och borde naturligtvis fräschas upp med jämna mellanrum. Som tittare eller lyssnare borde det vara en självklarhet att få veta med vilken kompetens och med vilka politiska sympatier de av mig finansierade medarbetarna i t ex P1 väljer att ge oss nyheter och reportage. Men samma sak gäller förtroendet för t ex DN, GP, Jönköpingsposten.
Så gick till exempel GP:s journalistklubb nyligen ut och protesterade mot att tidningens egen ledarredaktion skrev ledare med en politisk inriktning som ägarna fastställt. Medarbetarna på allmänna redaktionen ger kontinuerligt istället prov på andra politiska sympatier i en rad reportage. Att nyhetsredaktionen därmed politiserats såg journalistklubben inget problem med. Problemet för dem var istället att ledarredaktionen skrev just ledare. I en sådan situation skulle ett cv av nyhetsreportrarna vara befogad.
Jag har sett det förekomma i internationell media att man faktiskt gör en presentationsruta av skribenten. Utbildning, arbetslivserfarenhet etc. Men jag betvivlar att en sådan av t ex medarbetarna inom public service skulle öka förtroendet.
Varför säger jag då det? Jo, jag har erfarenhet av en rad arbetsgivare och redaktioner. Den arbetsplats som förvånat mig mest har varit Sveriges Television. Det är mycket tittarna inte känner till, eller har känt till om nyhetsredaktionernas organisation och grupptryck.
På till exempel Rapport- och Aktuelltredaktionerna har redaktörerna, som sätter samman sändningarna, ett stort inflytande i urval och vinklingar. Det finns redaktörer som har suttit och valt och utformat sändningarna i uppemot tre decennier. Anonymt för de miljoner som får sin Sverige- och världsbild presenterad av ett licens/skattefinansierat public service.
Det finns självklart högutbildad personal, men också skrämmande många med förhållandevis låg utbildning, dålig omvärldskunskap och en i det närmaste total avsaknad på vidareutbildning inom journalistiken. Många har istället erfarenhet av att ha utbildats inom redigering och foto för att bli billigare medarbetare. Men mer tid för att själv redigera sitt inslag betyder mindre tid för den journalistiska delen av arbetet. Till det kommer ett starkt internt grupptryck.
Läs hela krönikan på Ledarsidorna.se
Julia Caesar 