Ulf Hjertquist: Så började vänstervridningen i public service

Hur och när började vänstervridningen inom public service?

Ulf Hjertquist, i dag 87 år, vet. Han arbetade på SVT i olika yrkesuppdrag 1962-1982. I en text som han har skickat till mig blickar han tillbaka på tiden från SVT:s barndom och skriver: ”Det var en njutbar, normal yrkesomgivning fram till tidigt 70-tal. Men vid TV2-starten 1969 förändrades mediepolitiken.”

Jag publicerar med glädje Ulf Hjertquists artikel som ger perspektiv på den vänstervridning inom media – i synnerhet public service – som är ett faktum sedan 1960-talet. Själv gav han upp hoppet om Sverige och utvandrade till Australien för 37 år sedan.

Av Ulf Hjertquist

I mitten av 1960-talet gavs Sveriges Radio uppdraget att upprätta ytterligare en TV-kanal. Man började under hand rekrytera personal till det nya TV2 och dess programavdelningar. Då var jag produktionssekreterare. I arbetsuppgiften ingick produktionsteknisk planering för programproducenter.

I första hand dammsögs journalisthögskolorna på möjliga talanger. Detta kom att ske i en tid när starka vänstervindar präglade samhällsdebatten, och de blivande programredaktionerna befolkades därför med entusiastiska vänstersympatisörer. När dessa nu tycktes få en egen TV-kanal till förfogande började man rentav se möjligheten att Maos Lilla Röda kunde bifogas tv-licensen!

En märklig ingrediens i sammanhanget bestod i att det politiska högeretablissemanget, inklusive SAF och näringslivet, inte tycktes inse betydelsen av att stötta ”sin del” av rekryteringen till journalisthögskolorna och därmed skapa balans i televisionens expansion och utbyggnad.

När TV2 kom igång med med sina sändningar, vilka enligt en formulering av utbildningsminister Olof Palme skulle ske ”i inbördes tävlan med TV1″, visade det sig rätt snart att programutbudet kom att ha en tämligen tydlig kantring till vänster – framförallt i en mängd nya samhällsprogram, men också i utbudet av barnprogram, som ”Vilse i pannkakan” med Staffan Westerberg och det från Sovjetunionen importerade ”Drutten och Jena”.

Det ”röda TV2” blev tämligen snart en huvudvärk för företagsledningen. Dåvarande radiochefen Olof Rydbeck (1913-1995), som på den tiden även var högste chef för de två tv-kanalerna) uppvaktades bland annat av näringslivet, som klagade på obalansen i sändningarna. Rydbeck lär ha svarat att ”vi har anställt dom journalister som haft bästa betyg och meriter – jag vill rekommendera er att se till att få in era sympatisörer på journalisthögskolan, då rättar det till sig…”

Nu var det inte bara Svenska Arbetsgivarföreningen som knorrade. I riksdagen förekom flera upprörda frågor till utbildningsministern med krav på ingripande. Regelverket var dock ett effektivt hinder för åtgärder från politiskt håll.

Jag har närgånget följt utvecklingen i Sverige. Situationen av i dag tycks mig inte ha förändrats. Att huvudparten, det talas om att cirka 80 procent av journalisterna i main stream media är V- och Miljöpartistiskt inriktade, utexaminerade från tydligtvis partiska journalisthögskolor, är väl de flesta medvetna om.

Under åren har vi upplevt flera hederliga, normalt grävande journalister som drivit en rakryggad, faktabaserad journalistik. En journalists uppdrag är ju bland annat att granska makthavare, och inte som nu, sedan länge, trakassera och hänga ut medborgare som råkar ha åsikter som avviker från journalisternas egna. De, enligt min mening, normala journalisterna blir i ”mainstream fake-mediesammanhang” verbalt misshandlade av vänsterpartister och miljöpartister som jobbar på exempelvis public service och i ledande positioner i olika mediesammanhang.

Här finner vi en lång rad av smutskastade faktajournalister, som till exempel Gunnar Sandelin. Han publicerade den klassiska artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” i DN 2008. Jag såg att Peter Wolodarski arrangerat det så att man måste bli prenumerant på DN för att få tillgång till den texten idag – ren utpressning.

En lång rad andra faktaskrivande journalister och sanningssägare har jagats med blåslampa av typ ”Wolomattssonredaktörer”och deras hejdukar till åsiktspolisiär sensationsjournalistik. I det förföljda gänget ingår en fin ”normal” journalist från DN, numera pseudoskrivande Julia Caesar. Andra, som renhåriga Katerina Janouch med flera av dem som sannfärdigt bloggar korrekta fakta eller skriver i alternativa media, som får allt större genomslagskraft hos de faktasökande läsare som söker relevant och ärlig förnuftsbetingad information.

De flesta välbesuttna svenskar som har det jättebra har ingen aning om Sverige och världen omkring dem och bryr sig tydligen inte nämnvärt om politik. De följer SVT, som lurar och betonar att allt är förträffligt bra när det samtidigt bränns tio bilar runt hörnet. De röstar vart fjärde år på samma parti som föräldrarna tidigare gjort, utan tanke på att ha en egen uppfattning om den förödande politiska utvecklingen som råder i moderslandet.

Med den lagliga modellen av partipolitiska virriga partikonstellationer sker inga vettiga beslut som gynnar eller beskyddar den legitima etniskt svenska befolkningen. Svenskar skändas sedan decennier, och äldre kvinnor går numera och samlar tomflaskor för att dryga ut en futtig fattigpension, medan nyanlända äldre anhöriginvandrare som inte gjort ett jota för Sverige uppbär vida större bidrag.

Någon lämplig dynamisk bombastisk landsledare med förmåga att rycka upp folket och leda nationen Sverige på rätt väg tycks inte heller dyka upp. Det känns verkligen dubbelknepigt lagom och totalt avslaget med den föregående (Fredrik Reinfeldt) och nuvarande landsledaren, Stefan Löfven. Förr i tiden sågs Sverige i utländska media som en ledarnation. Icke längre! Sverige hånas numera allt oftare i utlandsmedia, och en liten flicka, Greta, förekommer ofta som något slags svenskuppfunnen domedagsprofet.

Om jag inte är fel underrättad har Sveriges populäre Janne Josefsson, före detta SVT-journalist, uttalat sig om journalisthögskolor, som han själv genomgick en på 70-talet. Där förekommer fortfarande en grogrund för idén att omvandla Sverige till ett kommunistiskt samhälle. Och vi ser fortfarande att vänsterpartister och miljöpartister i majoritet jobbar på public service och därmed styr informationsflödet utifrån sin egen fatabur och förser tittarna med fake news. Så det är tydligen den vägen Sveriges folk vill gå, ty ingen uppenbar motreaktion sker ju.

Jämför exempelvis gärna CNN och FOX/News i USA – i rent personlig översättning CNN=SVT. FOX/News=Ärliga nyheter; Alternativa media; Uppriktiga bloggare.

EPILOG. Ingen positiv förändring har skett i Sverige sedan jag utvandrade för 37 år sedan. Snarare tvärt om. Under min livstid kommer jag tyvärr inte att uppleva ett uppvaknande i mitt gamla fosterland. Det är kört!

Delar av texten har tidigare publicerats i Ulf Hjertquists bok
”Antipodisk Mosaik – Skrönor från Världens Ändar”.