Överallt ser vi den, den svenska folkuniformen, likadan på kvinnor och män:
T-shirt eller linne. Jeans, gärna fransiga och med hål. Gympaskor, eller som det heter numera: ”sneakers”. Gärna en Fjällrävenryggsäck på ryggen.
Voila! Du anser dig vara fix och färdig att gå ut i det offentliga rummet och visa dig i vilket socialt sammanhang som helst. Du vill visa hur lite du bryr dig om vad andra tycker. Det är din RÄTTIGHET att klä dig slafsigt.
I många år har jag funderat över svenska folkets förhållande till kläder. Varför klär sig ett helt folk, med ganska få undantag, som sopor? Den allmänna klädkoden vittnar om uppgivenhet. Varför verkar det vara en överjordisk ansträngning att klä sig snyggt och dra en kam genom håret innan man går till Konsum?
Jag är gammal nog att ha vuxit upp i en tid då det var viktigt för alla, oberoende av kön och socialgrupp, att klä sig snyggt och vårdat.
På lördagar och söndagar klädde man upp sig. När man var bortbjuden eller hade gäster likaså. Det var en hederssak och självklarhet som inte behövde diskuteras. Ingen gick fritidsklädd till jobbet.
Så faller mina ögon på en artikel i ämnet, skriven av blott 22-åriga Mira Aksoy på sajten Det Goda samhället. Artikeln har rubriken ”SVENSK RENÄSSANS: I ETT SVERIGE MED SJÄLVRESPEKT BÖR VI KLÄ OSS MED STIL”, och den gör mig väldigt glad.
”Likgiltigheten, bristen på stolthet syns inte bara i vår politik men också i hur vi klär oss. En ny svensk självmedvetenhet bör innefatta en renässans för en stilfullare klädsel. Det spelar roll hur vi ser ut” skriver Mira Aksoy.
Ett axplock ur kommentarerna till hennes artikel:
Lifetourist:
”Jag bodde i centrala Krakow under många år och har vid hundratals tillfällen suttit med en morgonkaffe vid ett centralt fik och sett turister från hela världen komma in för frukost. Efter ett tag blev det lätt att urskilja de svenska turistgrupperna utan att höra vad som sades. Svenskarna klär sig nämligen klart sämst, skrynkligast, plastigast och mest könlöst.
De svenska grupperna utmärkte sig också med att männen lagt ner fem minuter mer på sin morgontoalett än damerna genom att raka och kamma sig, medan damerna var fortsatt rufsiga och osminkade.”
Magnus Rosensparr:
”Folken i de flesta u-länder klär sig bättre än svenskarna generellt. Undantaget är de allra äldsta medborgarna, 85-105 år. Även om de är hela och rena klär sig en stor del av svensk allmänhet som uteliggare. Påfallande många välbeställda och välkända svenskar verkar sätta en ära i att klä sig fult och hafsigt.”
Hovs klipphällar:
”Det verkar allmänt ha blivit ett slags mode numera att man ser ut som en j-la sopa, och det gäller båda könen. Kanske folk blivit så mentalt nedtryckta av vänstermaffian, som hatar framgångsrika människor, att de vill visa sig som vore de idel förlorare?”
I mitt Sommarprogram förde jag fram tanken att ful arkitektur och fula miljöer omkring oss skadar våra själar. Fulheten fräter på människors psyken, bryter långsamt ner vårt psykiska immunförsvar och gör oss mottagliga för andra destruktiva ideologier, som mångkulturalism eller genusvansinne. Men medan ful arkitektur är någonting som tvingas på oss uppifrån, utan att gemene man har någonting att säga till om, bestämmer vi själva hur vi vill klä oss. Drivna endast av modets piska – som vi är fria att ifrågasätta.
Nu blir det mer trasiga jeans. Detta ska alltså föreställa en i dag acceptabel klädsel. Vad är det den urbana medelklassen vill signalera? Att man skäms för sitt välstånd och vill ge sken av att vara fattiga proletärer i sann kommunistisk anda?
Att klä sig snyggt och vårdat handlar om respekt. Självrespekt och respekt för de människor man möter i det offentliga rummet. I samma ögonblick som du stiger ut genom din egen ytterdörr blir du en del av det offentliga rummet. Därmed förväntas du klä dig på ett sätt som inte bara passar dig själv utan också visar hänsyn och respekt för andra människor.
Att klä sig slafsigt vittnar om ett stort ego som fullständigt struntar i att visa hänsyn till andra människor. Andra finns liksom inte. Allting kretsar kring den egna personen och dess oerhörda betydelse.
Strandad val i offentlig miljö.
Jag tror att det är där någonstans vi kan börja leta efter orsaken till svenskarnas bristande stil; i självupptagenheten. Individualismen. Liksom alla andra människor är vi flockdjur. Mer än många andra folk är vi utpräglat ängsliga flockdjur som springer i flock, tänker i flock och talar i flock. Vi låter oss fösas i flock och aktar oss noga för att avvika från mängden, från de sanktionerade uppfattningarna, för att säga vad vi egentligen tycker. Vår motor är rädsla för att bli utstötta ur flocken. Det vore hemskare än allt annat.
Politiskt har vi låtit oss grundluras och drivas in i en fälla av fagert tal om mångkulturens välsignelser, pensionsräddare från u-länderna och att det är lilla Sveriges skyldighet att försörja alla som har det svårt i jordens alla avlägsna länder. Detta har vi underkastat oss som flock, som ett socialistiskt indoktrinerat kollektiv.
Ändå har flocksvenskar en förmåga att intala oss att vi är speciella och unika. Antagligen handlar det om att i möjligaste mån försöka rädda vår självkänsla. Men fler och fler av oss låter bedrägeriets masker falla och inser hur fruktansvärt lurade vi har blivit.
I takt med att maktens representanter sammansvär sig mot sitt eget folk för att driva sin ohållbara JÖK-ideologi in absurdum blir vi allt fler som bär på ett glödande raseri. Ty ingenting väcker sådan vrede som att inse att man har blivit grundlurad.
Vart ska vi ta vägen med vårt raseri och vår gnagande insikt om att vi är utsatta för ett politiskt bedrägeri som har förstört vårt land? Vilken sorts uppror tillåter sig svenskar?
Tja, vi kan ju alltid göra uppror med hur vi klär oss. Som i en kraftigt försenad pubertet. Det tycks vara den enda sorts uppror vi svenskar vågar oss på. Vänstern har praktiserat det så länge någon kan minnas, och breda folklager har aningslöst låtit kommunisterna vara förebild med skitiga jeans och slappa huvtröjor. Med vänstern som förtrupp har svenskar i allmänhet klätt sig slafsigt ända sedan 1960-talet.
Efter att dagligen i mer än 20 år ha sett kulturredaktionen på Dagens Nyheter kan jag intyga att användande av schampo, tvål, kam och rena, snygga kläder av vissa hårt vänstervridna kulturmedarbetare verkade betraktas som borgerligt förräderi. Det var helt okej att uppträda på arbetsplatsen med flottigt hår, trasiga jeans, svettiga träskor utan strumpor och skrynkliga, oformliga t-shirts. Fortfarande kan vi i SVT se partiledare som ytterst sällan tycks tvätta eller ens kamma håret. (Inga namn, men schampo påverkar naturligtvis klimatet).
Men hur utövar man normkritik när normlöshet och hafsig klädsel har blivit norm? Hur gör man uppror när det man gör uppror mot inte längre existerar?
Jag grubblar på om det kan finnas ett samband mellan Bror Rexeds du-reform och den svenska, avslappnade klädstilen.
När Bror Rexed tillträdde som chef för Medicinalstyrelsen den 3 juli 1967 höll han ett tal till personalen där han meddelade att han tänkte säga ”du” till alla. Det betraktades som en reform i demokratisk riktning. Nu var alla lika.
I arbetarrörelsens barndom, som ingen längre minns, var det viktigt att vara propert och anständigt klädd för att bli tagen på allvar.
Men om vi alla är du med varandra i rexedsk anda och alla är lika i ett oföränderligt socialdemokratiskt trygghets- och jämlikhetsparadis behöver vi ju inte anstränga oss med att kamma håret och klä oss anständigt. Då klär vi oss i svensk resignationsuniform (jeans, t-shirt och gympaskor – förlåt ”sneakers”) och fortsätter låtsas att vi är unika individer.
Här närmar vi oss den brännande frågan huruvida vår rätt att klä oss hur som helst, utan tanke på och hänsyn till omgivningen, är en av de få rättigheter vi upplever oss ha när vi i övrigt känner oss alltmer tillbakaträngda, och att den ”rätten” därför måste värnas med liv och kniv?
Bara att ställa frågan utlöser ofta aggressionsutbrott hos människor som känner sig träffade i sin nedklädda jämlikhetsuniform och med en lejonflocks självförsvarsinstinkt är beredda att försvara sina RÄTTIGHETER att klä sig hur som helst.
Individens frihet, eller hur?
Lever vi inte i ett fritt och demokratiskt land, kanske? (Nej, det gör vi inte).
Även den här krönikan kan väntas utlösa sura uppstötningar. Ta Samarin!
Vi verkar vara beredda att gå i döden för vår RÄTT att bära jeans där trasorna hänger, och t-shirts som aldrig har sett ett strykjärn. Det är jämlikt, demokratiskt, könsneutralt och lika njutbart och uppiggande som ett besök på traktens återvinningsstation.
Diagnos: en kollektiv jämlikhetsdepression.
Låt mig påminna om en tid då kvinnor och män klädde sig och smyckade sig för varandra, för att väcka behag och åtrå. Då måste vi gå en bra bit tillbaka i tiden, till 1920-50-talen, innan vänsterslafsigheten satte klorna i oss på 1960-talet. En tid då herrar bar hatt och kostym och kvinnor bar pärlhalsband och vackra klänningar, utan att ses som könsförrädare.
Jag minns det som i går. Jag minns den självklara känslan av värdighet som var förknippad med att vara välklädd. Att vara hel och ren och ha snygga kläder var arbetarklassens besvärjelse mot fattigdomen. När farmor hängde av sig förklädet och tog på sig finklänningen i tunn yllecrèpe betydde det helg och högtid. Jag minns den speciella känslan av att ta på sig en nysydd finklänning i frasande bomullstyg till skolavslutningen. Klänningen som mamma sytt och som jag fått välja tyg till.
Det finns situationer av särskilt känslig karaktär då vårt klädomdöme sätts på större prov än annars. Jag talar om bröllop, begravningar och andra högtider när det handlar om att visa respekt och hänsyn för dem som högtiden gäller, inte om en oemotståndlig lust att uttrycka hur mycket man skiter i vett och etikett.
Tro det eller ej, men även i sådana sammanhang är det inte ovanligt att gäster kommer ovårdat och slafsigt klädda, utan att ha brytt sig det minsta om de klädselanvisningar som fanns på inbjudan, till exempel ”mörk kostym”, ”högtidsklädsel” eller ”smoking”. Det är nonchalant, egoistiskt och oförskämt, och sådana gäster bör kastas ut per omgående.
Att klä sig propert handlar inte om pengar. Nyckelorden är omdöme och eftertanke. Som gäst bör man fundera på om man har ett bättre sätt att uttrycka sin individualism än att med ovårdad klädsel vanhedra den avlidne eller ett par som gifter sig med varandra.
Till sist en bild på mina morföräldrar och deras fyra barn. Bilden är tagen 1931. Min mamma, 8 år, står längst till vänster, bredvid sin ett år äldre syster. Båda i moderiktiga kappor och hattar. Mormor och morfar kom från vanliga bondehem i Järvsös finnskogar i Hälsingland. De var inte rika, men de klädde sig med stil och värdighet. Mormor sydde alla kläder.
LÄS OCKSÅ min krönika om tatueringar.
——————————————————————-
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 