”Vi har helt enkelt gett upp vårt land”

En engelsk god vän skriver till mig om situationen i ett England i kris, med moskéer som byggs överallt, utlänningar som tar över det lokala näringslivet, främlingar som befolkar gatorna och bostadshusen, vita män som tigger på gatorna. Känslan av att landet inte längre tillhör det brittiska folket.

” Jag har ingen respekt för mitt eget folk längre. Vi har helt enkelt gett upp vårt land.”

Det är en stark och förtvivlad text. Ingen kan läsa den utan att tänka att den lika gärna kunde handla om Sverige.

”Jag har tappat hoppet om England och överväger att emigrera. Jag kommer naturligtvis att upprätthålla personliga relationer. Men jag har ingen respekt för mitt eget folk längre.

Jag bryr mig inte längre om England som nation, därför att det inte längre är mitt land. På ett sätt lever jag redan i ett slags limbo. England har blivit min tillfälliga adress.

Jag promenerar i Sheffields centrum. Bara hälften av de människor jag ser på gatan är äkta landsmän. Antalet kvinnor i hijab ökar för varje år. Nu har varje storstad flera stora moskéer, och även små landsortsstäder har moskéer. Hälften av Somalias befolkning verkar redan ha bosatt sig här.

Jag tror inte att dessa människor är dåliga, men jag kan inte betrakta dem som landsmän. Det kommer jag aldrig att göra. Landsmän är de som byggde upp landet och deras föräldrar, som nu ligger begravda på våra by- och stadskyrkogårdar. Inga andra.

Överallt sitter hemlösa medelålders män på trottoaren och tigger. Vita män. För mig är de förtvivlade symboler för marginaliseringen av det engelska folket, och för det traditionella engelska samhällets självförstörelse.

Samma förändringar pågår även i min hemby, i Englands rika sydostliga del. Det lokala näringslivet är i stort sett i utlänningarnas händer. Nästan varje butik och pub hanteras och bemannas av utlänningar. Utlänningar kör bussarna, de arbetar i fabrikerna och på gårdarna. De bemannar vårdhemmet där min far bor. Så är det i hela sydöstra regionen av landet, det vill säga i och utanför London.

Vi har helt enkelt gett upp vårt land. Vi är inte längre beredda att arbeta med händerna och godta låga löner. Istället har vi anställt ett slags “coolie” arbetskraft som inte är långt borta i kolonierna, utan hemma hos oss, i våra butiker, åkrar, fabriker och sjukhus.

Det syns att vår regering ger fan i deras ID-papper eller rätt att bo här. Fram tills helt nyligen kunde man vara illegal invandrare i England och ändå få körkort, hyra en lägenhet, ta ett jobb och öppna ett bankkonto. Så djupt bryr sig våra statliga och lokala myndigheter om illegal invandring. Det är faktiskt svårt att undgå slutsatsen att våra ledare bokstavligen ämnar, på lång sikt, ersätta oss.

Enligt statistiker blir 2037 året när vi börjar bli en minoritet, eller däromkring. Då kommer de flesta skolbarn att ha migrantbakgrund. Året 2066, 1 000 år efter slaget vid Hastings (vilket allmänt betraktas – utan stor historisk noggrannhet – som början av Englands existens som enhetlig stat) kommer britterna att bli en absolut minoritet. Så heter det.

Unga människor tycker att detta är normalt. Vad kommer de att tänka när den demografiska balansen slutligen vänder sig mot dem? Det är ju lätt att vara internationalist när du är 22 år gammal, utan skatter att betala och utan behov av rötter i samhället.

Jag beklagar deras självbelåtenhet och naivitet, men jag kan inte anklaga dem. Skulden ligger på min egen generation av fega, materialistiska, kortsiktiga, självbelåtna idioter.

Det är ju vi som i fyra decennier röstade för partier som godkände oändlig invandring. Vi var de som inte sa någonting när den politiska korrektheten tog över på varje kontor.

Vi vågade inte protestera mot våldtäkter på tusentals barn. Vi tillät våra lärare fylla våra barns huvuden med mångfald, trans- och klimatpropaganda, och med förakt mot det egna folket och kulturen.

Nu betalar vi priset för vår svaghet. De naiva extremisterna som vi en gång skrattade åt kontrollerar idag vårt vardagsliv och våra tankar.

Den snabba befolkningsökningen i England driver nu fram den största bostadsbyggnadsvågen i vår moderna historia (men utan att kunna lösa bostadskrisen). Förutom i avlägsna områden förvandlas småstäder och byar med tusen års historia till stora oattraktiva, standardiserade bostadsområden.

En stor del av dem som köper dessa tegelboxar på landsbygden består av “white flight” från London, Birmingham och andra storstäder. Min egen hemby har redan djupt förändrats; nu liknar den en yttre förort till London. Samtidigt har många ungdomar inte råd att köpa en bostad någonstans alls. De måste hyra sin bostad eller stanna kvar hos föräldrarna.

Brexit kommer inte att fixa allt detta. Det är bara ett första steg. Jag hoppades att Brexit äntligen skulle upplysa britterna om vad som händer med oss och tvinga de politiska partierna att ändra kurs. Detta har inte hänt. Affärs-, media- och samhällseliten styr fortfarande den offentliga debatten. De knäböjer fortfarande i dyrkan vid mångfaldens altare, och de strävar fortfarande (och med ökande fanatism) att binda oss in i EU för alltid.

Men… om Storbritannien trots allt lyckas lämna EU, och ekonomin blomstrar, då blir det en katastrof för EU och globalisterna i allmänhet. Varje rikt EU-medlemsland, inklusive Sverige, kommer att  ifrågasätta hela EU-systemet; att undra – behöver vi verkligen denna stora parasitorganisation?

Om det verkligen händer har Brexit stora möjligheter. Hur kan det egentligen slå fel? Vi var ju en gång självständiga, i 1 000 år, och jag tror att det gick OK. Det är därför motståndet är så hänsynslöst, så besatt, så galet. Det står mycket på spel.

Brexit är bara det första steget. Även utanför EU kommer den demografiska katastrofen gradvis att fördjupas, eftersom merparten av Storbritanniens invandrare kommer från tredje världen.

Det gör mig arg att den unga generationen ger fan i vår framtida demografiska marginalisering. Jag är bestört över deras okunnighet om hur världen fungerar och deras förakt för Storbritanniens suveränitet och för förfädernas uppoffringar, som har gjort deras välstånd och frihet möjliga.

Varje dag befinner jag mig i strid med samhället och en del av människorna i mitt vardagsliv, över grundläggande levnadsfrågor. Om vi inte kan ändra kurs är exil det enda alternativ som återstår. Jag vet att Skandinavien är i precis samma situation som Storbritannien. Men när man bor utomlands kan man i viss mån koppla av. I England kan jag inte längre koppla av.

Jag tycker om Skandinavien. Jag kan föreställa mig ett nytt liv en dag i någon medelstor stad i Jylland. Britterna är ju delvis danskar.”

J S

I am an Englishman

I anslutning till min vän J S’ text passar det bra med en monolog som jag såg för första gången för omkring tio år sedan och som berörde mig starkt. ”I’m an Englishman” heter monologen, och den framförs av den kände engelske skådespelaren Marc Warren.

 

Monologen kommer från BBC’s 2001 NCS Manhunt:a speech och är skriven av Laurence Bright. Lyssna och gråt. Både engelsmän och svenskar har anledning att gråta och rasa över sina förlorade hemländer.

“I’m an Englishman. I’m from Bermondsey, South-East London. My father was called George. He was also from Bermondsey. His father, another Bermondsey man, was called George too. And his father, my great-grandfather, is from the same place. He was called Edward.

“These three generations of my family, were in the fish trade. I’m the first member of my family not to work at the market in Billingsgate. My great-grandfather had eleven brothers and sisters. I don’t know exactly how many of his generation married or exactly how many children they produced. I’ve so far tracked over two-hundred of them.

Many still live in Bermondsey. Some are still in the fish trade.

“There are seven called George, and five called Victoria. I stand here, in front of you, as a representative of all of them. And I ask in their name the great question put by our patron, Mr Powell. What do they know of England, who only England know? Or, what can my family, who come from England, who lived in England, who know only England, say of this, our country?

“Mr Powell once spoke of the destruction of ancient Athens and the miraculous survival in the blackened ruins of that city of the sacred olive tree; the symbol of Greece, their country. And he also spoke of us, the English, at the heart of a vanished empire, seeming to find within ourselves that one of our own oak trees, the sap rising from our ancient roots, and he said perhaps, after all, we who have inhabited this island fortress for an unbroken thousand years, brought up, as he said, within the sound of English bird song under the English oak, in the English meadow, beneath the red cross of St. George, it is us who know most of England.

“And I appreciated him for saying that, because it was as if he spoke for my family, who understand well their own country. Who understand even better their own capital, London town, as we used to call her. As we strolled in her parks, as we marveled at her palaces, as we did business in the city, went west for a dance, took a boat on the river. The pale ale and eel pie of old London.

The London of my family for as many generations as I know. The London that will in less than fifteen years will be less than fifty percent white. London, where in fifteen years a white person will be in the minority.

“Am I racist? No. Do I have anything against people of other races? No. So what then is my gripe?

“My gripe, and I speak on behalf of seven men called George and five women called Victoria, my gripe is quite simple.

“My gripe is that we were never asked. My gripe is that we were told, not asked, and everyday we are told again and again how we are to be and how our country is to be. We are told by them, and we know who they are, they’re English too.

They are the class that has always set themselves apart, they are the class that has always taken what they wanted for themselves, and now they are the class that is giving England away.

They have never asked us, and they never will.

“Do we allow them to sell our heritage? Or is it time for us to speak?

“To speak, to refuse them the right to give away our holy, or bountiful, our only England that has, that has nurtured us, naked, grown us as the oak. Is it time for us that England know to come yet again and defend our country? With our fire, our fists?

“Is it time for us sons to rise again?

“I say yes.

“I say yes.I say… Yes.