Kalla mig gärna naiv. Men det finns saker som jag inte förstår. Allt fler företeelser lämnar mig i förundran, och jag misstänker att de kommer att öka i antal. Jag dristar mig också till att tro att det är en upplevelse som jag delar med många.
Jag börjar inse att en förmodligen hög andel människor dör med en stark känsla av förundran, obegriplighet och främlingskap. En känsla av att de förstår sig så lite på den här världen att de gör bäst i att lämna den.
Låt mig börja med något så trivialt som koltrasten, denna trivsamma stannfågel (i södra Sverige) som sjunger så vackert för oss. Koltrasten blir gärna bofast på samma ställe år efter år när den har hittat en plats där den trivs. Vi njuter av de vemodiga flöjttonerna i vårkvällarna. Men hur många har reflekterat över huruvida koltrasten har något minne?
Fältstudier på min egen tomt talar starkt emot att koltrasten har något minne. Varje år, säkert som amen i kyrkan, bygger den bo ovanpå vedtraven i min vedbod. En fiffig placering i skyddat läge med tak över huvudet. Och varje år, säkert som amen i kyrkan, kommer ekorren och plundrar boet och äter upp koltrastens ägg eller ungar.
Att koltrasten aldrig lär sig! Varför upprepar den samma misstag år efter år? Varför minns den inte hur illa det gick i fjol och året dessförinnan? Var finns koltrastens självbevarelsedrift?
Från djurvärlden kastar jag mig raskt över till arten människa, närmare bestämt sub-arten svenskar.
På SVT:s hemsida skriver den politiske kommentatorn Mats Knutson att Socialdemokraterna sedan februari har ökat från 23,2 procent till 31,5 procent, i SVT/Novus väljarbarometer.
”En sensationell ökning med drygt åtta procentenheter på bara några månader! Det motsvarar 550 000 nya väljare, väljare som Socialdemokraterna har tagit från framför allt Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, men också från övriga partier” skriver Knutson.
Han tolkar uppgången som att det finns ett brett stöd för regeringens coronastrategi. Samtidigt har förtroendet ökat för såväl myndigheter och regering som för statsministern personligen.
Mer än en halv miljon svenskar belönar alltså den sittande S-MP-regeringen för att man lyckats ta död på några tusen gamlingar. Antalet avlidna är hittills 4 266.
Enligt Socialstyrelsens senaste siffror är drygt 90 procent av alla som hittills har dött i covid-19 i Sverige 70 år eller äldre, det vill säga cirka 3 840 personer. Som ett mindre svenskt samhälle. 49 procent av dem bodde på äldreboende, och 25 procent hade hemtjänst.
Det visar sig att väljarnas förtroende för den regering som är ansvarig för detta folkmord ÖKAR! Det är ofattbart. Jag förstår det inte. Vad handlar det här om egentligen? Humanitetens död eller vad? Den har i så fall avlidit jäkligt snabbt, och jag kan inte påminna mig att dödsfallet har föregåtts av någon politisk eller etisk diskussion.
Samma människor som dagligen åberopar nazisternas folkmord på judar, homosexuella, romer och utvecklingsstörda under andra världskriget accepterar nu stillatigande att våra äldre dör en masse, instängda i äldreomsorgens institutioner eller i sina hem med hastigt förbiilande smittspridare från hemtjänsten.
Har dessa människor inga gamla föräldrar eller andra äldre anhöriga som betyder någonting för dem? Vad är det vi bevittnar? En fullständig brist på empati och inlevelseförmåga om du frågar mig.
Jo tack, jag vet att regimer, oavsett kompetens, tenderar att få ökat folkligt stöd i samband med kriser. Ändå tar jag mig för pannan och konstaterar att jag inte förstår. Det måste vara några väl dolda kvaliteter hos statsminister Stefan Löfven (S) som helt har gått mig förbi.
Det här förstår jag inte heller:
Det räcker alltså att en man kliver fram och blir synlig på dagliga presskonferenser, en offentlig scen, och svarar buttert och enstavigt på frågor för att svenska kvinnor ska bli fullkomligt till sig i trasorna, leta fram attiraljer i garnkorgen och broderilådan och sätta igång att sticka och brodera små presenter till Anders Tegnell, Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog.
Vilka torftiga och innehållslösa liv de här kvinnorna (och männen) måste ha. Endast en statsepidemiolog kan väcka deras beundran och kärleks glöd. Men inte när han sitter osynlig vid sitt skrivbord, utan först när han blir synlig i offentligheten. Förutom den offentliga synligheten har jag ytterligare en hypotes om orsaken till Anders Tegnells popularitet. Han låter som sagt butter och avvisande och svarar enstavigt på frågor. Han muttrar. Han är definitivt inte en ordens man.
Hos vissa kvinnor (med en egen avvisandeproblematik) triggar det avvisande tonfallet sannolikt igång en djupt liggande passion. De ska minsann väcka Anders Tegnell till glödande liv under den buttra ytan! De ska förlösa honom med sin kärlek! I det förflutna hos de här kvinnorna döljer sig med freudiansk säkerhet en tigande, avvisande far. Jag misstänker att det rör sig om samma kategori kvinnor som skriver glödande kärleksbrev till dömda mördare, övertygade om att de ska frälsa grova våldsbrottslingar med sin kärlek.
Ett litet sticktips till alla svenska feminister: glöm för allt i världen inte att sticka rosa fittmössor till hela regeringen! Brodera gärna små hjärtan på som uttryck för er underkastelse och kärlek.
Tills vidare berikas feministernas glädjekonto med följande nyhet.
Nya regler för Melodifestivalen innebär ett krav på kvinnliga låtskrivare till samtliga tävlingsbidrag, med undantag för dem som är skrivna av en person. I reglerna för nästa års tävling, som SVT nu har offentliggjort, står det inskrivet:
”Det är SVT:s avsikt att till Melodifestivalen 2022 införa ett krav på att alla bidrag som är skrivna av fler än en upphovsperson ska ha minst en kvinnlig kompositör eller textförfattare”.
Nuvarande regler har inte gett önskat resultat. Bara 21 av 79 låtskrivare var kvinnor, 58 var män. Ett svidande nederlag för den allomfattande statsfeminismen.
Reglerna är tänkta att börja gälla till tävlingen 2022. Feminism är en malign (elakartad) del av marxism, och här visar den tydligt sitt fula tryne. Svenska feminister är en sekt med jämställdhet som överordnad trosbekännelse. Musikaliska kvaliteter betyder ingenting för den statsfeministiska sekten. Här handlar det inte om Clara Schumann eller Hildegard av Bingen. Nej, här handlar det om innehållet i trosor och kalsonger som kriterier på musikalisk förmåga. Den statligt anbefallda jämställdheten smäller högre än musikalitet och meningsfyllda texter. Detta är musikens motsvarighet till menskonst. Med mensblod och brist på musikalisk förmåga ska kvinnorna erövra världen! Hur långt ska den här genussekten tillåtas förstöra de rester vi har kvar av en samhällsbärande kultur?
Jag glömde de tondöva. Bara de har rätt organ i trosorna har de definitivt kvalificerat sig för att delta i Melodifestivalen. Och vad gör vi med dövstumma transpersoner? I Sverige är alla lika.
Listan på allt som jag inte förstår kan göras betydligt längre. Frågor som jag funderar på är bland annat de här:
Hur kommer det sig att barn inte vill lyssna på sina föräldrars dyrköpta erfarenheter utan kräver att få begå sina egna misstag?
Hur är det möjligt att ett helt lands befolkning stillatigande finner sig i att Sverige tas över av invandrade utomeuropeiska klaner och kulturer som våldtar, plundrar, rånar, misshandlar och mördar oss och på bara några decennier har förvandlat vårt land till oigenkännlighet?
Finns det ingen tanke på vad det är för land vi lämnar över till våra barn och barnbarn? Vilka resultat har i så fall de tankarna avsatt i praktisk handling, som till exempel vilka politiker man röstar på? Detta har jag skrivit hundratals krönikor om i mer än tio års tid.
Hur har vi kunnat låta politiker och journalister skrämma oss med orden ”rasist” och ”främlingsfientlig” så till den grad att vi inte går ut på gator och torg och försvarar vårt eget land? Ord! Det är bara två futtiga, löjliga ord!
Som minnessvaga koltrastar utan självbevarelsedrift raderar vi vårt kollektiva minne och vår historia och låter oss luras om och om igen.
”Migrationsfrågan är central för polariseringen både i Sverige och USA. Den innebar en oåterkallelig förändring av landet som en stor del av väljarna, eventuellt en majoritet, inte trodde var möjlig eller var politiskt aktuell. Det är inte konstigt att detta skapar ärr. Det finns utan tvekan människor som aldrig kommer att hämta sig från detta upplevda svek.”
Jacob Sidenvall i Smålands-Posten.
Det räcker inte med ärr för att göra politiskt motstånd. Det krävs mer krut än så.
Uppenbarligen älskar vi våra förtryckare. Uppenbarligen dyrkar vi dem som trampar på oss, stjäl från oss, förnedrar oss och tar allting ifrån oss. På något annat sätt går det inte att tolka svenska folkets passivitet. Ett paralyserat, förlamat folk som inte gör något motstånd mot utplåningen av sig själva.
Jag förstår det inte. Jag kommer aldrig att förstå det.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 