Det är för mycket hjärta i svensk migrationspolitik. Med ”hjärta” avses vanligen empati, humanitet och andra berömvärda känslor att visa upp i debatten istället för förnuft, eftertanke och planering. Hur tydligt behöver det bli att hjärtstyrd politik utan hjärna tillintetgör Sverige och inom några decennier gör oss till minoritet i vårt eget land?
Öppna era hjärnor och se vad som pågår.
Ni minns det säkert. Det var den 16 augusti 2014. Inför jublande moderater på Norrmalmstorg i Stockholm höll statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ett så kallat sommartal som för all framtid kvalificerar honom till epitetet landsförrädare. Utnämningen delar han med sin talskrivare Moa Berglöf.
Reinfeldt hade den extraordinära fräckheten att jämföra invasionen av bidragsmigranter från jordens mest underutvecklade och våldsamma länder och områden utanför Europa med den ström av européer som flydde från krigen på Balkan i början av 1990-talet. Han anlade en hotfull ton som fick väljarna att avstå från alla ansatser till ifrågasättande. Reaktionen kom i valförlusten en månad senare.
Svenska politiker, inte bara Reinfeldt, manipulerar gärna med 1. skuldkänslor, 2. humanitetskoketteri och 3. försöker inbilla väljarna att det är vår plikt att ta hand om och försörja hela världen. De vet att svenskarna sedan generationer har väl utvecklade receptorer för plikt och skuld.
”Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkan-krisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden” sa Reinfeldt.
Ett och ett halvt år tidigare hade han gett sin migrationsminister Tobias Billström en offentlig och förödmjukande örfil när Billström hade djärvheten att knysta om ”volymer” i den invällande migrantfloden.
Nu stod han på Norrmalmstorg och vädjade om vårt tålamod och att vi skulle ”öppna våra hjärtan”. Makalöst. Svenskar hade redan i decennier visat ett extremt, patologiskt tålamod och öppnat både sina hjärtan och plånböcker i en utsträckning som saknar motsvarighet i världen och i historien.
En månad senare förlorar Reinfeldt makten i riksdagsvalet och avgår till synes smärtfritt till en plats sedan länge reserverad för honom bland de övriga globalisterna som drömmer om att avskaffa nationerna och införa en världsregering. Under sina åtta år vid makten, 2006-2014, hade han gjort allt han kunde för att genomdriva globalisternas agenda och slå sönder nationalstaten Sverige genom att öppna gränserna för fri invandring, från 2011 i samarbete med extremisterna i Miljöpartiet. Allt för att hålla Sverigedemokraterna borta från politiskt inflytande och fylla landet med människor som är så kulturellt olika oss som möjligt. ”Svenskt är bara barbariet”, om ni minns (Reinfeldts tal i Södertälje 2006).
Migrationsöverenskommelsen mellan alliansregeringen och Miljöpartiet underlättade för i synnerhet migranter utan asylskäl att med bibehållna förmåner uppehålla sig illegalt i Sverige. Den fick omedelbart genomslag i antalet utdelade uppehållstillstånd: från strax under 100 000 år 2011 till 116 444 år 2012. Alltsedan dess har antalet uppehållstillstånd aldrig underskridit 100 000 per år. Under sina åtta år vid makten lyckades regeringen Reinfeldt genom sina aktivistiska hantlangare på Migrationsverket dela ut närmare en miljon uppehållstillstånd. En grotesk siffra i ett så litet land med så liten befolkning som Sverige.
Frånvaron av hjärna i migrationspolitiken har tydligt dokumenterats av bland annat Riksrevisionen. Deras granskning av 26 regeringspropositioner som lagts fram på det migrationspolitiska området mellan 2004 och 2015 gav underkänt åt de tre senaste regeringarna så att det ekade. Granskningen avslöjade att nästan samtliga propositioner (som sedan ligger till grund för riksdagsbeslut) saknade underlag i form av konsekvensanalyser.
Samtliga långtidsprognoser hade underskattat statens utgifter för migrationen. Underskattningarna har varit på åtskilliga miljarder kronor om året. Det har varit ”tuta och kör” som gäller. Utan eftertanke. Utan hjärna.
”Många av propositionerna har helt saknat bedömningar av hur antalet personer som ansöker om eller beviljas uppehållstillstånd kan påverkas av förslagen. Det fåtal bedömningar som gjorts är huvudsakligen så svagt underbyggda eller kortfattat redovisade att deras tillförlitlighet inte går att bedöma” skriver Riksrevisionen.
Granskningen av perioden 2004-2015 omfattar de tre senaste regeringarna: regeringen Göran Persson (s) 1996-2006, regeringen Fredrik Reinfeldt (m + fp + c + kd) 2006-2014, och regeringen Stefan Löfven (s + mp) från 2014. Alla tre har struntat i att göra konsekvensanalyser av massinsläppen av utomeuropeiska migranter i Sverige. Notan har obekymrat skickats vidare direkt till skattebetalarna.
Det som pågår i praktiken – som ingen politiker vill erkänna – är ett folkutbyte, där etniska svenskar i snabb takt byts ut mot människor från avlägsna länder och kulturer. Ett utplånande av ett lands ursprungsbefolkning på bara ett par generationer.
Det ligger i politikernas intresse att förneka kulturella och andra skillnader, att låtsas som om alla är lika – utom graden av hudpigmentering, som alla kan se – och att svenskar alltså kan bytas ut mot somalier, afghaner och andra folkslag utan att det märks någon skillnad. Vi är ju alla människor, eller hur? För om man erkänner att människor är olika spricker hela grundbulten i den mångkulturella ideologin, och alla kan se kejsarens nakna rumpa.
Varför finner vi oss i det?
Varför inser vi inte konsekvenserna?
Eller – inser vi konsekvenserna men bryr oss inte?
Är det ett islamiserat land befolkat av människor med främmande språk, vanor, religion och kultur vi vill ge våra barn och barnbarn?
Vill vi vår avkomma så illa eller har vi minst en skruv lös?
Vad är det för fel på svenskar?
Stefan Löfven (s) tog över statsministerposten när Fredrik Reinfeldt förlorade valet 2014, och han ville inte vara sämre än sin föregångare vad migration anbelangar. I Stefan Löfvens Europa ”bygger vi inga murar”, som han sa vid en masspsykotisk tillställning tillsammans med aktionsgruppen ”Refugees welcome” den 6 september 2015. Det stärker ”konspirationsteorierna” om att det inte spelar någon roll vilken partifärg en regering har – det är någon annan som drar i spakarna.
Under Lövens tid som ledare för S-MP-regeringen öppnar svenskarna sina hjärtan på vid gavel och betalar skyhöga belopp för människor som aldrig kommer att bidra med en enda krona, ens till sin egen försörjning. Än mindre bidra till landets övriga kostnader. Efter åtta år i Sverige har varannan utrikesfödd fortfarande inte kommit ut på arbetsmarknaden. Vi kniper käft och beter oss som om vi vore allvarligt hjärnskadade.
Samhällsnytts reporter gav sig ut i Stockholm och frågade ett antal slumpvis utvalda svenskar om vad de tycker om att bli i minoritet i sitt eget land. Av svaren att döma har de ingenting emot att bli utbytta. De här intervjupersonerna nöjer sig inte med att bara hålla käft utan ifrågasätter dessutom att det pågår ett folkutbyte, ifrågasätter att svenskar finns och påstår att det är okej för deras del att bli en folkspillra i sitt eget land. Det kvittar liksom.
Jag blir både rasande och politiskt deprimerad när jag ser de här åsiktsmannekängerna. Det finns två tolkningar av intervjusvaren. Den ena tolkningen är att de verkligen är så här korkade, alternativt hjärntvättade och likgiltiga för vad som händer med deras land. I så fall önskar jag dem ett varmt lycka till (de kommer att behöva det) med det ökande grova våldet, våldtäkterna på deras döttrar och de grova rånen och misshandeln av deras söner, morden, islamiseringen, bostadsbristen, den katastrofala skolan, sjunkande pensioner, äldreomsorgen där ingen förstår vad deras föräldrar säger på svenska, och att hela livet slita i sitt anletes svett för nöjet att både inom och utom landets gränser försörja en växande andel av tredje världen.
Den andra tolkningen är att de intervjuade personerna är så inpiskat politiskt korrekta att de säger vad de tror att de bör säga, i synnerhet som reportern är invandrare och antas kunna bli kränkt av uppriktiga svar. Det innebär i så fall att de lider av ett slags schizofreniartad dubbelnatur; de beter sig på ett visst sätt när de tror att det passar eller att det krävs av dem, och på ett annat sätt när de eventuellt tillfälligt orkar vara ärliga.
Jag vet faktiskt inte vad som är värst. Båda alternativen innebär oärliga, icke-autentiska människor. Sådana människor går inte att lita på. De är opålitliga. Om man ska kunna bygga tillit i relationer och i ett samhälle måste människor vara ärliga. Annars befinner vi oss på ett gungfly i alla avseenden. Just det gungfly och den samhällsupplösning som människor flyr ifrån i sina underutvecklade länder. Tyvärr tar många av dem med sig sina hemländers våld, klansystem, ruttenhet och korruption, och det ser vi talrika exempel på i dagens Sverige. Mygel, maktspel och korruption är dödligare virus än corona.
I synnerhet kvinnor tror att de måste öppna sina hjärtan för den ström av övervägande män i vapenför ålder som gör anspråk på att bosätta sig i Sverige. Aningslösa kvinnor går i spetsen för de politiskt desorienterade som är i full färd med att förstöra Sverige för sig själva och sin egen avkomma. De röstar på Fi, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna.
Ju fler våldtäkter på svenska kvinnor som begås av invandrare, desto fler potentiella våldtäktsmän vill vänsterkvinnor ha in i landet. De behöver lära sig att hålla isär sin hormonellt betingade, privata hjärtnupenhet från politiken. Pröva att i jämställdhetens namn använda hjärnan!
Gamla människor tråkar gärna ut omgivningen med att prata om hur det var förr. Jag är inget undantag. När man blir äldre har man förmånen att kunna jämföra dagens erfarenheter med tidigare. Jag kan avslöja att jämförelsen ofta utfaller till de tidigare erfarenheternas fördel.
Vi som har levt ett tag har en styrka som yngre generationer saknar: vi har upplevt Sverige medan det fortfarande var ett bra land. Vi vet att det är möjligt. Vi kan jämföra.
I mitt eget liv var 1940-talet bra. Fattigt men bra. Likaså 1950-talet, 1960-talet, 1970-talet och 1980-talet. Det finns ingen knivskarp gräns, men från de decennier jag räknat upp finns minnen, dofter, bilder, omtanke, äkthet, vänlighet, kärlek, släktkänsla, omsorg, hederlighet. Det fanns flit och en självklar vilja att göra rätt för sig. Det fanns framstegsoptimism. Det var det genuina Sverige där ett ja var ett ja och ett nej var ett nej. Människor litade på varandra. Vi hade den trygghet människor emellan som följer av hederlighet och en tillit som låg bland de högsta i världen.
Gamla människor i dagens Sverige är invandrare i en annan tid, ett annat land. Vi känner inte igen oss. Det här är inte vårt hemland. Våra landmärken är för länge sedan borta, liksom alla förfäder som skulle kunna bekräfta vilka vi är, som människor och som nation.
Om vi har tur bär vi dem inom oss i form av minnen som lever och doftar och fortfarande ger oss styrka. Doften av mammas nystrukna bomullsförkläde. Farmors gröna Palmolivetvål. Farfar som doftade färskt trä och piprök.
I mitt huvud finns föräldrar, farföräldrar, min mormor, mostrar och fastrar, en farbror och förfäder flera generationer ännu längre tillbaka. De lämnar mig inte i fred. De håller inte tyst, som man skulle kunna förvänta sig av döda. Tvärtom, de aktiverar sig mer och mer och försöker göra mig uppmärksam på att det inte var så här de tänkte sig Sveriges utveckling. Det var inte detta Sverige de nästan slet livet ur sig för.
De är förbannade. De är uppfordrande. De är chockade över vad som hänt med det land de såg som sitt. De kan omöjligt förstå hur vi kan låta det gå oss ur händerna så kapitalt.
De säger: ”öppna era hjärnor och använd dem! Handla! Agera!”
Vilhelm Moberg skriver i ”Svensk strävan” från 1941:
”De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.”
”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts miljoner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga miljoner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan.”
Utan dem vore vi bokstavligen ingenting. Det minsta vi kan göra är att lyssna till dem. Och använda hjärnan.
————————————————————————–
Se också: Minoritet i sitt eget land
Alternativkanalen Sverigebilden har gjort en enkät på samma tema i Göteborg: ”Minoritet i sitt eget land”.
Lägg särskilt märke till mannen med hästsvans, den förste som intervjuas. En åsiktsposör i en klass för sig. Jag noterar att han spärrar upp ögonen hela tiden medan han pratar. Ett säkert tecken på att han ljuger.
För honom har Sverige och svenska värderingar inget värde över huvud taget.
Varför bor han i Sverige?
—————————————————————————
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 