Den flitige Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, är välkänd för mina läsare. I dagarna har han utkommit med en ny bok, denna gång en roman. Det är hans elfte roman sedan debuten 1977. Lägg därtill en lång rad fakta- och debattböcker. Bokens titel är ”Uppbrott”. Den kan beställas från Debattförlaget.
Karl-Olov Arnstberg har valt romanformen för att kunna skildra vår samtid med lite annorlunda – men fortfarande sakliga och ärliga – förtecken. I centrum för berättelsen står arkitekten Jonas och hans fru Alice, som är dansare. Av politiska skäl utvecklas Jonas och Alice i olika riktning och glider ifrån varandra, och det gäller också den vänkrets som paret omger sig med sedan många år.
Enligt författaren finns det avgörande skillnader mellan de båda huvudpersonerna när det gäller att förstå samtiden:
”Den ena skillnaden var att Jonas, i motsats till Alice, inte bara tog del av etablerade nyhetsmedier som P1 i radion, Rapport i teve och Dagens Nyheter. Han läste också böcker och mycket på nätet, även det som Alice kallade för hatsajter, sådana som enligt etablerade media serverade Fake news. Den andra skillnaden var att Jonas såg ett mönster, eller han letade efter ett mönster, i det som han genom många olika källor fick veta.”
”Alice avskydde det som hon i sina svarta stunder kallade för Jonas högerextremism. Hon klandrade honom för att ha gått politiskt vilse – åt höger. Att gå åt vänster var aldrig helt fel. Själv påstod hon att hon höll ett hälsosamt avstånd till politiken och försökte leva ett normalt liv. Hon tänkte absolut inte låta sig fångas in av någon extremism, varken till höger eller till vänster.”
När Jonas och Alice en kväll umgås med sina vänner vid en parmiddag av det slag som de haft tillsammans många gånger tidigare kommer outtalade spänningar upp till ytan, och alltihop är Jonas’ fel. Han har gått och blivit höger, anser vännerna. Själva är de oklanderligt politiskt korrekta och precis så vänster som de alltid har varit.
(Avsnittet ur texten publiceras med författarens tillåtelse).
För Alice och Jonas lilla krets av nära vänner var det tydligt att Jonas politiskt hade gått åt höger. Det var inte de som hade förändrats, utan det var han. Även om de inte hade något emot att konversera politik, på samma sätt som man till exempel kunde tala om viner, var de ju inte alls ”politiska”, vilket de tyckte att Jonas var. För det var väl inget särskilt politiskt med deras uppfattning, att det var bra att Sverige tog ansvar här i världen och att många flyktingar kunde få en fristad i deras lilla välmående land?
De simmade politiskt medströms. Fast det förstås, de simmade ju inte, utan de flöt bara med. Och varför skulle de inte göra det? I Sverige var medborgarna vana vid att politikerna skötte sitt jobb utan att vanligt folk lade sig i. Det räckte så väl med att de fick rösta vart fjärde år.
Politik intresserade inte Jonas’ vänner, i varje fall inte i jämförelse med att leva ett bra liv, med goda viner och god mat, tryfferat med en och annan resa.
De bodde i stora och bekväma bostäder inom borgerlighetens revir. Under sommaren var det lantliv och gärna skärgården som gällde. Sverige var ju så underbart på sommaren!
Jonas hade inga planer på att vare sig skiljas eller att bryta kontakten med sina vänner. För att travestera Olle Adolphsons mästerliga visa Trubbel var han, åtminstone till en början, helt inställd på att ta sitt liv och sina vänner som dom var. Såväl hans egna lite mer tråkiga arkitekt- och ingenjörsvänner som Alices konstnärsvänner, de flesta dominanta och viljestarka kvinnor. Alla var de på samma linje. Var de gifta så spelade männen andra fiolen. Inga krackeleringar i den glasyren.
Jonas förstod ännu inte att hans uppvaknande skulle få djupgående konsekvenser. Det var inte, vilket han först trodde, som om de bara hade olika intressen eller ägnade sig åt olika sporter. Hur mycket Jonas ack så politiskt korrekta vänner än hyllade idén om alla människors lika värde kunde det inte hjälpas att han blev någon som de fortsatte att vara vän med, trots hans politiska defekt. De hade överläget, de var toleranta och generösa – nåja. Jonas fick självklart fortsätta att vara vän med dem, det var aldrig ifrågasatt.
De kunde väl fortsätta som förut? Nej, det kunde de inte. Anledningen trodde Jonas att hans vänner och Alice saknade förutsättningar att förstå, eftersom det för dem var så tydligt att det var Jonas som hade ”blivit politisk”, och det på fel sätt. De hade inte yttrat några provocerande åsikter och hade heller inte skrivit några opassande inlägg på nätet. De var frisinnade, vänster och liberala, det hade de alltid varit, och givetvis kunde de diskutera politik, också invandring, när de fick lust till det. Vad Jonas hade varit tidigare, det var inte så viktigt, men nu hade han blivit höger. Det var bara det att Jonas inte alls hade blivit höger. Det var vänkretsen som med vänsterns tolkningsföreträde placerade honom till höger. Långt till höger. Alldeles väldigt långt till höger.
Grunden för Jonas samhällssyn var en annan. Han såg hur en postmodern totalitär ideologi tog form. Och värre än så, en ideologi som visade alla tecken på att föra landet mot ett välfärdshaveri, och hans vänner satt bara och tittade på, eller i varje fall tyckte de att det var helt i sin ordning. Det gällde för övrigt inte bara Sverige utan Europa och i sin förlängning hela den västerländska kulturkretsen. De blev allt fler som såg vad som höll på att hända. Men han var övertygad om att det inte gällde för Alice och vännerna.
I början av år 2019 hade de några av sina vänner hemma på middag. Lisa och Vilmer hade mutats, det vill säga mot kontant ersättning gått med på att sova över hos morfar Dieter. Dessa Alices och Jonas vänner var alla högutbildade. Och alla var som sagt vänster, om än inte så politiskt aktiva som tio femton år tidigare. De kände varandra väl och positionerna var klarlagda, varför den gå-över-gränsen-stämning som brukade göra fester lockande lyste med sin frånvaro. Ingen flirtade, ingen sa något riktigt opassande.
Det var vinterväglag, så männen körde
De pratade en del litteratur, arkitektur och konst, mest för att de kunde det. Lite alkoholsnobberi, men bara lite, eftersom det skulle åkas hem i bil så småningom. Det var vinterväglag, så männen körde. Kvinnorna tog ett eller två glas extra, men inte så många att de blev fnittriga. Det var laxforellrommen och den lågtempade oxfilén som gällde. Lite banalt med oxfilé förstås, men varför ta risker?
Eftersom de kände varandra sedan länge stämde de av samhörigheten med en del gemensamma minnen. ”Kommer du ihåg när …”
Men så hamnar de på det som de alla självklart kallade för flyktingkrisen. Det var fel, tänkte Jonas, att kalla dessa asylsökande, de flesta av dem unga muslimska män, för flyktingar, eftersom Sverige inte gränsade till något av de länder som de kom ifrån. Massinvandringen under hösten 2015 berodde på att Schengenavtalet sprack och det i stort sett blev fritt fram att ta sig genom Europa till de två mest attraktiva länderna: Tyskland och Sverige.
Med andra ord så gjorde migranterna ett medvetet val, och Jonas tyckte det var skamligt att medierna inte talade om att många av dem kom från flyktingläger i Turkiet, där de ofta bott under en längre tid. Mest rättvisande var det att kalla dem för ekonomiska migranter. Och eftersom de var så många så var det helt korrekt att kalla det för massinvandring.
Jonas fick en väldig lust att hålla en liten föreläsning för vännerna, för att få dem att förstå att det ledde tanken fel att tala om flyktingar. Men efter en varnande blick från Alice hejdade han sig. Inte heller sa han att begreppet ”kris” var missvisande. Massinvandringen hade ju pågått i flera år, och om ingenting drastiskt gjordes så fanns det inget som tydde på att den inte skulle fortsätta på samma sätt. Att den var något avmattad berodde främst på att det var vinter.
Varför förstod de inte av sig själva att benämningen ”flyktingkris” ingick i hjärntvätten? De borde ha reagerat när journalisterna visade krisen i bild. Det var så närmast löjeväckande selektivt. Helst unga kvinnor och familjer med barn. Journalisterna letade också rätt på migranter som inte såg hotfulla ut och talade bra engelska. Vad de inte visade var att majoriteten bestod av unga män som det fanns all anledning att misstänka att landet skulle få problem med. Vilket ju också skedde. Alla dessa unga migranter var givetvis inte kriminella, men kriminalitet är något som i synnerhet unga män ägnar sig åt.
Jonas låg som sagt lågt, fram till dess Mirjam sa att det var upprörande att ”våra flyktingar” inte ens fick lära sig svenska på förläggningarna och ingenting heller hade att göra, där i något utrymt ålderdomshem på den svenska landsbygden. Rena tundran!
Jonas gav sig in i samtalet, och Alice blev orolig. Hon visste att han kunde vara opålitlig, att hans åsikter inte var riktigt salongsfähiga i detta sällskap. Hon ville att de skulle ha kvar sina vänner och det ville i och för sig Jonas med, även om det ibland kändes helt meningslöst. Visst, de hade gemensamma minnen, men frånsett det, vad hade de egentligen gemensamt?
Utan att ha synat korten var Jonas helt klar över att vännerna absolut inte skulle hålla med honom om han påstod att det pågick en mörkläggning. Ännu högljuddare skulle protesterna bli om han på något sätt antydde att vännerna var hjärntvättade. Löjligt! De följde ju nyhetsflödet, och var det något som stod i fokus efter alla de flyktingar som kom hösten 2015 så var det flyktingkrisen. Om Jonas trodde att det fanns någon spricka i kunskapsresistensen, skulle han också ha sagt något som de egentligen redan visste, men ändå inte hade klart för sig, nämligen att allting som journalisterna lyfte fram betydde att annat material hade kasserats.
Alla begrepp, alla fotografier och texter var valda för att väcka bestämda känslor. Alla formuleringar i texterna, den muntliga rapporteringen och teves nyhetsinslag, styrdes av ett antal bestämda kriterier, inte minst redaktionschefernas riktlinjer.
Jonas kunde lägga tidningen oläst i tidningshyllan för vidare befordran till återvinningen, knäppa av radion eller teven och få en paus i det ständiga propagandaflödet, men det var plågsamt när vännerna lade ut texten. De var fullständigt övertygade om att de hade förstått allting rätt. Det var mycket lättare att tycka om dem på den tiden när de hade tänkt ungefär likadant, när Jonas inte misstänkte att de hycklade och inte heller klassade dem som lite dumma – för så är det ju med dem som låter sig luras.
Vad Alice inte hade koll på var att Jonas någorlunda kunde skilja mellan säkra och minerade områden. Pratade de om hur illa Sverige behandlade ”flyktingarna” rörde de sig på säker mark. Sverige var ju så bra på allt att det bara var klädsamt med självkritik. Dessutom, så länge det handlade om ”de andra” som offer, och så länge ansvaret landade på Sverige och svenskarna, behövde de inte råka i luven på varandra.
”Det är förfärligt att så många drunknar av de flyktingar som tar
sig över Medelhavet till Europa” sa Helge. Mirjam nickade energiskt.
De var tio år äldre än Alice och Jonas. Kvar hemma bodde deras enda dotter, Britta, som snart skulle fylla trettio och mest ägnade sig åt sina lesbiska väninnor, genusforskning och filmvetenskap. Helge och Mirjam oroade sig för hennes framtid. Inte för att hon sökte något jobb, men de insåg att om dottern fick för sig att göra det, så var det högst tveksamt att arbetsmarknaden ville ha henne. Jonas hakade inte på frågan om flykten över Medelhavet utan frågade hur Britta mådde.
”Hon är väldigt olycklig” sa Helge. Mirjam nickade och såg ledsen ut. Att ingen av dem ville fortsätta att prata om Britta var begripligt. Det hade de gjort förr utan att komma fram till något som Helge och Mirjam hade någon glädje av. Det var mycket lättare att tala om flyktingar och flyktingsmugglare.
”Det är en skam att flyktingsmugglare profiterar på flyktingars nöd” sa Helge och fick, som han nästan alltid fick, medhåll från Mirjam – de var ett radarpar. Alice nickade också. Jonas bestämde sig för att äntligen säga något. Han var ju sällskapets värd och kunde väl inte bara sitta och hålla tyst.
”När det gäller flyktingsmugglare så har de naturligtvis koll på var migranter har chans att få asyl” sa han. Avsiktligt undvek han beteckningen flyktingar. Han fortsatte:
”Flyktingsmugglare fraktar migranterna till det utvalda landet och instruerar dem i vad de ska säga för att få sin asylansökan prövad.”
”Hur vet du det, att det är så det går till” frågade Anders, som var arkitekt men aldrig fått något hus uppfört. Han arbetade med bygglovsärenden på Stockholms stadsbyggnadskontor. För Jonas var han betydelsefull professionellt, eftersom bygglov var en nödvändig förutsättning för de lägenhetsplaner och ombyggnader av äldre hus som var den viktigaste försörjningskällan för Jonas och hans familj. Han ville hålla sig väl med Anders, men de hade knappast varit vänner om inte yrke och utbildning fört dem samman.
Jonas insåg risken med att bli för långrandig, så han svarade bara att det var rätt väl belagt, att Migrationsverket intervjuade alla asylsökande, och det vore väl dumt om den som betalat flyktingsmugglare en massa pengar klantade till det och sa fel saker.
”Som vad då” frågade Anders, och det irriterade Jonas att han inte bara släppte frågan. De övriga kring bordet hade tystnat och blickarna vändes mot Jonas. Alla verkade vänta på vad han skulle säga.
”Som sanningen” sa Jonas och insåg att nu hade han tagit ett steg för långt. Att migranter ljög sig in i landet, det var ingenting som vännerna hade kunnat läsa om i Dagens Nyheter. Jonas såg att Anders ville fortsätta, att han hade frågan ”vilken sanning” på tungan, men Alice räddade honom, först genom att nämna att det kunde ju inte vara rätt att flyktingar gjorde sig av med sina passhandlingar när de kom fram till gränsen, varefter hon frågade Jonas hur han tyckte att det istället borde gå till.
Terima kasih banyak! Jonas sände henne en tacksam blick för denna oväntade draghjälp och svarade att det land som ville hjälpa flyktingar – och nu använde han ordet flyktingar – borde låta myndighetsrepresentanter åka till ett flyktingläger och där välja ut dem som man ville hjälpa till ett bättre liv. Han sa att det hade flera humanitära fördelar och räknade upp dem:
”För det första behöver det inte bli en sådan snedfördelning med unga män, för det andra behövde flyktingarna då inte betala några smugglare. Dessa utvalda flyktingar kunde landet sedan flyga in till mottagningscentraler, där man var förberedda på att ställa upp och hjälpa dem. Med andra ord, landet hjälpte så många flyktingar som politiker och andra ansvariga ansåg att man hade kapacitet att hjälpa.”
”Vad ska man i så fall göra med alla som flytt för sina liv utan
att få med sig några handlingar?” sa Karin, ”de som bara dyker
upp vid gränsen. Ska man säga att ni får inte komma in? Ni får
stanna där ute och svälta ihjäl, eller så får ni återvända eller
pröva något annat land. Vi kan väl inte bara strunta i dom?”
De skilde sig senare, men då var Karin gift med Anders och arbetade med att godkänna och utfärda läkarlegitimationer på Socialstyrelsen.
”Nej just” instämde Alice och vände sig mot Jonas. ”Din idé är nog bra, men den löser ju inte alls problemet!”
Hon tittade varnande på honom – ligg lågt nu, säg inget dumt!
Då klämde Anders i med ett ”Sverige är rikt” och framhöll hur viktigt det var att svenskarna tog sitt ansvar och ställde upp när människor flydde för sina liv.
Klyschorna störde Jonas, ja värre än så! Han fick nästan blodstörtning av att de talade med varandra på det sättet. Vilka var dessa hans vänner, som trots sina positioner i samhällets tjänst var så okunniga? Han sa att Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet fungerade som en asylmagnet och fortsatte:
”Det budskap vi sänder ut över världen är att om du lever under besvärliga förhållanden, helst i ett land som befinner sig i krig, så har du en bra chans att beviljas asyl i Sverige. I synnerhet gäller det om du är syrier. Likaså, om du kan göra det trovärdigt att du är under 18 år. Då klassas du som ensamkommande flyktingbarn och har en extra god chans att beviljas asyl.”
”Vi måste naturligtvis ta hand om barnen” sa Mirjam och drack de sista dropparna ur sitt lilla kristallglas med portvin.
Jonas låtsades inte om Mirjams inpass utan fortsatte med att säga att Sverige sände ut ett budskap som gjorde att i synnerhet lägerboende flyktingar i Turkiet, som hade ett svårt liv och dystra framtidsutsikter där de bodde, försökte ta sig över Medelhavet till Italien eller Grekland och sedan vidare till det valda landet.
Därefter gick han över gränsen, när han sa: ”Svenska politiker är med andra ord medskyldiga till att Medelhavet kallas för Dödens Hav. Likaså, när Sverige sänder ner fartyg för att rädda flyktingar, så är det en signal till flyktingsmugglare om att de kan välja ännu sämre flytetyg för sina kunder, eftersom sjövärdiga fartyg plockar upp migranterna och för dem i säkerhet vid Europas kust. Flyktingräddarna har blod på sina händer.”
”Sverige” sa Mirjam ”ska skicka ner ett räddningsfartyg, Poseidon. Helge och jag undersöker just om det finns något sätt för oss att bli månadsgivare. Det handlar ju om att rädda liv.”
Jonas svarade inte. Mirjam hade alldeles uppenbart inte förstått vad han sa. Men det hade de övriga. För att bryta den spända stämningen reste sig Alice och sa nästan överdrivet hurtigt:
”Nu gör vi det lite bekvämare för oss. Lämna bara bordet, så sätter vi oss vid brasan!”
Alla lydde, verkade lättade och reste sig för att byta umgängesplats. Jonas insåg att han sagt fullt tillräckligt och stannade kvar för att duka av bordet och fylla diskmaskinen. Lite på avstånd hörde han att samtalet om flyktingpolitiken fortsatte. Spridda repliker som han gärna hade sluppit att höra:
”Sverigedemokraterna är ett hemskt fascistiskt och populistiskt parti.”
”Många fler kan bo i Sverige.”
”Tiggande romer måste få hjälp, och man bör ge dem en slant.”
”Det är nödvändigt att också papperslösa flyktingar får del i välfärden. Ingen ska behöva fara illa i en välfärdsstat.”
”Det finns inga skäl för att oroa sig över välfärdens och Sveriges framtid.”
”Bara Sverige blir bättre på att integrera flyktingarna så är frågan löst.”
”Muslimer måste också självklart vara välkomna till vårt land. Vi har ju religionsfrihet.”
Rasismen och främlingsfientligheten sprider sig. Den måste bekämpas med alla medel.”
Jonas förstod att en majoritet i Sverige nog tänkte ungefär på det sättet. De flesta hade inte någon stark individualism och heller inget större djup i det som de tänkte och som de betraktade som sitt inre och sanna jag. Sina normer och åsikter hämtade de från vänner och närstående. Det som de sa hade varit i säck innan det hamnade i påse.
Eftersom de betraktade Jonas som sin vän och närstående var det starkt provocerande att han hade andra uppfattningar än kollektivet. När de lyssnade till hans argument borde de förstå att han var bättre påläst, att han hade djupare kunskaper som gjorde det omöjligt för honom att säga sådant som de själva släppte ifrån sig.
Och när han invände mot deras klyschor, istället för att svara med ett ”Det där var intressant, det har jag aldrig tänkt på” eller kanske ”Det där vill jag veta mer om, var kan jag läsa om det?” så sa de ingenting.
De tystnade, men inte så att de kände sig tystade eller underlägsna. De tystnade därför att de inte visste hur de skulle hantera Jonas när han sa fel saker. De hade ingen graderingsskala utan de hade bara ett antingen/eller, men inte så att Jonas antingen hade fel eller rätt – med vetskapen att det går att ta reda på sådant. Det var ett antingen/eller där han antingen var som de, vilket han kunde bekräfta genom att säga rätt saker. Eller också sa Jonas fel saker, och det kunde bara betyda att han inte var som de.
Det gjorde livet besvärligt för Alice, som inte heller hade för vana att tänka själv utan drogs med av mediernas propaganda. Också för henne blev Jonas fel, och hon ställdes inför det svåraste valet: Kunde de fortsätta att leva tillsammans? Här handlade det inte om de skillnader som var vanliga i ett äktenskap utan om en grundläggande identitetsfråga. Inte så mycket ”vem är jag” utan ”vem är du?”
Jonas’ självbild, och han visste att Alice i stort skulle bekräfta den, var att han var en närmast exemplarisk äkta man. Allmänkunnig och inte tafatt, någorlunda bildad och kul att slänga käft med. Ömsint älskare. På hans initiativ, vanligen, har de rest mycket, och de hade bott flera år i Asien. Eftersom Jonas mestadels hade haft fria arbetstider var han den man som serverade sin fru en god middag när hon kom hem från jobbet.
Han hade visserligen inte haft ansvar för vare sig tvätt eller städning, men sett till att deras hem och ekonomi fungerat. Han var närmast motsatsen till den arketypiskt frånvarande mannen, som försummade både sin hustru och barnen. När Jonas granskade sig själv hittade han inga särskilt graverande försummelser eller misstag, utom möjligen att han hade svårt att fördra dumhet och inte var tillräckligt artig mot människor som tråkade ut honom.
Tamejfan, han var den perfekte äkta mannen!
”Jag vill skiljas” sa Alice.
Julia Caesar 