Studsar du när du läser rubriken?
Jag måste erkänna att jag studsade när jag läste en artikel skriven av Carolin Dahlman, liberal krönikör på den nystartade sajten Bulletin. Trots ett ofta uselt debattklimat är en så illa genomtänkt, affektladdad och primitiv text ganska sällsynt.
Aggressiviteten och de negativt laddade värdeorden flödar (jag räknar till 28 stycken) när Carolin Dahlman angriper en grupp funktionshindrade som enligt henne inte existerar, nämligen elöverkänsliga.
Så här ser förakt för svaghet ut i sin mest cyniska form. Detta är dehumanisering, den sista fasen i en process där människor berövas sina mänskliga egenskaper så att det till slut inte spelar någon roll om de lever eller dör.
En teknik som är historiskt väl beprövad i krig men också i fredstid mot människor som uppfattas som mindre värda.
Vilka andra handikappgrupper är det okej att dehumanisera och spy sin galla över på det här sättet? Cynismen och sparkarna mot dem som redan ligger blir tydliga om man byter ut den grupp som Dahlman attackerar mot vilken annan grupp funktionshindrade som helst, till exempel döva, synskadade eller rörelsehindrade.
Jag har valt att byta ut Dahlmans målgrupp mot personer med rörelsehinder som exempel.
FOTNOT: människor med funktionshinder har rätt att söka kommunalt bostadsanpassningsbidrag för hjälp med handikappanpassning av bostaden.
Ursprungstexten, skriven av Carolin Dahlman i Bulletin:
Nej till bidrag för mikrovågsskyddande folie
Min omskrivning av texten följer här. Jag har bytt ut elöverkänsliga mot rörelsehindrade och gett exempel på bostadsanpassning som rörelsehindrade kan behöva.
I övrigt är texten som originalet.
I Umeå kan medborgarna söka bidrag för handikappanpassning av sin bostad. Tillåt mig skratta. Och gråta. Att ta från verkliga behov för att blidka personer med hitte-på-handikapp är skogstokigt.
”Kan jag få bidrag för min rymdödleallergi?”, undrade Jonas Bergström, ledarskribent i socialdemokratiska Folkbladet, i lördags apropå en motion (20/2). Han var minst sagt skeptisk till att en universitetsstad som Umeå är en av tre kommuner i landet som använder skattemedel till så kallad handikappanpassning i hemmet.
Sedan 2007 har folk kunnat söka bidrag för detta, exempelvis för att ta bort trösklar, sätta upp stödhandtag i duschen (vad det nu betyder???) och sänka diskbänken för rullstolsburna.
Hmm. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har konstaterat att rörelsehinder inte är en sjukdom. Omfattande forskning har konstaterat att det ”inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett orsakssamband mellan rörelsehindrades symtom och praktiska hinder.
Ändå betalar kommunpolitiker alltså ut folks värdefulla skattepengar till detta. Man vill skrika.
Än värre är att De handikappades riksförbund får nära 1,7 miljoner kronor i statligt bidrag varje år av Socialstyrelsen. Hur mycket jag än gnuggar mig i ögonen försvinner inte detta faktum, att mer skattepengar går till folk med en sjukdom som inte finns än till föreningar ”Alzheimer Sverige” och ”Mun och Halscancerförbundet”.
Politik handlar om att välja. Hur någon kan välja så fel är skamligt.
Vissa personer kanske upplever en oro, men svaret på den problematiken är sannolikt inte bostadsanpassning – utan terapi. Även sådan kan man få bekostad av skattebetalarna, men jag skulle säga att den prioriteringen är mer motiverad och angelägen. Hellre bota folk från knasig villfarelse än att bekräfta deras hitte-på genom att ge bidrag för bot mot en sjukdom de bara har i sitt huvud.
Umeåbornas behov verkar visserligen inte enorma, för de senaste tre åren har inga bidrag betalats ut, men att det ens är möjligt att söka ska kritiseras. Högljutt.
Det är rätt galet att skattebetalarna ska sponsra stöd mot en sjukdom som har konstaterats inte ens existera.
Nyligen presenterade Liberalerna en motion om att avskaffa eländet, men Socialdemokraterna i Byggnadsnämnden i Umeå propagerade för.
Ordförande Mikael Berglund (S) menade att ”de personer som gjort åtgärder med stöd av bidraget har upplevt stora förbättringar” i Folkbladet (20/2). Även Centerpartiet och Miljöpartiet ville behålla stödet så motionen avslogs.
Frågan kommer dock att hanteras i kommunfullmäktige så småningom, och då kommer även Arbetarpartiet och Sverigedemokraterna att vara med och fatta beslut. Förhoppningsvis kan de stoppa bidraget.
Det kanske inte handlar om stora summor, men principer är viktiga. Folks skatter ska gå till det viktigaste och inte läggas på ditten och datten. Dessutom kan det få större konsekvenser.
”En stor risk med samhällets inställning till detta är att man bidrar till konspirationsteorier”, varnade Björn Kjellsson (L) som skrivit motionen och som jag pratade med på tisdagen.
Ja, det är rätt galet att skattebetalarna ska sponsra stöd mot en sjukdom som har konstaterats inte ens existera. Det öppnar för att stödja andra ovetenskapliga foliehattspåhitt och därmed ta pengar från bot mot verkliga sjukdomar och behov. Resurserna är ju inte oändliga, utan det som ges till en måste tas från en annan.
Att de rödgröna så lättvindigt vill stödja denna prioritering är typiskt för partier som så ofta vill vara snälla med andras pengar. Men inget att stoltsera med.
Nästa artikel:
Kalla mig foliehatt – det är din egen okunnighet du bevisar!
Jag är elöverkänslig sedan 1986-1987 på grund av en arbetsskada. Jag ingick i en försöksgrupp för ”den nya tekniken” när min dåvarande arbetsgivare Dagens Nyheter övergick från manuella skrivmaskiner till datorer.
De första bildskärmarna var högstrålande, men det visste ingen då. Många skadades av den första generationen bildskärmar, och TCO drev så småningom framgångsrikt krav på att få ner den elektromagnetiska strålningen till ett minimum.
Elöverkänsligheten förändrade mitt liv totalt.
I en kommande artikel ska jag berätta vad som hände, hur jag lever i dag – och bemöta Carolin Dahlmans uppenbara okunnighet, hån och fördomar om en idiotförklarad och hårt drabbad grupp som kämpar för att över huvud taget kunna existera i ett alltmer digitaliserat samhälle.
Julia Caesar 