Kalla mig ”foliehatt” – du bevisar bara din okunnighet

Mobilmaster monterade på taket rakt ovanför en lägenhet i Kista. Toppvärden på 64 000 mikroW/m2 har mätts upp i lägenheten där en mamma bor med sin 11-åriga dotter. De har blivit sjuka av strålningen. Bild: Strålskyddsstiftelsen.

Vi kallas ”foliehattar”. Eller ”strålkäringar”. 

Vi är många som har tvingats att radikalt ändra våra liv och bryta upp från bostad och våra sociala sammanhang av en gemensam orsak: vi är elöverkänsliga. Många har tvingats lämna sina jobb och börja leva i en eremittillvaro på största möjliga avstånd från mobilmaster, basstationer, wi-fi och andra källor till elektromagnetisk strålning.

Jag är en av dem, skadad av den första generationens högstrålande bildskärmar i mitt arbete som journalist på Dagens Nyheter. Elöverkänsligheten förändrade mitt liv totalt.

Den som drabbas av elöverkänslighet måste ofta radikalt ändra sitt boende och hela sitt sätt att leva. Bild: Strålskyddsstiftelen.

Många tror på fullt allvar att elöverkänslighet är någonting som vi hittar på, att vi egentligen är psykiskt sjuka eller vill jävlas i största allmänhet. Sådana påståenden sprids av media, belönas och applåderas.

Det är just den här gruppen funktionshindrade som Carolin Dahlman går till furiös attack mot i en krönika på den nya nätsajten Bulletin. Av någon anledning utlöser elöverkänsligas blotta existens hos henne ett ursinne som svämmar över alla bräddar.

Jag har räknat till 28 negativt laddade värdeord och uttryck för stark affekt i hennes okunniga, illa genomtänkta och primitiva text och skrev om den i mitt senaste blogginlägg.

Carolin Dahlman har någonting gemensamt med de flesta som skriver om ämnet. Hon besväras inte av några kunskaper i sakfrågan, men hon är säker på sin sak: elöverkänslighet existerar inte. Orsaken till att det finns människor som uppger att de är elöverkänsliga är enligt henne att det är ett ”hitte-på”, en ”knasig villfarelse” och ”en sjukdom de bara har i sitt huvud”. Carolin Dahlman ”vill skrika” över att elöverkänsliga liksom andra funktionshindrade har rätt att ansöka om kommunalt bostadsanpassningsbidrag. Hon finner inte ens någon tröst i att nästan ingen får bidraget.

Carolin Dahlman.

Hon associerar till ”rymdödleallergi” och ifrågasätter vagabonderande strömmar (”Vad det nu betyder???”) – ett etablerat begrepp som varenda elektriker känner till och vars betydelse hade uppenbarat sig för Dahlman om hon gjort sig besvär med en enkel googling. Att en journalist sätter sig in i ett ämne innan hon rantar iväg på tangentbordet är tydligen för mycket begärt.

Hennes utfall väcker en viktig fråga: ska man försvara sig mot osakliga attacker på häxprocessnivå? Förtjänar inlägg på så låg nivå att överhuvudtaget bemötas? Jag tycker inte det. Jag tror inte för ett ögonblick att Carolin Dahlman har förmåga att ta in något annat perspektiv än sitt eget. Hon har snärjt in sig i alldeles för många lögner och invektiv och varken ids eller vill ta reda på fakta.

Det är alltså inte för hennes skull jag skriver den här krönikan. Jag är urless på ämnet efter att ha levt och arbetat med det i mer än 30 år. Men kanske kan jag nå någon som inte deltar i det allmänna häcklandet eller kanske själv har skadats av elektromagnetisk strålning.

Några är i alla fall glada. När en opinionsbildande journalist, eller över huvud taget någon som syns och hörs, oavsett kunskapsnivå, utsätter en grupp funktionshindrade för regelrätt dehumanisering och grova kränkningar skrattar de ekonomiska intressenterna i telekomindustrin rått och räknar genast om den respit de fått från att ta ansvar för sitt handlande i klingande valuta.

Varje gång en människa kallas ”foliehatt”, ”strålkäring” eller ”inbillningssjuk” förskjuts skulden till offren. Några tjänar på det. Nya hatdrev mot de drabbade drar igång, telekomjättarna slipper undan ansvar, och deras vinster ökar. Politikerna, tätt lierade med industrin, blir nöjda. Stigmatisering av offren befriar även dem från krav på ansvar och handling.

Ytterligare en konsekvens är att de drabbade, som redan är förvisade till ett liv i utkanten av samhället, knuffas ännu längre in i tystnaden och blir ännu mer marginaliserade. Få elöverkänsliga vill tala om sitt handikapp, eftersom de vet att de oftast blir bemötta med hån och misstänkliggörande.

Mona Nilsson, ordförande i Strålskyddsstiftelsen.

”Drevet mot dem som blir sjuka av strålning från bland annat mobilmaster och trådlösa nätverk har tveklöst sitt ursprung i den strålningsproducerande industrin” skriver Mona Nilsson, ordförande i Strålskyddsstiftelsen, i Newsvoice.

Att skador av strålning från basstationer och trådlösa nätverk – trots en lång rad vetenskapliga rapporter – inte allmänt erkänns som ett allvarligt och växande folkhälsoproblem och att debattklimatet är så moraliskt undermåligt är ett resultat av en stark ekonomisk intressegemenskap mellan politikerna, den profithungriga industrin och media. Tillsammans har de tillskansat sig tolkningsföreträdet. Media hejar okritiskt på digitaliseringen och sköter inte sitt journalistiska uppdrag att granska och ifrågasätta.

När blir digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) och hans politik föremål för granskande journalistik?

Till sin hjälp har de nyttiga idioter i den oupplysta allmänheten som tror blint på det som sägs i media och gärna låter sig dras med i hatiska drev mot redan utsatta människor. De hatiska tillmälena bottnar i okunnighet, att människans lägsta instinkter mobiliseras, och många människors förakt för svaghet, som jag har skrivit om i en tidigare krönika.

Eftersom varken statliga myndigheter eller media ger korrekt information om strålning och hälsorisker utgör okunnigheten en bördig grogrund för fördomar, hån och stigmatisering av de drabbade. Samma människor som har genomskådat och misstror andra statliga myndigheter, som Migrationsverket, SCB, Ekobrottsmyndigheten, Brå med flera, tror på Strålsäkerhetsmyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Post- och telestyrelsen och Socialstyrelsen, för att nämna några.

Strålsäkerhetsmyndigheten skyddar telekomindustrin.

Till detta kommer att väldigt många människor i dag upplever stora fördelar av det digitaliserade samhället och har utvecklat ett beroende av sina smartphones och andra apparater. Självklart finns det ett psykologiskt motstånd mot att ta in tanken att tekniska prylar som ger en själv stora fördelar kan vara förknippade med hälsorisker. Dessutom är mikrovågor osynliga för blotta ögat, precis som virus och bakterier, och det räcker för att ifrågasätta deras existens. Det var exakt samma primitiva tänkande som fick katolska kyrkan att bränna vetenskapsmän på bål som kättare när de hävdade att jorden inte är centrum i vårt solsystem och att den inte är platt. Den ser ju platt ut!

Vetenskapsmän som kom med nya, obekväma teorier brändes på bål av katolska kyrkan. Nikolaus Kopernikus (1473-1543) och Giordano Bruno (1548-1600) är två exempel. Galileo Galilei (1564-1642) dömdes till husarrest livet ut.

Men varje gång du kallar någon för ”foliehatt/strålkäring” är det bara din egen okunnighet du bevisar. Och telekomindustrin gnuggar händerna när vinsterna växer mot nya höjder.

Det finns inget vetenskapligt stöd överhuvudtaget för att hävda att det är riskfritt att exponeras för mikrovågsstrålning från mobilmaster och basstationer i närhet av de referensvärden som Strålsäkerhetsmyndigheten påstår ska skydda alla med god marginal.

Gränsvärdena är inte satta för att skydda människor mot hälsofarlig strålning, utan för att skydda telekomindustrins vinster.

De referensvärden för mikrovågsstrålning som gäller i Sverige och flera andra länder är inte korrekta. De är framtagna av en organisation som kallas  ICNIRP och har en nära relation med WHO. ICNIRP:s värden är enbart baserade på akuta uppvärmningseffekter i 70 år gamla föreställningar om mikrovågors risker som etablerades av det amerikanska militärindustriella komplexet på 1950-talet. De utesluter risker för cancer som har konstaterats långt under ICNIRP:s värden. Istället för att värna människors hälsa och iaktta en försiktighetsprincip förnekar myndigheterna bevisade risker och motarbetar regleringar och åtgärder för att minska strålningen. De anlitar experter som inte är opartiska och objektiva, eftersom de ofta är medlemmar i ICNIRP och har bindningar till telekomindustrin.

Som ”bevis” för att rökning är ofarligt för hälsan investerade tobaksindustrin miljarder i annonskampanjer där läkare gjorde reklam för olika cigarrettmärken.

Det är lätt att dra paralleller till läkemedelsindustrins samvetslösa försäljning av skadliga mediciner och tobaksindustrins lika samvetslösa cigarrettreklam, som pågick i decennier trots vetskap om sambandet mellan rökning och cancer. Läkemedelsindustrin, tobaksindustrin och telekomindustrin är näringslivets tre värstingar. Vid en jämförelse med andra industrigrenar framstår de som oerhört giriga och helt skrupelfria vad gäller människors liv och hälsa.

Rökning framställdes i tobaksreklamen som ett sätt att höja en kvinnas erotiska dragningskraft. Cigarretten skulle vara en accessoar.

Flera hundra vetenskapliga studier visar att levande varelser påverkas och skadas av elektromagnetiska fält från olika strålningskällor; mobilmaster, basstationer, mobiltelefoner, wi-fi och andra trådlösa nätverk, Bluetooth (som sitter bakom örat en centimeter från hjärnan), trådlöst uppkopplade datorer, babyvakter, så kallade ”smarta elmätare” (smart meters) och många andra produkter som använder sig av mikrovågor. Påverkan ses både på cellnivå, i djurförsök och i studier av växter och människor. En lång förteckning över publicerade vetenskapliga rapporter finns här.

Längre tids exponering för mikrovågor ökar risken för cancer, Alzheimers och ALS och oxidativ stress i cellerna, det vill säga en överproduktion av fria radikaler som är skadliga för kroppen. Upprepade studier har visat att långvarig användning av mobiltelefoner ökar risken för malign hjärntumör och tumör på hörselnerven redan vid 20-30 minuters användning per dag. Skadade eller försämrade spermier och DNA-skador i celler, skadad fosterutveckling och förändrat beteende är andra forskningsresultat. Samband mellan bröstcancer och strålning från mobiltelefon har visats, liksom ökad risk för missfall, fosterskador och sköldkörtelcancer hos kvinnor, enligt en ny undersökning av Lennart Hardell, professor i onkologi och epidemiolog, och hans medarbetare vid universitetssjukhuset i Örebro.

Professor Lennart Hardell.

I-phone:s första så kallade smarta mobil introducerades i Sverige år 2008. Två år senare kunde Lennart Hardell se en kraftig ökning av sköldkörtelcancer. Användning av “smarta” mobiltelefoner utsätter sköldkörteln för hög strålning, eftersom de till skillnad från äldre modeller har antenner inte bara i den övre delen utan även i den nedre delen av telefonen. Bland kvinnor har antalet fall av sköldkörtelcancer ökat med i genomsnitt cirka 10 procent varje år sedan 2010.

Män som förvarar/håller mobilen inom 50 cm från könsorganen, till exempel i byxfickan, har fyra gånger fler onormala spermier jämfört med normalvärden.

Långvarig exponering för mobilstrålning skadar hjärnan. Experiment på möss visar färre nervceller i hippocampus, försämrad inlärning och kognitiv förmåga.

En färsk vetenskaplig undersökning redovisar att dödligheten i cancer ökar ju fler basstationer som finns i närområdet. Det gäller antalet dödsfall i alla cancerformer, särskilt i bröst, livmoder, lunga och matstrupe. Ju högre exponering för radiofrekvent strålning, desto högre dödlighet i cancer.

Magnetiska fält klassades redan 2002 som ”möjligen cancerframkallande”, grupp 2B, av IARC. 2011 klassades även strålningen från den trådlösa tekniken av IARC som ”möjligen cancerframkallande”, klass 2B. I samma klass hittar man exempelvis bly och DDT. I dag anser ledande experter att strålning från trådlös teknik bör klassas i den högsta klassen, grupp 1 – samma som för asbest och dioxin.

Människokroppen är ett intrikat elektriskt system. Bild Wikipedia.

Varför reagerar människor över huvud taget på mikro- eller radiovågor? Orsaken är att människokroppen i sig själv är ett känsligt elektriskt system, och när det utsätts för störningar utifrån reagerar vi med olika symtom. I dag lever hela jordens befolkning i en elektrosmog – vilket är ett helt nytt livsvillkor för arten människa, utan historisk motsvarighet. Så gott som alla är utsatta för strålning dygnet runt. För forskarna innebär det att det inte finns någon oexponerad kontrollgrupp att undersöka och jämföra med den majoritet som ständigt exponeras ända från fosterstadiet. Det är en mycket vanlig syn i dag med gravida kvinnor och mödrar med små barn som håller i och pratar i sina mobiltelefoner bara några centimeter från barnet. Eller lägger mobilen i barnvagnen.

Mobilmamma. Foto: Stefan Pettersson, Nya Tider.

Precis som på andra forskningsområden finns en individuell känslighet, en spännvidd mellan individer som reagerar med symtom och skadas av strålningen och de som inte gör det. Alla som röker får heller inte lungcancer. Barn är känsligare för skadliga miljöfaktorer än vuxna. Äldre människor och personer med nedsatt immunförsvar eller som är belastade av annan miljöpåverkan (kemikalier, tungmetaller etcetera) kan också vara särskilt känsliga.

I den här mycket intressanta föreläsningen av doktor Debra Davis, epidemiolog och expert på elektromagnetisk strålning, berättar hon bland annat om och visar bilder på hur strålning från mobiltelefoner påverkar barn.

Men att man inte får några omedelbara symtom betyder inte att organismen är opåverkad. Alla påverkas av elektromagnetisk strålning, vare sig man upplever symtom eller inte. Se mer om detta i  den mycket uppmärksammade videon med Jeromy Johnson här nedanför.

Jeromy Johnson är en högutbildad ung ingenjör som arbetade i dataindustrins Mecka, Silicon Valley, i 15 år. Han älskade sitt arbete och trodde verkligen att de som sade sig få symtom av strålningen från wi-fi, mobiltelefoner och datorer i själva verket hade något fel i huvudet. Plötsligt, under loppet av bara en vecka, drabbades han själv av svåra symtom som hjärtarytmier, huvudvärk, tinnitus, sömnrubbningar och en sorts djup utmattning som han aldrig hade upplevt tidigare. Det visade sig att en trådlös elmätare, så kallad ”smart meter” som avger starka magnetfält, hade installerats rakt under hans sovrum.

Jeromy Johnson kunde inte arbeta kvar i sitt högstatusjobb. Han blev tvungen att flytta från sin lägenhet i San Francisco och fick en besvärlig uppgift att skaffa sig en fristående bostad som han kunde bo i utan svåra symtom. Flerbostadshus var uteslutet, precis som för andra elöverkänsliga, på grund av att alla grannar har wi-fi i sina lägenheter, och risken är stor att få en mobilbasstation på taket eller utanför fönstret utan möjlighet att påverka någonting. Nu arbetar Jeromy Johnson med rådgivning för andra elöverkänsliga och driver en hemsida där han säger sig vilja ge andra den hjälp som han önskar att han själv hade fått när han blev sjuk 2011.

Andra kända personer som offentligt har berättat om sin elöverkänslighet är författaren Liza Marklund och Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland (Ap), tidigare också generaldirektör för WHO 1998-2003. Liza Marklunds bostad i Stockholms innerstad var ”ett inferno av vagabonderande strömmar och elektromagnetiska fält”. Den måste elsaneras.

Gro Harlem Brundtland, före detta norsk statsminister (Ap) och generaldirektör för WHO.

Den som blir elöverkänslig tvingas förändra sitt liv. Snabbt och totalt. Kanske måste man lämna ett arbete som man älskar och har haft i många år. Mycket beror på arbetsgivarens vilja att anpassa arbetsmiljön så att det i bästa fall går att arbeta kvar.

På företaget Ellemtel fick ett 30-tal ingenjörer i början av 1990-talet svåra symtom. Det visade sig att ett antal nya datorer hade köpts in, och en basstation hade etablerats 40 meter från arbetsplatsen. Företaget ville inte förlora sina högt specialiserade ingenjörer och vidtog kostsamma åtgärder för att minska strålningen. Det ledde till att de allra flesta ingenjörerna kunde återgå till arbetet. En av dem var utvecklingsingenjören Per Segerbäck, som var en av de allra svårast drabbade. Han fick ett rum klätt i kopparplåt som effektivt minskade strålningen men sades upp av Ericsson 1999. Enligt en dom i Arbetsdomstolen ”skulle Per Segerbäck inte kunna utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren”.

Per Segerbäck vid sin specialbyggda dator när han arbetade på Ellemtel.

Själv är jag elöverkänslig sedan 1986-1987 på grund av en arbetsskada. Jag ingick i en försöksgrupp för ”den nya tekniken” när min dåvarande arbetsgivare Dagens Nyheter övergick från manuella och elektriska skrivmaskiner till datorer. För oss journalister innebar datorerna stora praktiska fördelar i arbetet. För Dagens Nyheter handlade datoriseringen om stora ekonomiska vinster. Tack vare den nya tekniken kunde tidningen sparka hela grafikerkåren. Typograferna, denna månghundraåriga stolta yrkeskår, behövdes inte längre när journalisterna kunde skriva sina texter rakt in i centraldatorn. I samma veva försvann korrekturläsarna.

Dagens Nyheter var min arbetsplats i 22 år. Notera basstationerna på taket.

De första bildskärmarna var högstrålande, men det visste ingen då. Många skadades av den första generationen bildskärmar, och den fackliga organisationen TCO drev så småningom framgångsrikt krav på att få ner den elektromagnetiska strålningen till ett minimum. Jag arbetade ofta i tiotimmarspass vid de nya bildskärmarna, ignorerade de första symtomen (stickningar som av tusentals nålar i huden) och blev så sjuk att jag så småningom, mot min vilja, förtidspensionerades från det arbete som jag älskade. Under en period bodde jag i husvagn på en parkeringsplats. Sedan tog jag min tillflykt till ett fritidshus, men där kunde jag inte heller bo eftersom det värmdes med direktverkande elvärme.

Vi är många elflyktingar som tar vår tillflykt från ett alltmer genomdigitaliserat samhälle till glesbygden, till husvagnar och vedeldade sommarstugor. Vi utsätter oss inte för miljöer utan att först ta reda på vilka strålningskällor som finns. Elvärme? Wi-fi? (det finns överallt). Basstation i närheten? Påslagna mobiltelefoner? Trådlösa DECT-telefoner? Tvätt- eller diskmaskin?

Resor är ett mycket svårt kapitel. Överallt finns basstationer och mobiltelefoner, och färdmedlen i sig själva alstrar magnetfält. Vi är obekväma att umgås med. Vi måste be andra att stänga av sina mobiltelefoner och trådlösa routers. Varje gång, för folk glömmer. Det finns också de som uppfattar det som en amputation av en kär kroppsdel att stänga av sin mobiltelefon en stund.

För att beviljas färdtjänst måste vi tigga och be vårdcentralen om läkarintyg. Många stupar redan här, eftersom även läkarkåren är indoktrinerad av telekomindustrin, och elöverkänslighet ännu inte har fått en egen diagnoskod. Sedan måste vi bråka i åratal med kommuner och regioner för att i bästa fall beviljas färdtjänst, och varje gång vi ska ta oss någonstans måste vi böna och be chaufförerna att sätta sina mobiltelefoner i flight mode. Några vägrar, det kan uppstå uppslitande diskussioner som innebär en enorm stressbelastning, och man riskerar att till exempel missa den läkartid man ska passa.

Vi måste ansöka om dispens från samåkning, eftersom andra passagerare alltid har mobiltelefon. För mig har det hittills inte gått att få beslut på ensamåkning, eftersom regionens färdtjänsthandläggare anser att elöverkänslighet inte finns. Däremot gick det plötsligt bra för regionen att besluta om ensamåkning för alla färdtjänstberättigade med hänvisning till coronapandemin.

Livet blir kort sagt en ständig kamp, och ingen förståelse är att vänta, eftersom elöverkänslighet inte syns utanpå och de flesta tror att den inte finns. Ingen har hittills kallat mig foliehatt rakt upp i ansiktet, men varje gång jag skriver någonting om ämnet på nätet kommer invektiven omedelbart från människor som aldrig har träffat mig och inte vet någonting om mig men ändå anser sig kapabla att ställa diagnos. (Ja, det hände i dag igen när jag lade ut länk till den här krönikan på Twitter).

Som så många andra elöverkänsliga blev jag tvungen att bryta upp från bostad, vänner och anhöriga, från den kommun där jag bott i 20 år och flytta till en isolerad tillvaro i en annan del av landet. Utifrån ser mitt hus ut som vilket hus som helst, och samma sak gäller insidan. En röd liten stuga, två rum och kök, i glesbygden någonstans i Sverige. Inga grannar på nära håll.

Men min stuga är inte ett vanligt hus. Den är byggd i ett plan och anpassad för båda mina funktionshinder: elöverkänslighet och rörelsehinder. (Jag har senare kompletterat med hjärtinfarkt, hjärtsvikt och pacemaker). Elen har 5-ledarsystem, och alla elkablar är skärmade med ett aluminiumhölje som eliminerar elektromagnetiska fält. Värmesystemet är vattenburet, kombinerat med två vedeldade eldstäder. Värmepanna, tvättmaskin och gruppcentral finns i ett separat hus, och varmvattnet leds i en kulvert under jorden in i bostadshuset. Spisen drivs med gasol.

Min spis drivs med gasol.

Huset är min tillflyktsort från ett samhälle som sedan 1980-talet är omöjligt för mig att leva i på grund av den alltmer genomdigitaliserade miljön. Men om någon mobiloperatör beviljas byggnadslov för en telemast någonstans i närheten av min bostad är det en total katastrof för mig. Då vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Henrik Schyffert.

Den goda människan och ståuppkomikern Henrik Schyffert kunde inte motstå frestelsen att hoppa med i drevet mot mig 2015 och skrev på Twitter:

”Har hon en handvevad dator?”

(Tweeten är senare borttagen).

Nej, jag har inte en handvevad dator. Jag skriver på en liten laptop med skärm av flytande kristaller och använder inte mobiltelefon. Och jag undrar: skulle samma hat och hån ösas över människor med andra funktionshinder, till exempel blinda, hörselskadade eller rullstolsburna? Jag tror inte det.

Jag kan lugna Carolin Dahlman, som jag skrev om i mitt förra inlägg, och andra som tuggar fradga vid blotta tanken på det ytterst lilla fåtal elöverkänsliga som har beviljats bostadsanpassningsbidrag av sin hemkommun för elsanering.

Jag har betalat varenda krona i mitt hus själv. Min handikappbostad har inte kostat skattebetalarna ett öre.

Boverket ger elöverkänsliga kalla handen.

Ur Eva-Rut Lindbergs doktorsavhandling:

”Inom den kommunala, statliga och sociala service som erbjuds samhällsmedborgarna finns kunskapsluckor, och elöverkänsliga personer bemöts därför inte alltid med den självklara respekt som varje enskild individ kan fordra av myndighetsutövande handläggare, tjänstemän och vårdpersonal.

För personer med funktionsnedsättningen elöverkänslighet finns
idag få försök med tillgänglighetsanpassning, vilken oftast har
bekostats av den elöverkänsliga personen själv.”

Citat ur ”Byggprojektering för personer med
funktionsnedsättningen elöverkänslighet”. Doktorsavhandling av Eva-Rut Lindberg vid KTH Arkitekturskolan och Karolinska Institutet, Neurovetenskap, Stockholm 2011.

—————————————————————————

 

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!