Vintern då levandet stod stilla

Det var vintern då snön och ett virus byggde våra fängelser. Det var vintern då vi var många som satt instängda och isolerade på grund av coronapandemin. Vi handlade all mat på nätet och fick den levererad av en rask ung man från Ica var fjortonde dag men såg i övrigt knappast några människor.

Det var vintern då snön ljudlöst bara föll och föll, svepte in allting i ett mjukt vitt täcke, raderade alla konturer och alla skavanker men gjorde också marken opålitlig och obeträdbar. Min erfarenhet sa mig att vi var inne i en process, och det jag kunde göra var att dokumentera den enda av fienderna som var möjlig att dokumentera, den som jag säkert visste var dömd att förlora: snön. Att bit för bit bokföra kampen mot elementen för att så småningom kunna urskilja en utveckling. Varje dag påminde jag snön om dess kommande öde:

”Du kommer att ge upp, du kommer att smälta bort, du har inte en chans. Det är bara en fråga om tid.”

Det är också en fråga om tålamod. Att inte kunna göra någonting av allt man vill göra. Att vara låst, instängd och bakbunden. Om att uthärda.

Samtidigt finns det människor, yngre och av storstadstyp, som upplever betydligt större frihetsförluster. Det är de som brukar gå på gym, badhus, restauranger, utställningar, teater, opera, föreläsningar, bibliotek, kaféer, rockkonserter, fester och åka på utlandsresor.

Frihet är ett högst relativt begrepp, och pandemin gör det tydligt. Om jag skulle anamma frihetsbegreppet hos dem som nu inte kan gå på gym eller restaurang skulle jag säga att en stor snödriva alldeles intill min trappa för mig representerar en stor frihetsförlust. Den har gjort det omöjligt för mig att ta mig fram till ett träd där jag brukar hänga talgbollar till småfåglarna. Nu blev de utan mat under de allra kallaste vinterveckorna. De burrade upp sig och gömde sig i skogen, bidade tålmodigt i väntan på bättre tider. Ibland såg jag dem flyga förbi i sin ständiga jakt på mat, och jag förbannade snön.

I det lilla fiskeläget är båtarna fortfarande upplagda för vintervila. De små enkla fiskebodarna uttrycker med sitt kroppsspråk en avvaktande hållning, grundad på generationers erfarenhet av ett utsatt, vindpinat läge vid havet. De väntar på våren, men de vet vad bakslag vill säga.

Plötsligt kommer den där dagen som poeten Tomas Tranströmer skriver om i diktsamlingen ”Den halvfärdiga himlen” från 1962:

”Snön lyste och alla bördor lättade –
ett kilo vägde 700 gram, inte mer.”

MUSIK OCH LJUDILLUSTRATIONER I PROGRAMMET

1, 4 och 7. Sergej Rachmaninov (1873-1943).
Konsert för piano och orkester nr 2 opus 18. 1901. Nordwestdeutsche Philharmonie.
Dirigent Martin Panteleev.
Solist Anna Fedorova, piano.

2. Dean Martin (1917-1995).
Let it snow.

3. För alla som sitter instängda och längtar efter frihet:

Freedom ur Django Unchained.
Anthony Hamilton, Elayna Boynton.

5. Talgoxar.

6. Snow Drops, Snow Drops
Dany Rosevear, sång.