För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Det här är den sjunde och sista delen i serien.
Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut.
OBS! Donationsuppgifterna i slutet av programmet är inaktuella.
Rätt Swishnummer är 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Den här berättelsen handlar om några lyckliga barndomsår i arbetarstadsdelen Bullermyren i Borlänge på 1950-talet.
OBS! Rätt Swishnummer: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Borlänge 1953. Det lilla torget på Bullermyren är världens centrum. Där börjar och slutar världen. Där finns till och med ett höghus. I början av 1950-talet har ingen av oss sett några höghus, och vi barn tycker att det är svindlande högt, fast det bara är sex våningar. För med barns ögon är allting stort.
Höghuset på Bullermyren var det högsta hus vi sett. Det är sex våningar högt. Foto: Julia Caesar
Vid torget på Bullermyren finns allt man behöver: en kiosk, en lagom stor mataffär och en liten konfektionsaffär med barnkläder och sybehör.
Vad hände med Borlänge, mina drömmars stad?
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Den här berättelsen handlar om svenskar långt in i Järvsös finnskogar i norra Hälsingland, fem mil från Järvsö kyrkby och långt bortom allfarvägar och bebyggelse. Hit nådde aldrig den industrialisering som under 1800-talet börjar växa fram i bondesamhället Sverige.
Huvudpersonen i berättelsen är min mormor Matilda Ahlström, född Lind (1896-1950). En av alla de kvinnor som byggde Sverige men aldrig har fått några minnesord skrivna över sig.
Trots läget långt ute i vildmarken har människorna här, mot alla odds och med obeskrivlig möda, under århundraden byggt en civilisation. Tillsammans har de skapat en av miljarder små mikroceller i samhällskroppen Sverige.
Hur fångar man en nations själ? Kanske genom att undersöka vår historia?
Mormors föräldrar, Helena, född Andersdotter (1869-1944), och bonden och handelsmannen Olof Johansson Lind (1859-1945).
Sveriges historia är människornas historia, och jag vill berätta om människor som levde för bara någon generation sedan men som i många fall redan är glömda.
Det förflutna är en spegel där vi kan betrakta oss själva.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerarjag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet.
Det här är berättelsen om en flicka som insjuknar 1952. Hon har en osannolik tur. Hennes liv räddas av mediciner som uppfanns ungefär samtidigt som hon föddes, i mitten av 1940-talet.
OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072
För att vi ska behålla kontakten med verkligheten inför valet publicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var. Det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig annat än Lisa. Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna, född i Bollnäs den 2 november 1902. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor.
I mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var. På hennes födelsedag i november tänder jag varje år ett ljus för henne.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Det förflutna finns bara så länge som någon kan berätta – och någon vill lyssna.
Minnen lever inte för evigt. Snart finns ingen kvar som kan berätta. Vi som lever i nuet har ofta glömt.
Den här berättelsen handlar om min farfar Hugo (1898-1974). När han var tre år gammal dog hans mor, och han och hans sex syskon blev moderlösa. Barnen ackorderades ut bland släktingar, men farfar och en av hans bröder kom till fattighuset i Bollnäs.
Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken för att tillbringa resten av sin barndom.
Det här är berättelsen om min farfar.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Fattighuset i Bollnäs, ritat av arkitekt Ferdinand Boberg. Färdigställt 1906.
Vid nära 84 års ålder har den brittiske pop-ikonen och ex-Beateln Sir Paul McCartney (han adlades 1997) kommit ut med en ny sång; ”Days we left behind”.
Sir Paul McCartney fyller 84 år den 18 juni.
Dagar som inte kan raderas. Dagar som vi inte heller kan få tillbaka. I en anda av försoning och acceptans drömmer sig Paul McCartney tillbaka till sin ungdoms Liverpool, där det fanns rökiga barer och billiga gitarrer.
Jag drömmer mig tillbaka till gymnasietiden och hyresrummet hos tant Frida i Bollnäs. I en transistorradio av märket Dux hörde jagThe Beatles första gången. Det var tidigt 1960-tal, och den alternativa ungdomsrörelsen i Bollnäs utgjordes av raggare som körde Långgatan upp och Stationsgatan ner, varv efter varv. En kopp kaffe på Konsum-baren kostade 50 öre.
Gott Nytt År önskar jag alla mina läsare och lyssnare med min musikdokumentär om världens störste tenor, Jussi Björling.
Jussi Björling (1911-1960) sjunger från den 12 december 1915, då han är fyra år gammal, till den 20 augusti 1960, då han är 49½ och har tre veckor kvar att leva. En karriär som spänner över 45 år.
Uppläsning: Rasmus Dahlstedt
Klicka på länken här så kommer du till programmet på Swebbtv.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
En berättelse om en jul för länge sedan som blev något helt annat än vad samtliga inblandade hade tänkt sig.
Mamma städar, fejar och gnor. Det ska bli jul. Året är 1949, och jag har nyss fyllt fem år. Det är en särskild jul, för mormor och hennes nye man ska komma och fira julen hos oss i Östersund. Mamma bakar och lägger in sill, gör rödbetssallad, rullar köttbullar och vattnar ur skinkan. På julbordet ska ingenting fattas.
Mamma vill så gärna klara av kvinndomsprovet. På samma sätt som värnplikten är ett mandomsprov för en man är förmågan att ordna en riktig jul kvinndomsprovet för en husmor. Så är det i alla fall på 1940-talet.
Det allra sista, det som ska kröna julpyntet och all maten, är de traditionsenliga julgirlangerna, som knyts av små grankvistar och röda sidenband och sätts upp i kökstaket natten före julafton.
Men julen 1949 blir helt annorlunda än vad någon har tänkt sig.
Musik och ljudklipp i programmet
1. Ruben Liljefors (1871-1936). När det lider mot jul. Orphei Drängar. Dirigent Robert Sund.
2. Nu är det jul igen. Sven Arefeldts tomtegubbar. 1948.
3. Hej hå, hej hå, vi nu till gruvan gå. Ur Snövit och de sju dvärgarna. Walt Disney 1938.
4. Jag önskar. Snövits önskesång. Ur Snövit och de sju dvärgarna. Walt Disney 1938.
5. Äntligen. Brudmarsch av Anna-Karin Båggagård. Järvsö spelmanslag.
6. När ljusen tändas därhemma. Joe Lyens, Sam C Hart, musik. 1933. Svensk text Nils Hellström 1935. Bertil Boo, sång. 1951.
7. O Tannenbaum. Musica Sacra.
8. Franz Gruber (1787-1863). Stilla natt. Adolf Fredriks ungdomskör. Solist Håkan Hagegård. 1989.
9. Arne Forsén. Lill-låtn.
10. LJUDKLIPP. Kung Gustav V:s begravning 9 november 1950.
11. Benjamin Syrsa. When you wish upon a star. Ur Snövit och de sju dvärgarna. Walt Disney 1938.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
MITT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
(Husbild från Bullermyren, Borlänge. Infälld bild från grävandet av Göta kanal 1810-1832).
Vi är våra rötter. De är den äkta kärnan i oss. Ur våra rötter och vårt ursprung grundar vi vår identitet.
Sent omsider börjar vi inse att vår identitet som svenskar är stöldbegärlig. Många gör anspråk på den, inte bara för att begå brott, utan för att posera i den – som om den vore ett klädesplagg som man kan ta av sig och på sig efter behag.
Julia Caesar 