På skärtorsdagen begick jag ett fruktansvärt misstag. Jag kastade min trogna Husqvarna symaskin, modell zig-zag 1020 från 1967, på återvinningsstationen.
När jag kommit hem och hade tänkt efter några timmar drabbades jag av de djupaste kval och ruelse. Vad hade jag gjort?
Jag sliter mitt hår! Jag grillas på ångerns glödande brasa! Jag brukar inte fatta oöverlagda beslut, så vad hade fått mig att med berått mod köra till tippen med en av mitt livs käraste skatter? Min ständiga följeslagare och oumbärliga vän?
Apparater kan stå oss mer eller mindre nära. Deras historia är också historien om oss själva och om svensk ingenjörskonst under de decennier som den stod på internationell toppnivå. Husqvarnas symaskiner och Facit/Åtvidabergs räkne- och skrivmaskiner är bland det bästa Sverige har frambragt.
Så här såg den ut, min kära Husqvarna zig-zag 1020 från 1967. Bild: Symaskinsexperten.
Jo, jag tog den med på en flygresa en gång, och den slutade inte lyckligt. Den personal som hanterar bagaget kastade väskan med symaskinen i så att den gick i två delar. Men den gick fortfarande att sy på, om man höll fast den ena delen.
Nästa olycka var översvämning i förrådet, där jag förvarade symaskinen. Hydroforen drabbades av korrosion, och vatten strömmade ut över hela golvet. Jag fick hjälp att lyfta in väskan med symaskinen i huset, så att den kunde torka. Men jag har inte provkört den och vet alltså inte i vilken grad den har skadats av översvämningen.
När min mamma avled för tio år sedan ärvde jag hennes Husqvarna Prisma 980, tillverkad 1983-85. En maskin som fungerar alldeles utmärkt.
Efterhand tyckte jag att min gamla symaskin bara stod och tog onödig plats. Men min gamla trogna Husqvarna zig-zag 1020 går inte att ersätta. Det är möjligt, rentav troligt, att jag hemfaller åt nostalgi, men det är fortfarande lagligt. Jag har begått ett stort misstag, och nu räknar jag timmarna till nästa torsdag. Återvinningsstationen är stängd hela påsken. Den öppnar torsdag morgon klockan 07.00. Då ska jag hänga på låset. Om makterna är mig nådiga finns symaskinen kvar, och jag kan köra hem den igen och be den om förlåtelse för mitt svek efter 56 år tillsammans.
Och om den inte finns kvar? Tanken är så otänkbar att jag inte ens vågar tänka den. Separationssmärtorna skär genom kroppen. För mig är symaskinen inte bara en apparat. Den är En Mycket Speciell Sak, starkt känslomässigt laddad och nästan en del av min kropp. Jag har inte ett lika passionerat förhållande med någon annan apparat, till exempel en brödrost eller kaffebryggare.
Men med symaskinen är det annorlunda. Jag köpte den för min första lön 1967 och minns fortfarande glädjekvillret i bröstet. Att ha en egen symaskin! Syglädjen! Tygglädjen! Att sätta saxen i ett krispigt nytt tyg och skapa någonting!
Syendet har jag ärvt av min mamma, som ärvde det av mormor. När mamma och hennes syskon växte upp på 1920-1930-talen sydde mormor Matilda (1896-1950) både sina egna och de fyra barnens alla kläder. Någon konfektion att tala om fanns inte, och mormor var en hejare på att sy. Hon sydde på trampsymaskin. Modellerna hämtade hon både ur illustrerade veckotidningar och sitt eget huvud. Samma sak gjorde farmor Maria Elisabet (1902-1981) och alla andra kvinnor som sydde under första halvan av 1900-talet.
För hundra år sedan var det en självklar dygd för en kvinna att kunna sticka, sy och brodera. Varje dygdig mö skulle vid bröllopet medföra hemgift i form av en välfylld brudkista med märkta handdukar och spetsprydda lakan. Farmor var en skicklig brodös och virkade underbara spetsar med de tunnaste, finaste virknålar. Min mormors syster Teresia, som var småskolelärarinna, broderade på lediga stunder.
Med glädje plockar jag fram en duk i vitbroderi av hennes hand, märkt med hennes monogram TL konstfärdigt broderat, och så årtalet: 1920. Etthundratvå år sedan. Det ger perspektiv.
På 1940-talet kom de första elektriska symaskinerna, som innebar en revolution för hemsömnaden. Nu var det färdigtrampat på trampmaskin. Så småningom fick maskinerna till och med mönstersömmar som möjliggjorde maskinellt broderi. Givetvis var det Husqvarna som stod för uppfinningen.
På mammas symaskin och tidigare min egen Husqvarna zig-zag 1020 har jag sytt mängder av gardiner, kuddfodral, lapptäcken, draperier, dukar, väskor, kläder till hela familjen och dockkläder till barnbarnen. Femtiosex års sömnadshistoria är en berättelse om sylust, tyger, mode, former och färger. Jag minns särskilt ett tyg från butiken Kalikå i Gamla stan i Stockholm med lila älgar på ljuslila botten. Av det sydde jag skjortor till familjens manliga medlemmar. Det var på 1970-talet, det behöver kanske inte sägas.
Under samma tid ägnade jag mig också åt att färga tyger med batik, som jag sedan sydde plagg av. Övriga aspekter av att vara batikhäxa ägnade jag mig inte åt.
När våren kom med sitt avslöjande ljus kände jag ett starkt behov av förnyelse och förändring. Man kommer till en punkt när man inte längre kan undgå att se dammkornens dans i en solstrimma, som på en målning av Vilhelm Hammershøi (1864-1916). Det är då man inser att nu måste det ske.
När man tillbringar all sin tid hemma behöver man ha det vackert omkring sig. Men de senaste tre åren har jag inte haft ork att röja och förändra. Nu kavlade jag upp ärmarna. Nu skulle det ske! En liten bit i taget.
Först köksgardiner och en köksduk av tyg från Kupans second hand för 35 kronor – som visade sig vara ett påslakan. De senaste tillskotten är kuddfodral som jag har sytt av tyg med den engelske konstnären William Morris‘ (1834-1896) mönster ”Willow Bough”. Ett myller av små gröna pilkvistar på vit botten. Mönstret är tidlöst. Man tröttnar aldrig på det.
William Morris har också ritat mönstret på kudden här nedanför. Det heter ”Fruit”, och han ritade det 1864.
Nyköpta mörkgröna mörkläggningsgardinerna ”Majgull” från Ikéa hindrar morgonsolen från att väcka mig tidigt och förvandlar sovrummet till en ombonad grotta.
På loppisar och second hand kan man hitta saker som går att använda till något helt annat än det ursprungligen var avsett till, särskilt när det gäller textil. Bara fantasin sätter gränser. Det som en gång var en fint broderad tvättpåse förvandlas lätt till en kudde. Och leder till funderingar: vem var MG, som lade ner så mycket arbete på att brodera en tvättpåse? Hette hon Marianne Gustavsson? Eller Molly Grundström?
Kort sagt, med en bra symaskin och några tyger och trådrullar är ingenting omöjligt. Att sy är det roligaste och billigaste sättet att förnya sitt hem när som helst, i synnerhet när ljuset återvänder efter vintern och man upptäcker hur ingrott och trist det känns.
Hos mig används inte bastun för att bada i. Den är mitt tyglager. Där står minst tretton stora plastbackar med mängder av tyger, sorterade efter färger. Inspirerande och roligt.
Det är något med sömnad (och stickning, virkning, broderi med mera) som det är lite svårt att sätta fingret på och definiera. Men jag tror att det handlar om att få utlopp för sin kreativitet genom en samverkan mellan olika tekniker och vad man gör med sina händer å ena sidan och den skapande processen i hjärnan å den andra. Händer och hjärna möts i ett samarbete där båda utvecklar nya impulser, infallsvinklar och färdigheter. Man mår bra av att sy och handarbeta.
Medan man är helt koncentrerad på arbetet arbetar hjärnan samtidigt – häpnadsväckande nog – med problemlösning på helt andra områden. Man tror inte att man tänker medan man syr, men det gör man.
Apparaternas historia väcker minnen av en svunnen storhetstid för svensk industri. Namnen Husqvarna och Åtvidaberg står för svenska kvalitetsprodukter som har vunnit världsrykte. Till min förtjusning upptäckte jag nu när jag skulle skriva om min symaskin att det finns en lång rad utländska videos om Husqvarna symaskiner på YouTube, alla med lyriska utlåtanden om den fantastiska kvalitén.
I videon nedanför berättar den internationellt kände symaskinshistorikern Alex Askaroff entusiastiskt om Husqvarna symaskiners historia. Han har vigt sitt liv åt att samla på antika symaskiner och skaffa sig kunskaper om deras historia, och han öser lovord över svensk industri och svensk ingenjörskonst.
Om du går in på hans hemsida sewalot.com kan du se bilder på hans fantastiska symaskinssamling och få tips om de böcker han har skrivit i ämnet. Han har bland annat skrivit en biografi om Isaac Singer, ”den förste kapitalisten”, skapare av Singer symaskiner. Under lång tid var symaskiner verkliga konstverk, med vackra blomstermotiv och utsmyckade med guld och pärlemor.
Anrika Husqvarna startade som vapentillverkare, som gevärsfaktori 1689. Nästan 200 år senare, 1867, fick fabriken namnet Husqvarna Vapenfabriks AB. Genom åren har fabriken tillverkat gjutjärnsspisar, symaskiner, motorcyklar, mopeder, cyklar, vitvaror, motorsågar och utombordsmotorer med mera. Symaskinstillverkningen inleddes 1873 och kom snabbt att bli den viktigaste produktionen med försäljning över hela världen.
Symaskinsverksamheten såldes 1997 till riskkapitalbolaget Industri Kapital. Symaskinsbolaget hette Viking Sewing Machines (VSM Group), och produkterna såldes under det licensierade varumärket Husqvarna Viking. År 2006 köptes VSM Group upp av amerikanska Kohlberg & Co. och bytte namn till SVP Worldwide, och tillverkningen flyttades till Kina. Så illa kan det gå. Men fortfarande finns ett antal begagnade Husqvarna symaskiner på marknaden, ofta billiga dessutom. När dödsbon skiftas kan symaskinerna komma ut på auktion, eftersom betydligt färre kvinnor i dag än tidigare vill sy.
Mer maskiner: min skrivmaskin Facit Privat var en oändligt kärkommen present i samband med realexamen 1962. Jag var 16 år och hade bestämt mig för att bli journalist. Vilken lycka att kunna knacka ner mina epos på skrivmaskin! Facit Privat var en kvalitetsprodukt, formgiven av Sigvard Bernadotte, tillverkad i Åtvidaberg och lätt i anslaget.
Jag har arbetat så länge som journalist att jag har hunnit uppleva alla tre epokerna: de manuella skrivmaskinerna, de elektriska skrivmaskinerna från tidigt 1970-tal och datorerna från 1986-87. De manuella Haldorna var det en fröjd att skriva på. Stryktåliga och pålitliga. De elektriska vidundren från IBM var tjusigt röda eller blå men bullrade förskräckligt.
Facits och Åtvidabergs Industriers spännande historia och framgången för deras skriv- och räknemaskiner kan du läsa om här. Kanske har läsningen av den här texten framkallat minnen av apparater som har varit viktiga för just dig och som du, precis som jag, behåller av nostalgiska skäl? Många fnyser åt nostalgi, men jag tror att den fyller en viktig funktion i våra liv och i en värld präglad av snabb och dramatisk förändring. De gamla prylarna väcker trygga minnen till liv, precis som gammal musik och gamla välkända dofter.
Kommer du ihåg i vilken bilmodell du lärde dig köra bil? Jag minns. Det var mosters och morbrors Volvo PV 444 av 1951 års modell. Moster hade varit bilkårist och visste hur man rattar en bil.
I år är det 60 år sedan jag övningskörde mosters och morbrors Volvo PV 444 och tog körkort. Sextio år! Än i denna dag blir jag tårögd när jag någon sällsynt gång ser ett exemplar av denna gamla trotjänare på vägarna. Jag vill rusa ut och be föraren berätta allt om sin bil, jag vill dra in bakelitdoften och fingranska instrumentbrädan. Nostalgi. Javisst!
Jag glömmer aldrig mormors resegrammofon som vevades med vev och spelade 78-varvsskivor. För ett litet barn var det magiskt att det kunde komma musik ur en låda! Medan morfar ännu levde (han dog tre år innan jag föddes) finns grammofonen förevigad på ett foto från pingsten 1928.
Historien förtäljer att han olyckligtvis råkade sätta sig på skivan med Jules Sylvains och Sven-Olof Sandbergs stora schlager ”Vintergatan” så att den gick i tusen bitar. Men bilden vittnar om att stämningen i det pingstfirande gänget i skogsbacken i Laforsen i övrigt stod på topp.
De föremål vi brukar med kärlek och som är oss trogna blir till delar av oss själva, bitar av vår identitet. Svårare än så tror jag inte att det är att förstå banden till apparaterna i våra liv. När ondskan finns runt omkring oss och vill flytta in i och förgifta våra sinnen ska vi värna de goda tingen, de goda minnena, de goda relationerna.
Efterskrift:
Symaskinen bärgad från tippen
Miraklens tid är inte förbi! Annandag Påsk höll återvinningsstationen extra öppet på grund av turistanstormningen. Jag åkte dit. Min Husqvarna zig-zag 1020 från 1967 stod kvar.
Med hjälp av lite diplomati och tack vare vänligt bemötande från den tjänstgörande personalen kunde jag bärga min gamla klenod och köra hem den igen. I dag öppnade jag den buckliga, vattenskadade väskan och undersökte maskinen.
Den är illa däran efter översvämningen i förrådet. Vitala delar är rostiga och måste bytas. Haken som reglerar pressarfoten upp eller ner sitter fast. Lacken har lossnat här och där. Men motorn går som ett urverk, så kanske finns det hopp trots allt.
I morgon åker vi till en symaskinsreparatör, Husqvarnan och jag. Om han inte dömer ut den totalt kan det vara värt en slant att få min kära gamla symaskin i arbetsdugligt skick. Varför denna kamp för en 56 år gammal maskin? Jo, jag tror som sagt att de föremål vi brukar med kärlek och som är oss trogna blir till delar av oss själva, bitar av vår identitet. Det är värden som man inte ger upp i första taget.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 