Vårt byggnadsarv sjunger för den som vill lyssna

Överallt på den svenska landsbygden står de, ödehusen i olika stadier av förfall. Häromdagen åkte jag förbi ett av dem, mitt i den glesaste glesbygd, utan möjlighet att stanna. Det var ett litet enkelt hus i höggradigt förfall.

Någonting med huset fångade mig. Jag tänkte att jag måste återvända och ta kameran med mig.

*Långt ute i den glesaste glesbygd där nästan ingen bor står huset i långt framskridet förfall. Foto samtliga bilder: Julia Caesar*

Som mina läsare kanske har noterat har jag en speciell förkärlek för gamla hus. Jag tycker om dem, fascineras av dem. De är besjälade och intressanta. De talar med mig, väcker min fantasi. Gamla hus har alltid någonting att berätta. Vårt vackra svenska byggnadsarv sjunger sin historia för den som vill lyssna.

Fortsätt läsa ”Vårt byggnadsarv sjunger för den som vill lyssna”

Åh, alla dessa män med sina fantastiska maskiner

Alla dessa män med sina fantastiska maskiner! Jag klarar mig inte utan dem.

Jag har långa, utskrivna listor med deras namn och mobilnummer. Listorna är guld. Det är nu – just NU – man ska ringa till dem och försöka övertala dem, få dem att förstå att man är en trevlig arbetsgivare som kommer att bjuda på kaffe och ge dem all tänkbar pekuniär och övrig uppskattning.

Bara de tar med sig sin kompetens och sin fantastiska maskin och kommer hit.

*Det kunde ha slutat illa när en flera ton tung gran fälldes av stormen och föll rakt över mitt hus. Men taket höll. Foto samtliga bilder: Julia Caesar.*

Tidsspannet är kort. Man får inte ringa för tidigt, medan kylan fortfarande har sin förlamande hand över allt levande. Man får inte heller ringa för sent. Då är det helt kört.

Fortsätt läsa ”Åh, alla dessa män med sina fantastiska maskiner”

Ladorna – jag hör deras tysta berättelser

För inte länge sedan fanns de överallt. Ladorna, de byggnader där allt från hö till köttet från höstslakten kunde förvaras. De är en viktig del av vår gamla byggtradition, vårt svenska kulturarv. Den som hade de största och mest välfyllda ladorna åtnjöt status.

Nu förfaller de, rasar ihop, utplånas – som de sista vittnesbörden om ett jordbrukarsamhälle som i stort sett alla svenskar levde i och av. Att riva lador och andra uthus kostar pengar, så de får rasa ihop av sig själva.

I oktober 2020 sviktade spåntaket och var nära att ge upp. En lagning med korrugerad eternit gör inte saken bättre. Elledningen vittnar om att det fanns belysning i ladan – kanske var det delvis en ladugård? Foto samtliga bilder: Julia Caesar.

Jag intresserar mig för lador. Jag bryr mig om lador. Jag ser på lador med ömhet. Under min livstid har de alltid funnits och fyllt en funktion. Nu är de sedan länge onödigförklarade och försvinner långsamt bort från landskapsbilden. Sverige är ett land av övergivna och förfallna lador.

Fortsätt läsa ”Ladorna – jag hör deras tysta berättelser”

En tavlas långa väg hem

Den kan inte klassas som något annat än Hötorgskonst. Marknadsvärdet torde ligga på en 50-lapp eller högst en hundring på loppis. Men när tavlan den sista dagen i augusti 2022 kan spikas upp på min vägg är det slutet på en 22-årig resa. Efter en lång färd i flera etapper har tavlan äntligen kommit hem. Dit där den ska vara.