”Vi har helt enkelt gett upp vårt land”

En engelsk god vän skriver till mig om situationen i ett England i kris, med moskéer som byggs överallt, utlänningar som tar över det lokala näringslivet, främlingar som befolkar gatorna och bostadshusen, vita män som tigger på gatorna. Känslan av att landet inte längre tillhör det brittiska folket.

” Jag har ingen respekt för mitt eget folk längre. Vi har helt enkelt gett upp vårt land.”

Det är en stark och förtvivlad text. Ingen kan läsa den utan att tänka att den lika gärna kunde handla om Sverige.

Bradford och Al-Jamia Suffa-Tul-Islam Grand Mosque. Tjugofem procent av Bradfords befolkning är muslimer. Hälften av barnen är muslimer.

”Jag har tappat hoppet om England och överväger att emigrera. Jag kommer naturligtvis att upprätthålla personliga relationer. Men jag har ingen respekt för mitt eget folk längre.

Fortsätt läsa ””Vi har helt enkelt gett upp vårt land””

Stoltheten över att vara en del av sitt land

I den svenska valrörelsen kan det vara lämpligt att påminna om vad det är att vara en del av ett land. 

Monologen ”I am an Englishman” grep mig när jag hörde den för första gången för många år sedan. Den handlar om nationell identitet och tillhörighet, om familj och tradition. Om stoltheten över att vara en del av sitt land. Den kunde lika gärna heta ”Jag är svensk”.

Den brittiske skådespelaren Marc Warren framför monologen ur BBC’s 2001 NCS Manhunt, ett tal av en man vid namn Laurence Bright. Jag beklagar ett svagt surrande biljud i ljudupptagningen, men det är innehållet som räknas. Texten följer här.

Fortsätt läsa ”Stoltheten över att vara en del av sitt land”