Bruce Bawer, amerikansk författare bosatt i Norge sedan många år, ger i en salt betraktelse sin bild av Sverige, av islamiseringen, våldtäktsepidemin, 70-åringar som åtalas för HMF och återvändande IS-terrorister som belönas för mord och våld med speciella förmåner. Jag har översatt Bruce Bawers krönika, ursprungligen publicerad på PJ Media.
Av Bruce Bawer
Jag skulle kunna skriva om Sverige varje vecka. Varje dag. Varje timme. Av skäl som kommer att analyseras av historiker under en lång, lång tid – förutsatt att Västvärlden inte blir så genomislamiserad att objektiv historisk granskning blir ytterligare omöjliggjord – har svenskarna valt en väg mot kulturellt och samhälleligt självmord som ställer alla andra länder i skuggan.
För vem som helst som vill veta mer om självdestruktiv psykopatologi är det ett oerhört fascinerande fenomen. Varför Sverige, av alla länder? Hur kan en svensk kvinna som våldtas av en illegal muslimsk invandrare vara så till bristningsgränsen fylld med rasbetingad skuld att hon tvekar att anmäla brottet till polisen därför att hon är rädd för att hennes anmälan ska leda till att hennes våldtäktsman straffas eller utvisas? Eller, mer generellt, att nyheten om brottet kan resultera i en ökning av ”islamofobin”?
Detta är den sorts galenskap som pågår i Sverige. Mer än något annat land i Europa har landet en regering och media som förnekar verkligheten, ett rättssystem som straffar dem som vågar säga sanningen och ett folk som har hjärntvättats i decennier med den vilseledande lögnen att de har en moralisk skyldighet att ge bort sitt land till fientliga, despotiska främlingar från Långtbortistan.
Nej, Sverige är inte Nordkorea. De dåliga nyheterna når ut, på ett eller annat sätt. Några av dem åtminstone. Det är bara det att, med extremt sällsynta undantag, kommer inte viktiga fakta om landets katastrofala islamisering fram i landets egna mainstream media. Istället upprepar merparten av Sveriges tv, radio och press med en papegojas trohet regeringens ståndpunkt och utelämnar eller vittvättar obekväma nyheter.
Nej, om du söker efter sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen om de vidrigheter som pågår i Sverige i dessa dagar är det bättre att du går till svenska websajter som Samhällsnytt och Fria Tider, den danska tidningen Jyllands-Posten och två norska sajter; document.no och rights.no.
Jag har tidigare citerat en ledare i Jyllands-Posten från den 11 mars som uppriktigt beskrev situationen i Sverige; det som borde bekymra Sveriges grannar mest är Sveriges ovilja att öppet och ärligt diskutera den regeringsunderstödda mångkulturella idyllen. På längre sikt kan den lögnaktighet som karaktäriserar den svenska debatten inte upprätthållas. Diskrepansen mellan den officiella, idealiserade versionen av Sverige, Folkhemmet, och den brutala verklighet som alla kan se har helt enkelt blivit för stor.
En tysk domstol hävdar att en turkisk mans tvingande våldsamma sex är kulturellt betingat – inte våldtäkt. Verkligen. Detta är ett land där våldtäkter begångna av muslimska män systematiskt ignoreras av myndigheter eller ådöms minimala straff. Svenska domstolar vägrar systematiskt att skicka tillbaka dessa monster – trots att vissa av dem upprepade gånger har utsatt små pojkar och flickor för våldsam sexuell misshandel – till deras hemländer, av rädsla för att de riskerar någonting. Med andra ord bryr sig svenska domstolar mer om säkerheten för främmande våldtäktsmän än för svenska barn.
(Inte att undra på att U.S. News and World Report har utnämnt Sverige till det bästa landet att vara invandrare i. Ännu en vindögd utnämning. Den adekvata frågan är inte vilket land som är bäst för invandrarna utan vilket land som har den mest förnuftiga invandringspolitiken).
Det är ett land där till och med prominenta feminister – fanatiska tillskyndare av mångkulturalism – nu flyttar ut från muslimtäta områden, inte bara på grund av muslimska våldtäktsmän utan också på grund av muslimsk ”moralpolis”, som är mindre intresserad av våldtäktsmän än av att kontrollera kvinnors uppförande. (En sådan feminist organiserade ”kaféträffar” med ledare i det muslimska samhället i ett försök att lösa situationen, men hon gav upp).
Det är ett land där regeringen rullar ut röda mattan för återvändande IS-terrorister och ger dem speciella förmåner i hopp om att de ska skåda ljuset och lägga ner sina vapen.
Det är ett land där – medan muslimska våldtäktsmän och terrorister blir förlåtna och kritiker av migranters beteende straffas – en 70-årig kvinna i Dalarna åtalas för att hon 2015 skrev på Facebook om hur invandrare ”bränner bilar och urinerar och bajsar på gatorna”. (Hon kan få upp till fyra år i fängelse).
Det är inte överraskande att Jyllands-Posten nyligen rapporterat att den svenska regeringen planerar att ändra landets grundlag så att det blir möjligt att begränsa yttrandefriheten på Internet om just dessa känsliga frågor. Bland annat, skrev Jyllands-Posten, ”blir det olagligt för vissa websajter att publicera uppgifter om privatpersoners etnicitet eller brottslighet”.
Naturligtvis: bästa sättet att påverka det ständigt stigande flödet av muslimsk kriminalitet är att stänga ner varenda medium som rapporterar ärligt om saken. Svenska mainstream media spelar redan lydigt med; det är bara några få motsträviga websajter som behöver skrubbas rena. Antagligen är nästa steg att i Sverige blockera tillgången till Jyllands-Posten och andra utländska nyhetskällor som berättar sanningen för svenskarna om vad som pågår inom deras egna gränser.
Sedan kommer allting att vara perfekt, eller hur? Och hur stora är möjligheterna att Reportrar utan gränser – oavsett hur mycket ytterligare Sverige täpper till sina redan alarmerande snäva gränser för yttrandefriheten – låter Sverige ligga kvar på sin löjeväckande andraplats på World Press Freedom Index?
Julia Caesar 