Jan Guillou hymlar inte med sin skadeglädje. I en krönika i Aftonbladet skriver han att han är glad för att Thomas Mattsson slutar som Expressens chefredaktör.
Guillou har sina personliga skäl att avsky Thomas Mattsson, precis som alla andra som drabbats av Mattssons hat och förföljelse. På 50 helsidor i Expressen utpekades Guillou som KGB-agent.
Jag citerar några stycken ur Guillous krönika.
”Jag är glad att Thomas Mattsson slutar”
”Det tillhör mitt livs värsta dumheter att jag bjöd Thomas Mattsson på middag. Men jag tyckte jag hade ett bra skäl. Den relativt nyblivne chefredaktören på Expressen hade inte bara inviterat mig till lunch. I ett långt brev där han berättade om sina stora journalistiska ambitioner erbjöd han mig dessutom att hoppa av från Aftonbladet och bli kolumnist på Expressen, ”… rakt på sak, angelägna krönikor i en ny sorts kvällstidning … ett intressant publicistiskt experiment”.
Det var förstås ett omöjligt förslag. Redan då var antalet hatartiklar om mig i Expressen oräkneligt. Under 40 år dessutom.
Men det fanns en sorts galen frejdighet i förslaget som var tilltalande. Inte minst den bifogade eventuella förstasidan där nyheten om den sensationella värvningen presenterades. Kul idé, tyckte jag, ringde genast upp Mattsson och förklarade att svaret var nej, men att jag bjöd på middag som tack för hans smickrande förslag.
Middagen avåts den 27 augusti 2009 på den då något sjangserade restaurangen Lo Scudetto. Mattsson tycktes ha fått intrycket att jag skulle låta mig övertalas, om inte annat så vid slutet av måltiden.
Så blev det naturligtvis inte. Jag slösade alltså bort tre värdefulla timmar i Thomas Mattssons liv som han hellre ägnat åt att göra tidning. Att han blev förödmjukad av min kanske något yviga gest borde jag möjligen ha förstått. Men inte att hämnden skulle bli så fruktansvärd som den blev.”
——————————————————————–
”Om nu någon undrar om jag avskyr Thomas Mattsson för det här journalistiska haveriet så är svaret ja. Än i dag hänger jag uppförstorad som en jakttrofé på Expressens redaktion.
Likaså om man frågar om jag inte möjligen känner ett uns av skadeglädje när Thomas Mattsson har fått sluta som chefredaktör blir svaret ja.
Min partiskhet kan möjligen delvis förklara den olust jag känner inför de strålande hyllningar som strömmat mot den sparkade chefredaktören, inte bara i Expressen. Det låter som om Thomas Mattsson var vår tids störste publicist. Mest parodiskt förstås i kulturchefen Karin Olssons salvelsefulla uppräkning av journalistikens högtidsord i en text som samtidigt formade sig till en ansökan att efterträda honom.
Thomas Mattssons energi och förmåga att göra kvällstidning av svensk typ skulle inte ens jag bestrida. Däremot blev hans pompösa pretention att uppträda som en sorts Publicistklubbens andlige fader klart svåruthärdlig.
Liksom hans perfida karaktärsmord på Aftonbladets medarbetare under Metoo-paniken.
Och om nu Thomas Mattsson vore ett så strålande och genialiskt journalistiskt föredöme som han anför i sitt gravtal över sig själv och som beundrarskaran unisont hävdar så hade han ju rimligen fått vara kvar på sin post.
Här infinner sig dock ett särskilt journalistiskt undantagstillstånd. Om någon annan makthavare på motsvarande nivå inom industrivärlden, politiken eller förvaltningen plötsligt och svårförklarligen fått sparken så skulle journalistkåren undersökt bakgrunden in i minsta detalj. Men här låtsas kåren inte ens om att det finns något att gräva i eller upplysa läsarna om.
På ett område, som naturligtvis ingen berört, var Thomas Mattsson en skurkaktig publicist i särklass.” (Jo, det har jag gjort, men Jan Guillou läser naturligtvis inte min blogg. Min anm.). ”Ingen tidning i Sverige har någonsin med namn och bild hängt ut så många människor för grov brottslighet som Expressen. Skyldiga och oskyldiga om vartannat. Det måste under Mattssons tid som ansvarig utgivare röra sig om tjogvis med uthängda påstådda brottslingar av grövsta typ. Om man bara räknar de oskyldiga.”
———————————————————————-
”Uslingen som låtit förtala fler människor än någon annan chefredaktör håller storståtligt griftetal över sig själv och i Expressens månghövdade hyllningskör framstår han som vår tids motsvarighet till Torgny Segerstedt. Och i kören låtsas ingen journalist om vad som skett. Strindberg skulle ha älskat situationen och vässat stålstiften.
Men vid datorerna mer än hundra år senare råder tystnadens konsensus.”
————————————————————————–
Läs hela krönikan i Aftonbladet.
Läs också min text om Thomas Mattssons avgång:
Exit Thomas Mattsson
Thomas Mattsson har gjort sig känd för att helt utan samvetsbetänkligheter krossa människors liv. Ungefär som man trampar ihjäl en fluga med stövelklacken. Självmord har följt i hans spår. Han har varit stolt över sin gärning. Han har mått bra när han använt sin makt för att slå mot dem som är svagare än han. Så bra som bara den mår som är övertygad om att man fyller sin funktion som nyttig idiot i den statliga åsiktsrenhållningens tjänst.
Julia Caesar 