En swishjournalist om hopp, tro och under. Gott Nytt År och tack till mina läsare!

I min egenskap av ”swishjournalist” reflekterar jag på årets och decenniets sista dag över året som har gått. Jag gör det ur ett mycket personligt perspektiv och hoppas på läsarnas överseende. 

Förresten är ”swishjournalist” tydligen inte tillräckligt föraktfullt, ser jag när jag läser Katerina Janouchs bloggI P4 Stockholms morgonprogram lanserar programledaren Ola Gäverth begreppet ”swishhoror” om oss som arbetar ideéllt i alternativmedia och får gåvor från läsarna via Swish.

Ett nytt år, ett nytt decennium väcker tankar. Vi vet alla hur det ser ut i Sverige när 2020 gör entré. Många av oss ser en nedåtgående spiral på alla samhällsområden. I motsats till Stefan Löfven såg vi det komma, men ingen ville lyssna. Istället kallades vi ”rasister”.

Många av oss deppar över sakernas tillstånd, tar oss för pannan, sliter vårt hår, pustar, svär. Att hoppas på en förändring till det bättre kan verka patetiskt. Och ingen förändring kommer av sig själv. Vi måste jobba på den.

Med risk för att vara just patetisk vill jag ändå lyfta fram hoppet, tron och undret.

Hopp är en irrationell känsla. Det kan ha sin grund i att man ser ansatser till förändring på viktiga områden som ger hoppet näring. Men hoppet kan också vara helt omotiverat i yttre mening, eller åtminstone ha orsaker som är osynliga för omgivningen. Det är ett hopp som flämtar med en liten låga, utan näring. Sådant hopp finns också, och det har ingenting med förnuft att göra.

Jag tycker att man kan definiera hopp ungefär så här: att se och vara medveten om ondskan men ändå orka känna hopp.

Hur just ditt hopp ser ut vet jag inte, men jag vill gärna ge det näring. Jag tar mitt eget 2019 som utgångspunkt och hoppas att du överser med att jag skriver personligt. Kanske kan du hitta punkter av igenkännande i ditt eget liv när du läser.

Det finns ingen anledning att hymla. För mig har 2019 varit ett år av svåra prövningar. Det värsta året i mitt liv. För ett år sedan fick jag en blodpropp i hjärnans syncentrum och förbud att köra bil, eftersom jag såg dubbelt. Förbud att köra bil när man bor i glesaste glesbygd med många mil till matbutik och annan service och ingen kollektivtrafik är en ren katastrof.

I augusti fick jag en hjärtinfarkt. Jag flögs med ambulanshelikopter från ön i Östersjön till Karolinska sjukhuset, där jag fick ett stent insatt i hjärtats kranskärl, ett slags armering av kärlväggarna med metallnät. Ett par månader senare ledde infarktskadorna på hjärtat till hjärtsvikt, som är ett livshotande tillstånd. Ny sjukhusinläggning, nya undersökningar, ny medicinering.

Livet får vi bara en gång, när vi föds. Resten av tiden måste vi erövra det, varje dag. Den som har varit nära döden vet att ingenting är självklart längre.

Man får ett annat sätt att se på allting, vi kan kalla det tidsekonomiskt. Man väljer bort massor av saker, för man vet att tiden är begränsad. En yttring av tidsekonomin är ett stort ointresse för ytlighet, pseudoföreteelser och tjafs, sådant som inte leder någonvart. Tiden är för dyrbar för att kastas bort på oväsentligheter.

När jag googlar på en lämplig nyårsbild kommer mängder av bilder på sprakande fyrverkerier och bubblande champagne upp. Schabloner. Yta. Fullkomligt ointressant. Jag bläddrar och bläddrar. Finns ingen bild med en djupare innebörd?

Jag lever med en stor ovisshet. Det gör vi alla, men i synnerhet gäller det oss som har varit nära döden. När jag kommer hem från lasarettet efter infarkten är jag väldigt trött. När jag blundar ser jag min farmor och farfar, som stod mig mycket nära. Farfar, barnhemsbarnet, sitter bredbent på en stol (”manspreading” kallas det visst nu) i köket i huset i Bollnäs och skrattar på det där lyckliga sättet som han alltid gjorde. Farmor står som vanligt vid diskbänken och håller på med någonting. Hon ser också glad och nöjd ut.

Farfar och farmor.

Jag tror att de vill säga att jag inte behöver vara rädd för att dö. Men jag har inte tid att dö. Det är normalt att dö vid 75 och om man har hjärtsvikt. Jag vet. Men ger den insikten större acceptans för döden? Nej. Gång på gång tänker jag att jag inte vill dö. Inte än. Jag ber om respit. Jag har så mycket kvar att göra, och jag vill se mina barnbarn växa upp.

Vem förhandlar jag med? Jag vet inte. Men det är en förhandling som pågår, och jag tycker att mina skäl väger så tungt att de borde beveka vem som helst.

”Allt du tänker, säger och gör visar att du är en andlig människa” säger ett par nära vänner. De är troende, den ena med rötter i katolicismen i sitt hemland, den andre med rötterna i gammalsvensk tro som den såg ut innan kulturmarxisterna i Svenska kyrkan infiltrerade och förgiftade den.

”Hur kan du inte tro?”

Jag säger att man kan vara en andlig människa utan att vara troende i religiös mening. Och hur ska man kunna tro på en Gud som man aldrig har sett? När man aldrig har haft en gudsupplevelse?

(Å andra sidan tror jag liksom många andra på en massa andra saker som jag heller aldrig har sett. Som virus, bakterier, dammet på månens yta, hjärnans signalsubstanser, arvsanlag, DNA och mycket annat).

Jag gick ur Svenska kyrkan på min 18-årsdag för att jag inte kunde tåla att tro måste förpackas i tvingande påbud och stelbent liturgi. Jag tycker fortfarande likadant, och mitt avståndstagande till Svenska kyrkan har bara blivit starkare. Däremot är jag kulturkristen, uppvuxen i och formad av en kristen kultur, som Sverige var under större delen av förra seklet och som jag känner stor respekt för.

Mina vänner har också gått ur Svenska kyrkan, just för att de tror. I dag är det de troende människorna som lämnar Svenska kyrkan. Mina vänner ber för mig när jag är svårt sjuk, varje morgon innan de åker till jobbet och varje kväll. De ber varje dag för människor som de håller av. Det är en handling av stor kärlek, och jag är oändligt tacksam för att de vill innefatta mig i sina böner och sin omtanke.

Vi talar om under. Jag tror åtminstone på under. Under kan ske utan religiös inblandning, föreställer jag mig. Vi upplever det alla i våra liv, ibland kanske utan att ens märka det eller kalla det under.

Några månader efter blodproppen i hjärnan har skadan läkt och dubbelseendet är borta. Det verkar som om hjärnan har skapat nya transportbanor från ögats synimpulser till syncentrum längst bak i hjärnan. Jag får tillåtelse att köra bil igen. För ett par veckor sedan gjordes en ny ultraljudsundersökning av mitt hjärta. Den unga kvinnliga läkaren kunde inte längre se någon skada på hjärtat. Av allt att döma hade skadan av infarkten läkt. Kroppen har en fantastisk förmåga att läka sig själv. Undret bor i våra kroppar.

Om det är en följd av mina vänners böner eller mina förhandlingar med en okänd motpart kan jag inte veta. Jag är inte frisk, jag är trött, det är massor av saker som jag alltid har klarat tidigare men inte klarar längre. Jag behöver hjälp med tunga sysslor. Som alla andra som lever med sjukdom och/eller funktionshinder tvingas jag göra upp med min självbild, att vara en som klarar allt. Det är mycket smärtsamt och kränkande, men det finns ingen Kränkningsombudsman för sådant.

Men skadorna har läkt. Det är ett under. Det är inte sant att det alltid finns ett hopp. Under hösten avled en nära vän i lungcancer. Hon avstod frivilligt från cellgifter och strålbehandling, väl medveten om att hennes beslut skulle förkorta transportsträckan till döden. Hon hade levt färdigt. Och vi har inte rätt att försöka påverka ett sådant beslut av egoistiska motiv, för att vi inte själva vill drabbas av förlusten av en vän eller anhörig.

Så vi kan byta ut ”alltid” mot ”ofta”. Det finns inte alltid ett hopp, men ofta gör det det. Det är mycket nog. Och undren finns. Vi kan inte frambesvärja dem, men vi kan klarna våra ögon så att vi ser dem när de tar form i våra liv.

 

Ett riktigt Gott Nytt År 2020 med mycket hopp och många under önskar jag alla mina läsare!

—————————————————————————

Jag är stolt över att vara en ”swish-journalist”. Det betyder att de gåvor jag får från mina läsare kommer av fri vilja och verklig uppskattning av det journalistiska arbete som jag gör, inte av tvång som den tvångsbeskattning som finansierar medias Samhall, public service.

Till alla er som stöder mitt arbete riktar jag ett stort och varmt TACK. Er välvilja och generositet betyder oerhört mycket för mig.

Jag driver min enkvinnasblogg från en plats långt ute i skogen i glesaste glesbygd. Härifrån skriver jag rakt ut i luften, utan att ha en aning om hur orden landar hos er läsare. Jag vet inte vilka ni är och vad ni tycker, jag kan bara följa min inre kompass när jag sitter och knattrar på min laptop.

Sedan 2015 har det inte saknats bevis på att många hatar mig och avskyr allt jag skriver. Det är deras problem, inte mitt. Människor som inte vill lyssna till andra åsikter än sina egna är trångsynta och beklagansvärda.

Därför är det så viktigt med alla tecken på uppskattning. Då vet jag att orden har landat. Någon har tagit emot dem. Allra roligast är det när gåvan ledsagas av personliga kommentarer, så jag vet vad ni har läst och uppskattat. Ofta är de roliga och får mig att skratta högt. Som den här från Sven H. efter hjärtinfarkten: ”Drick rödbetsjuice!”. Det gör jag. Mer sånt!

Ett varmt tack för gåvor från alla som jag räknar upp här. Bli inte ledsen om du inte hittar ditt eget namn i förteckningen. Det är helt enkelt en omöjlighet att få med alla. Jag är tacksam för alla gåvor.

Tack till:

Adam D, Agneta F, Aino-Lill K, Alf Z, Alve N, Anders E, Anders L, Andreas K, Anette C. L, Anita M, Anna H, Annika E, Barbara K, Berit K, Berit S, Bernt L, Bernt-Åke S, Bertil L, Birgitta L, Bjarne W, Björn M, Björn O, Björn S, Bo B, Bo Ingemar S, Britt-Marie H, Camilla L, Carin M, Catherine L, Charlotte K, Christoffer H, Claes-Göran O, Claes Peter Ö, Christer S, Dag och Brita S, Dan E, Dan G, Elias H, Elis S.H, Elsa Maria E, Erich Maria S, Erik Göran B, Erik H, Erik L, Eva-Britt W, Fredrik M, Fredrik S, Gert P, Gilbert J, Gunilla S, Gunilla Å, Gunnar D, Gunnel L, Guy E, Göran F, Göran W, Gösta Henry N, Gösta W, Hans B, Hans N, Hans W, Hans-Göran A, Hans-Åke M, Hö. von G, Inge S, Ingemar A, Ingemar B, Inger H, Inger W, Ingrid O, Jan E, Jan Henrik M, Jan T, Jane M, Jarko S, Joakim S, Johnny J, Johan B, Johan L, Johan S, John E, Jonas J, Jonas K, Jonny A, Kaj B, Karin L, Karl-Anders Ö, Karl-Otto S, Katarina A, Katerina J, Kjell B, Kjell S-E R, Lars-Bertil A. N, Lars K, Lars V, Leif L, Lennart L, Lennart N, Lucie H, Magnus A, Magnus S, Magnus Å, Malin J, Maria J, Maria S, Marie S, Margaretha J, Margareta L, Marie H, Marie-Louise F, Marona E, Mats J, Mats R, Maud T, Michael A, Michael P, Mikael P, Mikael S, Monica O, Nikolaus R, Nils S, Nils Å, Ola J, Ola T, Olof J, Olov N, Owe M, Palle K, Patrik H, Paul G, Per A, Per H, Per L, Per W, Per Erik L, Peter J, Peter L, Petra S. K, Pär T, Pär-Magnus S, Raffaele D. T, Roger M, Roland J, Rolf N, Ronny J, Silvia J, Solvig H, Stefan P, Sten Gunnar N, Sten Rune O. A, Susanne E, Susanne H, Susanne R, Sven H, Terry G, Thomas S, Tomas H, Tomas J, Thomas S, Tommy C, Tommy K, Torgil B, Ulf D, Ulf S, Ulf Z, Ulrik P, Wlodek G, Yngve L, Yvonne L, Åke E, Örnulf W – och många andra, plus de som donerar anonymt!

Ett varmt tack till er alla!


Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!