Den konservative brittiske filosofen och författaren Sir Roger Scruton avled på söndagen, 75 år gammal. I somras diagnosticerades han med cancer.
Hans värderingar, kunskap och insikter var trygga stöttepelare att luta sig mot i en tid när den extrema vänstern anser sig ha hela tolkningsföreträdet.
Vad gör vi när stöttepelaren inte finns längre? Hur klarar vi tomrummet? Det finns ett Före och ett Efter Roger Scruton. Över hela världen sörjer människor hans död. YouTube och övriga Internet är fullt av innerliga tack för allt han gav oss, och sorgsna RIP, ”Rest in Peace”.
Men i Sverige är det tyst. Fråga vem som helst vem Roger Scruton var, och du får en oförstående blick som svar. De har aldrig hört talas om honom. Hur kan en så betydelsefull människa, en av vår samtids största tänkare, vara okänd för så många? I Dagens Nyheter har han kallats ”en kuf”.
”Det finns ett stort värde i att lyssna på och läsa sina meningsmotståndare. Det värsta som kan hända är att man lär sig något.”
Det skriver en av de få svenska rösterna, Adam Cwejman, i en ledarkrönika i Göteborgs-Posten efter Sir Roger Scrutons död. Han fortsätter:
”När Scruton summerade sitt 2019 i tidningen Spectators julnummer (se utdrag ur Scrutons text längre ner) lyckades han, med elegant försiktighet, få läsaren att förstå att det var ett år som innehållit både det sämsta och det bästa som livet kan erbjuda.”
”Han hade, vilket inte är ovanligt i vår samtid” skriver Cwejman, ”gjorts till persona non grata över en natt. I slutet av 2018 hade en elak intervju i New Statesman fått en nästintill samlad brittisk offentlighet att vända honom ryggen. Knappt en dag hade gått innan uppdragsgivarna började behandla honom likt en vinterkräksjuk i en trång hiss.”
Det var hans klassiska uppfattningar rörande estetik och etik, bland annat vad gäller arkitektur, som gav honom en post som ordförande i den regeringskommitté, ”Building Better, Building Beautiful”, och som rådgivare till Toryregeringen som han fick sparken ifrån bara några timmar efter att den omtalade intervjun publicerats.
Roger Scruton beskriver händelserna själv i den sammanfattning av sitt sista levnadsår som han gjorde i The Spectators julnummer (min översättning).
Januari 2019
”Mitt 2018 slutade med en hatstorm som respons på mitt deltagande i regeringens kommission ”Building Better, Building Beautiful”. Men det nya året medför ett lugn, och jag hoppas och ber att Storinkvisitionen, anförd av sociala medier, hittar en annan måltavla.”
Februari 2019
”Den 27:e är det min 75:e födelsedag och det sista onsdagsmötet med jakthundar för säsongen. Vi är värdar för mötet och firar med våra grannar. Trots min fru Sophie’s protester håller jag fast vid min vägran att ge upp jakten vid 75, räknar än en gång brutna ben, vrickningar och muskelskador förvärvade under mer än 35 år i sadeln, eller snarare ur den. På min sista jakt kan jag glatt meddela att jag blev kvar i sadeln hela dagen.”
April 2019
”Min förläggare, Bloomsbury, har gått med på en intervju i
New Statesman, en tidning som jag fortfarande har en viss förtjusning för efter att ha tjänstgjort som deras vinskribent under åtskilliga år. Olyckligtvis kunde Bloomsbury’s redaktionschef inte närvara, så jag är ensam med en ivrig ung man som har kommit – inte för att lära sig något om mina åsikter, utan för att inskärpa sina egna.”
Juli 2019
”Av skäl som inte är helt klara för mig har jag en fan club i Brasilien, och jag har slutligen gått med på att komma dit och tala om meningen med livet. Jag mår inte bra, och resan är mycket ansträngande för mig. Jag stannar på mitt hotell och läser Shakespeare. Jag jämrar mig av vantrivsel inför gator där ingen frisk man skulle vilja gå, och jag fraktas runt för att hålla föreläsningar för samlingar av unga människor som alla verkar vara uppfyllda av uppgiften att bevara den västerländska civilisationen på dess yttersta höjdpunkt, vilken verkar ha råkat inträffa i Brasilien.
Kanske är de mer kapabla än jag att se att alternativet inte är en annan och bättre civilisation – utan ingen civilisation alls.”
Juli är också den månad då Roger Scruton av sin reumatolog remitteras till en onkolog, som ställer en lungcancerdiagnos. Behandling sätts in omedelbart.
”Hur länge? Den frågan dominerar naturligtvis mitt och min familjs liv. Hoppet om ett tillfrisknande finns kvar, men livet kommer hädanefter att vara mycket annorlunda. Ingenting kan planeras som ett mål, bara som en möjlighet.”
December 2019
”Under det här året togs mycket ifrån mig; mitt rykte, min ställning som känd intellektuell, min position i den konservativa rörelsen, min sinnesfrid, min hälsa. Men jag fick mycket mer tillbaka; av Douglas Murray’s generösa försvar av mig, av vänner, av reumatologen som räddade mitt liv, och den läkare i vars vård jag nu har anförtrott mig.
Samtidigt som jag faller till botten i mitt eget land höjs jag till skyarna annanstans, och när jag ser tillbaka på det som hänt kan jag bara vara glad över att jag har levt tillräckligt länge för att se detta hända. När man kommer nära döden börjar man inse meningen med livet, och meningen är tacksamhet.”
”Coming close to death you begin to know what life means, and what it means is gratitude.”
Roger Scrutons vän, den kände debattören och författaren Douglas Murray, skriver i sitt minnesord i The Spectator:
”Hans eget lands behandling av honom var ofta förskräcklig. När förra årets händelser upprepades kunde han bli inbjuden till ett tv- eller radioprogram eller en tidningsintervju enbart med syfte att intervjuaren skulle exponera ”högermonstret”.
”Den sista intervjun han gjorde i BBC Today var exakt ett sådant tillfälle. BBC kunde ha frågat honom om vad som helst. De kunde ha frågat honom om Immanuel Kant, eller Hegel, eller med vilken attityd vi bör närma oss dagens frågor, till exempel miljön. Men det gjorde de inte. De ville ha billiga poänger. Det är en skam för det här landets media och intellektuella kultur, inte hans skam.”
”Någon annan än Roger skulle kanske ha blivit bitter över den behandling han fick, men det blev han aldrig. Han trodde istället på – och levde i – en annan tidsanda, som han uppmuntrade sina läsare att dela med honom. Det är en anda av tacksamhet för vad du har fått, och förlåtelse för det du inte har fått.”
”En av mina första sorgsna tankar när jag hörde nyheterna var hur mycket jag fortfarande hade kvar att fråga honom om. Nu får jag istället gå till bokhyllorna som är fulla av hans böcker och åter besinna hur mycket han gav oss.”
Också för mig har Roger Scruton betytt mycket som konservativ förebild. Jag har läst hans böcker (inte alla naturligtvis), lyssnat på hans intervjuer på YouTube. Tack vare honom insåg jag att jag inte är ensam om konservativa värderingar i ett Sverige där sådana grävdes ner av den församlade vänstern på 1960-talet och vi som framhärdar mobbas med gangstermetoder av de krafter som Scruton träffande kallar ”Storinkvisitionen” – de som vill förvandla oss till social paria som straffas ut ur samhället.
Det säger naturligtvis också någonting om de vänsterextrema sumptyckarnas grepp om svenska media att stora publikationer inte med ett ord nämner Roger Scrutons död, eller som Martin Aagård i Aftonbladet, använder det snålt utmätta utrymmet till att kasta skit på en död man. Det är vedervärdigt, bortom all anständighet. Och typiskt Sverige. Här får ingen släppas fram som inte är minst socialdemokrat, men allra helst kommunist eller marxist.
När jag skulle göra mitt senaste Sommarprogram lyssnade och såg jag, gång på gång, på Scrutons video ”Why Beauty Matters”. Den nådde mig på en djup nivå, den rörde vid ämnen som jag har tänkt på i hela mitt liv. Jag ville överföra den till svenska förhållanden och bygga vidare på de tankar han för fram om skönhet, konst, musik och arkitektur.
Jag skrev ner vad Scruton sa och klippte in flera citat i mitt program. Hans synpunkter förlöste många av mina egna tankar om sådant som är så självklart att det knappast är möjligt att formulera längre.
Som till exempel:
Varför måste moderna hus se ut som skokartonger och vara så groteskt fula? Varför kan vad som helst, till exempel en urinoar, utställd av fransmannen Marcel Duchamp, kallas konst?
”Problemet är att det går att tjäna pengar på att bygga fula hus, att fulhet är mycket mer lönsamt än skönhet” säger Roger Scruton i ett estradsamtal med Douglas Murray, inspelat i somras, strax före resan till Brasilien.
När Roger Scruton för första gången såg Michelangelos skulptur Pietà i Sankt Peterskyrkan i Rom var det en så stark, genomgripande upplevelse av skönhet att den för alltid förändrade hans liv.
Roger Scruton ägnade sig åt frågor om skönhet i hela sitt liv och gav aldrig upp skönheten, med rötter i antikens klassiska ideal, som bärande idé för vad som bygger en kultur och hjälper oss att leva. Skönheten är ett värde som förser oss människor med andlig näring även i – ja, i synnerhet i – fulhetens tid. Scrutons tankar inspirerade mig inte bara till ett Sommarprogram, de blev också inspiration till en serie artiklar om arkitektur.
”Det största brott mot skönheten som världen har sett hittills är det brott som modern arkitektur innebär” säger Roger Scruton i filmen.
Jag sörjer honom och är tacksam över att jag har fått leva i samma tid som han. Vi föddes samma år. Jag tänker på Reading, den lilla stad som Roger Scruton växte upp i närheten av. Det var en viktoriansk stad med små hus, gotiska kyrkor och vackra offentliga byggnader. Men på 1960-talet förstördes Reading, liksom så många andra städer, av stora betongblock och fula parkeringshus. Hus som byggs enbart utifrån funktion, inte skönhet, förlorar snabbt sin funktion, blir oanvändbara och måste rivas.
”Ingen vill vara i dem, för de är så förbannat fula” säger Scruton i filmen.
På en liten gata i Reading hittar han ett kafé i en av de få gamla byggnader som har bevarats, ursprungligen en gammal smedja, dit människor i alla åldrar söker sig och trivs. (Cirka 21 min in i filmen). Reading eller Bollnäs eller Borlänge, det spelar ingen roll. I stort sett alla svenska och brittiska städer har genomgått samma förstörelseprocess, driven av sinnesförvirrade politiker och skamlösa affärsintressen som tillbad och fortfarande tillber profiten och modernismen; betongens och fulhetens kortsiktiga seger över skönheten.
Mitt Sommarprogram om skönhet, konst, musik och arkitektur, i Roger Scrutons anda, finns här, för er som missade det i somras.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 