Ett litet taggigt virus, osynligt för blotta ögat, har makt att skaka hela världen.
Alla drabbas i någon bemärkelse. Alla. Varken rikedom eller white flight hjälper. Nu ska vi leva med ovisshet, våga vara i det icke förutsägbara, sannolikt under lång tid. Vi är bara i den första chock- och panikfasen av ett förlopp som vi inte kan överblicka. Andra faser kommer. Efteråt – det finns ett efteråt – kommer världen att vara förändrad. Men hur vet vi inte.
Söndagen den 15 mars stormar den spanska polisen, Guardia Civil, in på hotellet. Från och med nu gäller utegångsförbud. Vi får inte gå utanför dörrarna, inte ens ut på tomten. Enda undantag gäller apoteksärenden och matinköp.
Utanför fönstren patrullerar polisen gatorna med blåljusblinkande karavaner för att kontrollera att reglerna efterlevs. I entrén till matbutiken står en vakt beväpnad med batong och släpper endast in en person per familj. Nästa gång är engångshandskar obligatoriska för alla kunder. Polisens högtalarförsedda drönare jagar hem folk från gator och stränder. Hittills rapporteras omkring 40 000 smittade, de flesta i Madrid och Katalonien. Cirka 3 400 döda. Bara det senaste dygnet dog 738 personer. Skräckbilder från sjukhus i Madrid visar patienter som ligger i rader direkt på golvet.
Siffrorna rör sig ständigt uppåt. Spanien är det hårdast drabbade landet i Europa näst efter Italien. Och det har politiska orsaker. Spanska politiker prioriterade firandet av internationella kvinnodagen den 8 mars och satte politisk prestige före coronapandemin, skriver Nathan Shachar i Dagens Nyheter.
”En bitter politisk batalj rasar redan om ansvaret för Spaniens sena uppvaknande. Enligt oppositionen bagatelliserade den regerande vänsterkoalitionen epidemins frammarsch ända till dagen efter internationella kvinnodagen, den 9 mars, då strängare åtgärder började vidtas. Den 5 mars visade hälsovårdsdepartementets sajt att antalet smittade fördubblats på ett dygn. Vissa experter rekommenderade att 8 mars-evenemangen, i en rad storstäder, sköts upp.
Den socialistiska vice premiärministern Carmen Calvo var böjd att godta rådet men mötte bestämt motstånd från jämställdhetsministern Irene Montero från vänsterradikala Podemos. De bägge politikerna är rivaler om vem som skall leda koalitionens feministiska program.
Mitt under diskussionen om demonstrationernas vara eller inte vara slutade den officiella sajten registrera nya corona-fall. Enligt oppositionen skedde detta för att inte de dystra sjukdomsbulletinerna skulle spoliera demonstrationerna.”
”Massdemonstrationerna ägde rum den 8 mars och fungerade av allt att döma som smittospridare – en lång rad av aktivister som gick i första ledet har testat positivt för covid-19. När den löpande statistiken över epidemin återupptogs den 9 mars chockades alla.”
Så långt Nathan Shachar.
Francodiktaturen är tillbaka i Spanien. Jag upplever det på plats innan alla utländska turister skickas ut ur landet. När vänsterpolitikerna är klara med firandet av den internationella kvinnodagen sker allt mycket snabbt. Takterna sitter i. Stämningen är brutal, laddad, olustig. Men de strikta reglerna och den brutala kontrollen är motiverade. I land efter land frångår politiker och myndigheter nu rekommendationer och vädjanden om att få folk att stanna hemma frivilligt. De har inte fått önskad effekt. Det spelar ingen roll hur mycket ett land vädjar och rekommenderar, folk dräller omkring på gatorna ändå och vägrar respektera vad myndigheterna säger.
I Storbritannien inför Boris Johnsons Toryregering nu tvingande åtgärder som kraftigt begränsar britternas rörelsefrihet.
”Ni får nu en mycket enkel uppmaning, ni måste stanna hemma, från ikväll” sa Johnson i ett tal på måndagskvällen.
Målet är att få smittspridningen att gå ner så att inte den brittiska sjukvården överansträngs av coronasmittan och den brittiska utvecklingen inte blir som den blivit i Italien. Tidningarnas förstasidor domineras av rubriker som ”End of freedom”, ”Slut på friheten” och ”Lockdown Britain”, ”Stängt Storbritannien” skriver Sveriges Radios Londonkorrespondent Daniel Alling.
Några dagar efter att Spanien stängt flygs vi hem med mycket kort varsel. Vi är de sista skandinaviska hotellgästerna. Vi reste hit vid nyår, innan någon sagt ett pip om en världsomfattande viruspandemi. Nu ska vi ut fortast möjligt. I hotellreceptionen står personalen och gråter. Hotellet stänger, just när turistsäsongen ska börja, och de förlorar sina jobb.
Vi säger att vi tänker på dem, att vi känner med dem. De är våra vänner. Många gäster har varit återkommande stamgäster i 20-30 år. Men ingen kan leva på tankar och känslor. Ingen vet hur det kommer att se ut om några månader eller nästa år. Ingen vet hur det kommer att bli för turistnäringen som är av enorm ekonomisk betydelse för Spanien och andra länder vid Medelhavet.
På flygplatsen råder totalt kaos och nya uppvisningar i brutalitet. Vi går igenom tre passkontroller med långvariga procedurer. Jag gissar att det handlar om att kunna upprätta smittspårningskedjor. Handikappade resenärer, halta och lytta som har beställt assistans med rullstol tvingas gå och blir fösta som boskap långa sträckor. Nu spricker polityren. Här finns inget förbarmande. Om man inte kan gå ska man stanna hemma, är den spanska inställningen.
Det danska planet kommer från Lanzarote, plockar upp passagerare i Palma, släpper av på Arlanda och fortsätter till Köpenhamn och Kastrup. Norrmän och danskar landar direkt i obligatorisk hemkarantän i två veckor. Inte svenskar. Sverige avviker från alla andra länder. Det är uppenbart att svenska politiker och medicinska myndigheter vet något som andra länder inte vet. Vi är lämnade att fatta våra egna beslut.
Saken är mycket enkel: när politiker och myndigheter inte förmår fatta beslut måste man tänka själv.
För mig är det självklart att sätta mig i frivillig hemkarantän exakt så länge som behövs. Både av hänsyn till omgivningen och till mig själv.
Jag är 70+ och har hjärt-kärlsjukdom, tillhör alltså riskgruppen. En coronasmitta skulle jag antagligen inte klara. På grund av sjukdom och funktionshinder lever jag i likhet med hundratusentals andra svenskar i hemkarantän annars också, så för mig är det ingen skillnad. Jag är van vid att leva isolerat. Mat kan jag handla på nätet och få hemkörd.
Men de som har stora sociala behov, alla de som är vana vid att röra sig fritt ute i samhället och helt enkelt inte klarar ensamhet och isolering? Gissningsvis kommer många att klättra på väggarna. Missbruk, sammanbrott, misshandel, mord, skilsmässor och självmord kan förutses hos individer och familjer som hade problem redan före corona och om karantänen kommer att pågå under lång tid.
Joakim Andersen, även känd som signaturen Oskorei, sätter i en högst läsvärd artikel i Fria Tider fingret på några viktiga mekanismer bakom svenskarnas attityder till coronapandemin.
”Det som skiljer vårt land från många andra är ledarskapets oförmåga att i tid ta hotet från coronaviruset på allvar. De stängde inte gränserna när det fortfarande var meningsfullt att göra det, de stängde inte skolorna, de testade inte utlandsresenärer och så vidare.
Vi är dåligt förberedda på en pandemi rent allmänt – vi har färre vårdplatser än de flesta andra industrialiserade länder och lagren av medicinsk utrustning är små. Detta beror inte minst på att vårt etablissemang satsat resurserna på annat.
Men det finns också förklaringar till vår dåliga beredskap som snarare beror på psykologi och ideologi, med en särskild mentalitet som hör intimt ihop med den politiskt korrekta liberalism som präglar många svenskars världsbild. Den mentaliteten, som har blivit en viktig del av den svenska nationalkaraktären, visar sig nu återigen vara direkt livsfarlig.
Denna inövade reflex har visat sig direkt skadlig i samband med coronoviruset. ”Det är inte så farligt”, ”det blir som en förkylning”, ”människor får väl välja själva om dom vill utsätta sig för smittrisk” och så vidare. (…)
I grunden handlar det om ett motstånd mot allvar. Istället för allvar söker de sig till konsumtionssamhällets overkliga och glättiga tidsfördriv.
(…) Dessa människor måste konsumera hela tiden, gärna i form av resor och mat. Varje avbrott i konsumtionen kan leda till att verkligheten och allvaret knackar på.
Politiseringen av försiktighet hänger ihop med tilltron till auktoriteter och etablissemanget. Ett betydande antal människor i Sverige identifierar sig med och litar på etablerade politiker och experter.”
Här rör Joakim Andersen vid en mycket viktig punkt i svenskars sätt att fungera: den närmast hysteriska rädslan för allvar. Livet ska vara en fest. Slå på tv-apparaten vid praktiskt taget vilken tid på dygnet som helst – där leker vuxna, larmar och gör sig till (se fotnot nedan) som om de vore små barn. Rädslan för vuxenhet och allvar är slående. Vi får inte prata om någonting som kan uppfattas som ”negativt”. Då ligger depressionen genast på lut. Klassisk musik kallas ”begravningsmusik”, antagligen för att många svenskar hör klassisk musik endast i samband med begravningar. Den är ju så sorglig.
Vi förväntas uttala oss om katastrofer med ett leende och på sin höjd dra till med ”Det kanske inte är så bra”. Verkliga kraftord för en svensk.
Svenskar är sedan decennier marinerade av socialdemokraterna i falsk trygghet och avsaknad av personligt ansvar. När en katastrof sätter vår förmåga till självständigt tänkande på prov är vi illa rustade.
En av debatterna under den gångna veckan handlar om 70-plussare som inte åtlyder uppmaningar om att hålla sig hemma för att inte själva bli smittade och inte smitta andra, till exempel sjukhuspersonal som måste hålla sig frisk för att kunna ta hand om dem om de blir sjuka.
Genom att stanna hemma kan vi rädda liv, men det är uppenbart att många extremt egotrippade äldre inte har förstått någonting.
”Vadå – jag har väl rätt att leva mitt liv precis som vanligt? Ingen ska komma och begränsa min frihet!”
Amelia Adamo, 73, prisbelönt journalist och damtidningsutgivare, blev en representant för den här gruppen omogna, självcentrerade äldre när hon uttalade sig i Expressen:
”70 är nya 50. Jag är egentligen 53 år.”
”Jag har precis tränat på gymmet, nu ska jag på ett möte på Piratförlaget, vi hörs lite senare…”
Amelia Adamo vägrar att dra ner på tempot, trots corona och rekommendationer att äldre människor ska stanna hemma. Så länge hon är frisk kommer hon fortsätta leva samma aktiva liv som tidigare och både träna på gym och åka tunnelbana, tillkännager hon.
”Jag är inte rädd av mig.”
Hon delar också med sig av ett gott råd:
”Sätt dig och planera stora fester in i minsta detalj – tills det äntligen blir av…”
Efter uttalandena har hon mötts av ”hat”, det vill säga protester. Hon uppger att hon nu har förstått allvaret och dragit sig tillbaka till sitt hus i miljonärsreservatet på Dalarö i Stockholms skärgård.
Den före detta regissören och EU-parlamentarikern (L) Jasenko Selimovic sammanfattar i Dagens Nyheter ”Sex punkter för att överleva den mentala coronakrisen”:
1. Avhumanisera inte.
”Den som kan dö är din fru, din vän, din första kärlek vars hand du höll i biomörkret. Undertexten att ”de skulle dö ändå, de var gamla, hade andra sjukdomar” är en för jävlig avhumanisering. Förhåll dig till var och en av dem som om det vore din pappa. När du själv är gammal kommer du att förstå.”
2. Kämpa för det som du anser vara rätt.
”Regeringar gör fel. Experter bedömer fel. Vi har sett vaccin som ger narkolepsi, registrering av romer, ansvariga som går på teater och firar jul när människor drunknar, politiker som låtsas att landet inte har några gränser, ansvariga som bedömer att coronasmittan stannar i Kina, att det inte kommer att bli en klassisk pandemi med väldigt många sjuka. I kriser gör regeringar och experter många fel.”
3. Kräv ledarskap.
”Låt inte regeringen undvika ansvar genom att gömma sig bakom myndigheter. De vill att myndigheterna tar smällen om något går fel.”
4. Acceptera inte politiserandet av krisen.
5. Kräv att alla politiska ledare tar sitt ansvar.
”Oppositionens och samarbetspartiernas representanter sover, med några hederliga undantag. Politiker får inte överge människorna som de leder när folk behöver hjälp. Kräv att de är där för dig, inte att de minskar sitt antal i riksdagen till 55. För om vi inte behöver dessa riksdagsledamöters röster och åsikter nu, då kommer vi verkligen inte att behöva dem för oviktiga beslut längre fram. Poängen med ledamöter är inte att de ska skyddas utan att de ska se till att folket får ett skydd.”
6. Kräv öppenhet och transparens.
”Det är skarpt läge. Kräv mer och inte mindre av alla. Och av dig själv.”
Så långt Jasenko Selimovic.
Vi nu levande saknar erfarenhet att luta oss mot i det som händer nu. Det enda vi vet är att vi inte vet. Vi har inte facit. Situationen förändras från dag till dag, från timme till timme. Därför går det inte att påstå någonting som inte omedelbart kan komma att vändas i sin motsats.
Psykologisk erfarenhet säger oss att det är lättare att leva med en svår visshet än med ovisshet. En svår visshet är tydlig och avgränsad och därför möjlig att ta in och bearbeta. Ovissheten däremot är gränslös, den flyter och är omöjlig att överblicka. Den sätter vår personliga mognad och livserfarenhet på stora prov. Ändå måste vi försöka leva med den.
Låt mig påminna om Too-tickis ord i Tove Janssons bok ”Trollvinter”:
”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.
Innerst inne vill vi leva, oavsett hur gamla vi är. Den viljan ska respekteras så långt som bara är möjligt. Nu prövas den så kallade värdegrunden, floskeln om allas lika värde. Hur väljer sjukvårdspersonal vem som ska få leva – den skottskadade kroniskt gängkriminelle eller den hederlige, arbetande barnafadern? Den migrant som vistas här illegalt eller en svensk 70-plussare?
Coronapandemin är inte enbart katastrof. Den bär också med sig möjlighet och utveckling som vi kanske aldrig skulle få uppleva annars. Det vet vi ännu ingenting om. Vi ser till exempel hur en del människor blir mer benägna att hjälpa andra som behöver hjälp. I så fall en välbehövlig renässans för omtanke och omsorg om varandra.
—————————————————————————
Medianvärdet på inkubationstiden för coronaviruset är fem dagar. I dag är det den femte dagen sedan jag kom hem. Jag avvaktar eventuella symtom, men inga har visat sig hittills.
FOTNOT – ”Larmar och gör sig till”:
Uttrycket härstammar från William Shakespeares Macbeth (akt 5:5):
”En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet.”
Formuleringen plockades upp av Ingmar Bergman som titel på en pjäs för tv 1997.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 