Kasta upp ett antal floskler och etablerade ”sanningar” i luften. Pröva dem sedan ur ett coronaperspektiv. Kommer de att hålla? Vilka faller platt till marken?
I skuggan av en katastrof vänds allt som vi trodde var säkert och nästan evigt uppochner: politiska beslut, normer, värderingar, etik och moral. Det händer nu. Och det går snabbt.
Nu diskuterar politiker, myndigheter och sjukvård vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Nya etiska riktlinjer blev offentliga på fredagen. Och jag hör ingen som drar paralleller till 1930-talet.
Coronapandemin avslöjar också det mångkulturella samhällets sårbarhet. Förmågan att ta till sig information är livsavgörande.
Plötsligt och brutalt kastas vi in i centrum av de stora livsfrågorna: liv och död. Vem har möjlighet att överleva med eller utan intensivvård, och vem har det inte? När det handlar om liv eller död i en akut krissituation finns ofta ingen tid för eftertanke.
Sex somaliers död i Stockholm visar det mångkulturella samhällets sårbarhet. Att kunna läsa och förstå information kan ha en avgörande roll för överlevnad.
Valet mellan den som anses ha möjlighet att överleva och den som kommer att dö är inget nytt. Sådana beslut fattas dagligen sedan många år för tusentals patienter inom sjukvården. Det kallas triage, ett ord som kommer från franska trier, som betyder sortera. Metoden används mest på sjukhusens akutmottagningar, där patienter sorteras och prioriteras med utgångspunkt från deras anamnes (sjukdomshistoria) och symtom.
Bedömningen görs oftast av läkare och är vanligtvis en ganska odramatisk del av sjukvårdsrutinerna. Genom valproceduren kan de mest allvarliga eller brådskande fallen identifieras och behandlas först, vilket dels kan förbättra överlevnaden, dels kan minska väntetider och köbildningar.
Det låter som rimliga och nödvändiga bedömningar. Men coronapandemin försätter sjukvården i ett akut panikläge. Katastrof upphäver normalitet. Nu handlar bedömningarna potentiellt om hela befolkningen. Plötsligt kommer valet nära oss alla, blir akut och brutalt. Vilka beslut kommer att fattas när det inte finns tid för eftertanke? Plötsligt gäller frågan om liv eller död DIG och MIG. Välkommen att stirra din egen död rakt i ansiktet!
På fredagen offentliggjordes nya etiska riktlinjer för prioriteringar bland patienter. Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet, har lett arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna för prioriteringar inom vården. De patienter som kommer att prioriteras är de som anses ha bäst utsikter att tillfriskna.
”På högsta prioriteringsnivån ligger de patienter som har hög sannolikhet att överleva. Och måste man välja mellan patienter som har liknande sannolikhet att överleva så får man välja de patienter som har längst återstående förväntad livslängd” säger Lars Sandman.
Prioriteringar görs för att intensivvårdsplatserna helt enkelt inte räcker till. Det är i sin tur resultatet av en lång rad försumligheter, felaktiga beslut och brist på ansvar hos våra politiker och myndigheter.
Ytterligare två nivåer förtydligar hur prioriteringar ska ske. På nästa prioriteringsnivå finns patienter som har sannolikhet att överleva men som har underliggande tillstånd, andra faktorer som gör att kanske sannolikheten minskar. På lägsta prioriteringsnivå handlar det om patienter som redan från början har väldigt låg sannolikhet att överhuvudtaget gagnas av intensivvård.
Det handlar dock inte om att de som inte prioriteras inte får någon vård alls, utan riktlinjerna och prioriteringsordningen avser intensivvård. De som inte gagnas av intensivvård eller inte får en plats på intensiven kommer istället att få palliativ vård eller annan lindrade vård. Kanske en välmenande morfindos så att man lugnt somnar in utan att protestera. Man får tacka för omtanken i så fall.
För mig och andra 70+ innebär de nya etiska riktlinjerna en potentiell dödsdom, i synnerhet om vi har underliggande sjukdomar. Katastrof upphäver normalitet, som sagt. Jag försöker ta in fredagsmorgonens budskap i radions P1 – som inte anses viktigt nog att tas med i Lunchekot. Kringflygande kastvindar av hastigt uppluckrad etik och moral koncentreras plötsligt till ett hotfullt epicentrum i våra egna liv.
Budskapet är inte oväntat. Debatten har de senaste dagarna rört sig i den här riktningen. Enda skillnaden är att den lämnar de slutna rummen, och att nu sägs det högt och öppet. Vi förväntas ta in saken som om den hade samma dignitet som ett besked om att toalettpapperet just nu tyvärr är slut. Men vidden av budskapet är för stor, för ingripande för att man ska kunna ta in det, åtminstone på kort tid.
Vi är, var och en av oss, helt utlämnade till oss själva och vår egen förmåga att förstå och omfatta ett livsavgörande besked. Är det god etik? Svaret är nej.
Ingen av oss undgår döden, men kanske har vi tänkt oss den annorlunda än genom brist på respiratorer.
Kallt resonerande radioröster lämnar var och en av oss att ta in obarmhärtighetens nakna budskap, utan att avsändaren har en aning om mottagarens livssituation eller förmåga. Människor utan vana att ta in och värdera information och ensamma människor i en redan skör situation utan socialt nätverk är självklart de som drabbas hårdast.
I min förra krönika skrev jag:
Nu prövas den så kallade värdegrunden, floskeln om allas lika värde. Hur väljer sjukvårdspersonal vem som ska få leva – den skottskadade kroniskt gängkriminelle eller den hederlige, arbetande barnafadern? Den migrant som vistas här illegalt eller en svensk 70-plussare? Den som påstår att sjukvården med anledning av coronapandemin inte kommer att ställas inför att fatta svåra och avgörande beslut om människoliv ljuger.
Enligt Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen, ska prioriteringarna göras utifrån medicinska behov – och värdegrunden.
Uttalandet görs i Nyheter I dag. Prioriteringar ska inte göras utifrån medborgarskap utan utifrån ”allas lika värde”. En illegal invandrare med coronasmitta som behöver intensivvård, som till exempel terroristen Rakhmat Akilov, kan alltså komma att prioriteras före en äldre svensk medborgare.
För myndigheter och sjukvård är det viktigare att under extraordinära förhållanden med begränsade resurser upprätthålla en innehållslös, konstruerad floskel än att värna om sin egen befolkning. Ett förhållningssätt som torde vara unikt för Sverige.
Det är dessutom ett förhållningssätt som är så bräckligt att det i praktiken och i den akuta, konkreta situationen kan visa sig inte vara hållbart eller genomförbart, vare sig ur medicinskt eller etiskt perspektiv.
Vi behöver inte gå till de livsavgörande processerna för att se hur ett virus förändrar allt. Vi kan börja med en av de politiska dogmer som Sveriges hela existens vilar på: jämställdhet. Coronaviruset är inte jämställt. Coronaviruset gynnar de starka före de svaga, precis som evolutionen har gjort i miljoner år.
Den starkaste överlever. Den svage dör. Vad ska vi göra åt det? Ingen socialdemokratisk partikongress kan ändra på saken.
Fortsätt sedan med den så kallade ”värdegrunden” om allas lika värde som nu åberopas av Socialstyrelsen. Den har aldrig gällt i verkligheten. Den är en lögn, en kuliss som har limmats som polityr ovanpå uppenbara missförhållanden, orsakade av en totalt ansvarslös politik som går ut på att omvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle och byta ut svenskarna mot människor från jordens mest dysfunktionella länder. Värdegrunden är elitens verktyg, ett vapen vars uppgift är att tysta och slå ned befolkningens protester mot en landsförstörande massinvandring.
Om ett litet osynligt virus skulle luckra upp och spräcka värdegrunden i en akut katastrofsituation, sedan all seriös debatt har omöjliggjorts i decennier, kommer det att gå snabbt, utan särskild diskussion och utan inblandning av politisk prestige. Vem kan upprätthålla politisk prestige i en tid när människor dör som flugor?
I den allra första, traumatiska chock- och panikfasen av en pandemi går det egentligen inte att påstå någonting som inte omedelbart eller i morgon kommer att vändas i sin motsats.
I nuläget finns bara hypoteser. Ändå måste de tas fram i ljuset och diskuteras. Det kommer nämligen en framtid, efter coronapandemin, då vi ska leva med följderna av de beslut som fattas nu.
Vad är ett människoliv, och vad är det värt? Finns det ett absolut människovärde, och hur ser det i så fall ut? Har Adolf Hitler eller Mao Zedong samma värde som Hédi Fried? Anders Behring Breivik kontra en laglydig medborgare? Hur mäter vi vad en människa har för värde för andra i sin omgivning?
Hur mycket betyder en ensam människa som lever sitt liv i omärkvärdighet i en undangömd by på landsbygden, jämfört med någon som är storartat social, rik och berömd och har ett stort kontaktnät och hundratals vänner på Facebook?
Vad är uteliggaren värd jämfört med herrgårdsinnehavaren?
Många skulle automatiskt svara ”Alla är lika mycket värda” på de här frågorna. För det är vad vi har lärt oss att man ska säga. Men alla vet att det är lögn. Nu är det allvar, och floskler duger inte längre.
Docent Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och ledamot av IVA, skriver i en gästledare i Svenska Dagbladet:
”Om läkare och annan vårdpersonal kommer att försättas i situationer av olidliga, men ofrånkomliga, prioriteringar de kommande veckorna är det i stor utsträckning på grund av föregående underlåtenheter ifråga om en statlig kärnuppgift: att förbereda Sverige för den dag det värsta händer.
De villkor som råder i situationsetiken har till stora delar skapats av
tidigare beslut och underlåtenheter. För dessa råder också politiskt
ansvar.
Vem lät bli att planera för en beredskap, så att det under en pandemi finns skydd för vårdpersonalen i form av ansiktsmasker och skyddsdräkter?
Vem underlät att i normala tider säkra extra kapacitet från företag för att leverera andningsapparater för en kris?
Vem beslöt att lägga ner de 35 fältsjukhus som Sverige hade och låta de förberedda bergrummen förfalla?
Varningslamporna har lyst ett flertal gånger under de senaste
årtiondena (svininfluensa, ebola, etcetera), och risken för en pandemi var väl beskriven och känd.”
”Till det politiska ansvaret hör också att i tid inrätta en effektiv
organisation för analys och hantering av information. Ett tiotal
utredningar ägandes denna fråga under åren kring millennieskiftet.
Efter tsunamikatastrofen 2004 tillkom Katastrofkommissionen, med
Johan Hirschfeldt som ordförande och Per Molander som
huvudsekreterare. Den visade att avsaknaden av ett effektivt centrum för krishantering i regeringskansliet var en central orsak till
misslyckandet.
Ledningsansvar kan inte förläggas till ett departement eftersom det svårligen kan styra myndigheter under andra departement. Fredrik Reinfeldt följde rådet. Det första Stefan Löfven gjorde när han tillträdde som statsminister 2014 var att lyfta bort kriskansliet från sin närhet och i stället lägga det i ett fackdepartement. Effekten av det, däribland regeringens abdikation i förhållande till myndigheter under coronakrisen, bör belysas den dag då det blir tid att utvärdera hur Sverige mötte coronan.”
Så långt Hans Bergström.
Sex somaliers död i coronasmitta i nordvästra Stockholm har än en gång avslöjat det mångkulturella samhällets sårbarhet. Vid en katastrof är förmågan att tillgodogöra sig information livsavgörande, och här finns stora brister i bland annat språkkunskaper hos många med utländsk bakgrund.
Somalier är den invandrargrupp som har högst andel analfabeter. Den genomsnittliga läskunnigheten hos somalier ligger på 37,8 procent. Knappt hälften av männen kan läsa och skriva, men bara 25 procent av kvinnorna.
Landet fick inte ett skriftspråk förrän 1972, och den somaliska kulturen bygger på en muntlig tradition. I den somaliska kulturen är det dessutom viktigt att umgås, stötta och besöka varandra, speciellt om någon är sjuk. Sådana kulturella faktorer gör att invandrare i allmänhet och somalier i synnerhet befinner sig i en särskild riskzon inför olika sorters katastrofer. Krismedvetenhet inför katastrofer bygger på enighet och sammanhållning, vilket i sin tur är i hög grad kulturellt betingat och underlättas av att befolkningen är etniskt och kulturellt homogen.
Svenska politiker har i och med massinvandring och mångkultur med berått mod försatt sin egen befolkning i en situation där krismedvetande och krishantering kraftigt försvåras.
”Samhällen är som blixtlås. De går sönder nedifrån och upp. Lossnar nedersta hyskan är det få som lyckas få ihop det igen” skriver Johan Westerholm på Ledarsidorna.
Bevisen på det mångkulturella samhällets sårbarhet och ohållbarhet kommer att bli synliga under resans gång och när facit av coronapandemin ska redovisas. Sprickan som skär rakt igenom Sverige ligger i öppen dag och kommer inte att vara möjlig att dölja eller bortförklara längre.
Ändå fick politiker och myndigheter en kraftig varning, en av många, för elva år sedan. En brand i Rinkeby som tog sju somaliers liv ledde inte till några slutsatser utan tycks ha fallit i glömska. Här är en påminnelse, ur min bok Världsmästarna (2010):
”Lördagskväll den 25 juli 2009 utbryter en våldsam brand på Kuddbygränd i Stockholmsförorten Rinkeby. Sju personer, en 42-årig somalisk kvinna och fem av hennes döttrar, mellan ett och 16 år gamla, plus en kvinnlig släkting till familjen omkommer när de försöker ta sig från den översta våningen ned genom det rökfyllda trapphuset.
Polisens och haverikommissionens utredningar ska senare visa att branden har orsakats av en tygbit som lagts ovanpå en starkt värmestrålande lampa i en lägenhet i husets bottenvåning, där 14 personer befann sig vid tillfället.
Men nu är det som sagt lördagskväll i juli, och det pådrag som utbryter ska komma att bli en av de märkligare politiska och massmediala uppvisningarna det året. Häftiga kollektiva attacker av döds- och panikångest sveper genom medias sommarvikariebesatta redaktioner.
Människor får inte dö!
I synnerhet somalier får inte dö!
Om de ändå gör det måste någon vara skyldig!
Att sju unga människor omkommer är en tragedi. Och samhällets institutioner gör vad de ska, och mer därtill. Krisgrupper tillsätts. Mötesplatser ordnas. Stadsdelsförvaltningen ser till att särskilda resurser tas fram både vid S:t Görans psykakut och psykmottagningen i Järva. En krisgrupp eskorterar dem som känner att de inte orkar ta sig dit själva. Stadsdelsdirektör Olle Johnselius svarar på kritiska frågor från somaliska föreningen.
Men jakten på syndabockar är igång. Någon måste vara skyldig! Människor dör inte om inte någon är skyldig! Den först anklagade är hyresvärden Familjebostäder.
HAR HYRESVÄRDEN INFORMERAT OM HUR MAN BÄR SIG ÅT VID BRAND?
Jo faktiskt, det har hyresvärden gjort. Pedagogiska illustrerade broschyrer i färgtryck på flera olika språk har delats ut till alla hushåll. Brandförsvaret och Brandskyddsföreningen har också informerat de boende. Men den omkomna mamman och de sex flickorna är somalier. Många somalier är analfabeter. Bland kvinnorna är andelen särskilt hög, 75 procent. Därför är det inte särskilt förvånande om kvinnan inte har kunnat läsa broschyren från hyresvärden, hur pedagogisk den än är.
Mannen i familjen och de två sönerna var inte hemma när det brann. I enlighet med den somaliska traditionen var de fria att vistas ute, medan kvinnor och döttrar enligt samma tradition ska hålla sig hemma.
Även bland politikerna sprider sig paniken. När invandrare har kommit till Sverige är de Sveriges ansvar till sista blodsdroppen. De får helt enkelt inte dö. I upprördheten över tragedin finns det inga gränser för de ställföreträdande kraven. När nu hyresvärden inte kunde beslås med att ha lämnat bristfällig information måste det gå att hitta andra fel. Alltihop utmynnar i medias krav på att det måste byggas fler åttarummare för sjubarnsfamiljer – trots att den aktuella familjen hade fått en stor etagelägenhet.”
Vad har egentligen hänt på elva år? Ett litet virus avslöjar allt.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 