Man kan vara insnöad på olika sätt

Media håller på att dö kvävningsdöden av insiktslöshet, egocentricitet och Stockholmsfixering. Deras ekokammare sträcker sig ungefär från tv-huset till Fältöversten vid Karlaplan, med utlöpare till Vasastan och Södermalm. Den intellektuella och ideologiska syrebristen är ett större hot än coronapandemin. 

Tisdagskvällens SVT Aktuellt innehöll ett inslag som på sin höjd slås av Grönköpings Veckoblad. Och då bör man minnas att Veckobladet är avsett att vara satir.

Lisa Nilsson talar ut i SVT Aktuellt om sin sexuella nöd under coronapandemin men verkar påfallande glad trots sina umbäranden.

Det är när jag ser ett inslag i SVT Aktuellt på tisdagskvällen (den 2 februari) som jag inser att man kan vara insnöad på olika sätt. Under dagen har jag gjort ett nytt försök att ta mig till brevlådan för att hämta posten och konstaterat att jag inte klarar det i dag heller. Halk- och fallrisken är alltför stor. Snö och rörelsehinder är ingen bra kombination. Jag är instängd i mitt hus. Bokstavligen insnöad.

I Aktuelltinslaget (cirka 30 minuter in i sändningen) påtalar journalisten Lisa Nilsson – som av en ren tillfällighet själv har arbetat på Aktuelltredaktionen – att hon inte tidigare har varit utan en sexuell relation på så här lång tid, och det är coronans fel. I det drygt tre minuter långa inslaget i statstelevisionen intervjuas hon av före detta kollegan Thomas Lundström om hur svårt det är att vara singel och hitta tillfälliga sexpartners under pandemin. Det börjar bli lite tråkigt, tycker Lisa Nilsson. Inslaget har även uppmärksammats av Samhällsnytt.

”Det känns som att jag har glömt vad det är. Hur kul är det att bara vara med sig själv hela tiden?” beklagar hon sig.

Lisa konstaterar att det är svårt att dejta på ett coronasäkert sätt under pandemin. Hon hoppas nu få fart på sitt sexliv så snart pandemin är över.

”Man kan ju hoppas i alla fall att det kommer komma ett uppsving av att man spenderar pengar, du har flyktiga relationer, du ligger mer. Alla sådana grejer” säger hon.

Jag förstår att Lisa Nilsson ser sig själv som ett föredöme vad gäller sexuell frigjordhet och vill på intet sätt förringa hennes sexuella nöd. Hon delar den säkert med många, och jag hoppas verkligen att hon får ligga om och när coronapandemin ebbar ut. Men jag ställer mig mycket frågande till Aktuelltredaktionens journalistiska bedömning av allmänintresset i det här inslaget. Jag menar Lisa Nilssons nöd, ställd mot de enorma prövningar och försakelser, förluster av nära anhöriga och vänner, förlusten av ett normalt socialt liv och alla andra påfrestningar som pandemin och statliga restriktioner ställer oss alla inför?

Min känsla är att stora delar av befolkningen går på navkapslarna, dallrar på bristningsgränsen och inte orkar fler påfrestningar. Som den norske författaren och politikern Kent Andersen sa i ett samtal med Hans Rustad i ett avsnitt på Doc-tv som jag publicerade nyligen:

”Vi ska offra, offra, offra. Folk orkar inte längre”

Med risk för att hemfalla till ett annat grupp-egocentriskt perspektiv ska jag berätta hur det är att vara 70+, sjuk, rörelsehindrad, boende i glesbygd och dubbelt isolerad, av både coronapandemin och snön. Jag misstänker att den situation som jag lever i delas av ett något större antal människor än dem som Lisa Nilsson representerar. Vi gamlingar är bara inte så högljudda av oss, och inte blir vi intervjuade i SVT Aktuellt heller.

Lisa Nilsson är ung och frisk, verkar ha en trevlig lägenhet nära service och kommunikationer och med tillgång till snöröjning. Hon har sannolikt ett större utbud av livsnödvändigheter, valmöjligheter och fysiska förmågor än den hårt drabbade grupp äldre personer som sedan länge sitter i äldreomsorgen eller i sina lägenheter, isolerade från de människor och sammanhang som är stommen i deras liv.

För min del har jag suttit i hemkarantän sedan i mars förra året, fick en pacemaker inopererad i april efter en hjärtinfarkt och upprepade hjärtstillestånd under lång tid. Det finns alltså goda skäl för mig att leva isolerad och inte utsätta mig för några risker. Jag handlar min mat på nätet och får den levererad till dörren var fjortonde dag. Matleveranserna är min livlina.

Innan snön kom har jag klarat att stappla de cirka 60 meterna till brevlådan och vid behov köra bil till postombudet drygt en mil bort för att skicka och hämta paket.

Sedan kom snön. De senaste dygnen har den fallit ymnigt där jag bor. Det är vackert men livsfarligt. Nu tar jag mig inte längre till brevlådan. Snön sviktar under varje fot jag sätter ner, och jag tappar balansen. Det går alltså inte att beräkna var steget landar. Jag har inte fast mark under fötterna. Det går inte heller att använda rollator på ojämnt underlag.

Allting är vitt och vackert – men totalt oframkomligt om man är rörelsehindrad.

Det är totalstopp för alla ärenden som kräver att man kan förflytta sig. Som att skicka ett födelsedagspaket till en anhörig. Bilen har sommardäck, och det är uteslutet att köra den nu. Jag tar paketet med mig när jag åker sjukresa med taxi åtta mil tur och retur till närmaste vårdcentral. Frågar taxichauffören om han skulle kunna tänka sig att stanna till vid postombudet en minut så att jag kan posta paketet.

Nej, det kan han inte tänka sig. Sjukresor får bara gå mellan punkt A och punkt B. Sådana är reglerna. Jag har paketet med mig tillbaka hem från resan till vårdcentralen. Det ligger fortfarande kvar i min hall.

Jag ringer och frågar ett av de få företag som finns här i trakten om det finns möjlighet att få hjälp med snöskottning. Nej, det finns det inte. Traktens infödda hjälper varandra. Jag kommer utifrån, jag har bara bott här i drygt 30 år, det har stått i tidningen att jag är rasist, och det måste ju vara sant.

Så här finns ingen hjälp med snöskottning.

Vattendunkarna bottenfryser i kylan.

I snön ser jag spåren av rådjur, harar, kaniner och en och annan stannfågel. De klarar sig utan rollator. På kvällarna kommer ibland räven fram till huset och ger upp sitt märkliga skall som betyder att den gärna vill ha en matbit i kylan.

Jag konstaterar att man kan vara insnöad på flera sätt. Mitt sätt kan väl kallas IRL, In Real Life.

Jag bidar tiden och försöker härda ut. Någon gång kommer snön att smälta. Det kan ta några månader, men det kommer att ske.

Någon gång ska jag lyckas ta mig till brevlådan.

Någon gång ska jag kunna komma ut.

Någon gång ska jag kunna köra bil med sommardäck och posta paketet till min släkting. Då har det visserligen gått en evighet sedan hon fyllde år, men det kan inte hjälpas. Nödläge är nödläge. Jag råder inte över situationen.

Insnöat. Någon gång ska snön smälta. Någon gång.

När man tar del av den här berättelsen är den naturliga följdfrågan: ”Men varför i Herrans namn väljer människan att bo långt ute i glesbygden utan hjälp och service?”

Svaret är, som kanske några av er känner till, att jag inte väljer. Jag är elöverkänslig, arbetsskadad av den första generationens högstrålande bildskärmar på 1980-talet. Jag kan inte bo i flerfamiljshus eller en tättbebyggd stadsmiljö, omgiven av mängder av mobilmaster, wi-fi och andra strålningskällor som dessutom blir fler och fler.

Mitt hus är elsanerat, anpassat för mina funktionshinder och har inga nära grannar. Tack vare det kan jag leva och arbeta, även om priset är högt.

Just nu känns det mycket högt.

 


Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!