Rapport från gränsen – har någonting förändrats på tio år?

För tio år sedan, 2012, skrev jag krönikan ”Rapport från gränsen”. Nu publicerar jag den igen, med några små uppdateringar.

För vad har egentligen förändrats? Har någonting förändrats? Finns det mindre anledning i dag att känna den vanmakt och förtvivlan över utvecklingen i Sverige som jag kände då?

Vi befinner oss vid en gräns. Vi är på flykt från ett land som inte längre finns. Vi är många, och vi blir hela tiden fler.

Jag anmäler mig som asylsökande i en annan tid, ett annat land. Mina asylskäl är som följer: det land där jag föddes har tagits ifrån mig. Mitt land har förråtts av två generationer dåraktiga och maktgalna politiker, besatta av att mot folkets vilja tvinga på oss en politik som aldrig har lyckats någonstans i något enda land.

Jag söker asyl från ett land där ursprungsbefolkningen snabbt håller på att bytas ut mot människor från länder och kulturer i tredje världen, människor som vi dessutom till stor del tvingas försörja. En undersökning från 2016 visar att så många som 73 procent av de icke-västerländska invandrarna inte var självförsörjande. I Sverige tar det 20 år att bli en nettobidragare till samhället, i USA tar det åtta år och i Tyskland elva år. Sverige sticker ut – som vanligt.

Landets hopp står till en ideologi från 600-talets arabiska sandöknar och till analfabeterna, den nya överklass som ska föra Sverige in i framtiden.

Jag lever vid en gränsövergång. Kroppen är kvar i det land där jag föddes, men min själ är på flykt därifrån. Ett ideologiskt och demografiskt ockupationskrig har rivit ned det jag förknippade med Sverige, det miljoner svenskar har varit med om att bygga upp och som vi var stolta över. Människor som inte vill oss väl styr oss rakt mot isberget. När berget kommer inom synhåll från bryggan ökar de farten.

En galen maktelit har gett bort någonting som de aldrig har förvärvat rätten till och som inte tillhör dem: vårt land och vår frihet. På bara några decennier har de tillfogat landet större skador än vad tidigare politiker lyckats med i landets hela historia.

Mitt land har också förråtts av dem som har till uppgift att ge oss sanningsenlig information men istället har gått till sängs med den politiska makten och fört oss bakom ljuset. Med gemensamma ansträngningar har politiker och journalister med lögner och mörkläggning pulvriserat samhällets största kapital; den sociala tilliten och förtroendekapitalet mellan människor.

Jag söker asyl från en tid där lögnen är upphöjd till norm. Alla ljuger – av rädsla för att bli utstötta ur flocken.

Jag är rädd för rädslan. Rädslan som plötsligt finns överallt och får människor att med flackande blick och lögnstela ansikten säga saker som de tror att de måste säga men som är något helt annat än vad de verkligen tycker. Fruktan som sprider sig på alla nivåer i samhället som ett långsamt verkande gift. Det är det värsta giftet av alla; fruktan verkar i människornas blodkärl och andningsvägar tills de inte längre kan andas. Men om man gör våld på sanningen spränger den en till slut inifrån.

Mitt land är inte längre mitt. Det är belägrat av andra länders befolkningar. Begär inte av mig att jag ska känna samhörighet med de söndertrasade resterna av det land jag föddes i. Jag är snart 78 år gammal, och jag känner inte igen mig i ett helt förändrat Sverige. Mitt främlingskap bara växer. Liksom andra svenskar har jag berövats de fundamentala förutsättningar som allt liv bygger på: igenkännande – som skapar samhörighet – som skapar trygghet – som skapar framtidstro. Vi som tillhör ursprungsbefolkningen – vi som brukade kallas svenskar innan ordet stals och devalverades till att gälla vem som helst som råkar sätta sin fot på svensk mark – byts ut i allt snabbare takt. Resultatet av de senaste decenniernas ansvarslösa politik ser vi nu överallt i gatubilden och i offentlig statistik.

Färsk statistik från SCB, Statistiska Centralbyrån, visar att 34,04 procent av samtliga folkbokförda invånare i riket den 31 december 2021 hade någon form av utländsk bakgrund.

Mer än var tredje invånare.

De är antingen invandrare (utrikes födda), inrikes födda med två utrikes födda föräldrar eller inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder.

Majoriteten av alla invånare med någon form av utländsk bakgrund har idag utomeuropeisk bakgrund.

Ökningen sker i hela landet. Andelen invånare med någon form av utländsk bakgrund ökade under 2021 i sammanlagt 232 av 290 kommuner.

2 090 503 var utrikes födda. 

• 1 467 409 var inrikes födda varav:
• 662 069 var inrikes födda med två utrikes födda föräldrar från samma land eller från två olika länder. 
• 805 340 var inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder.

Det har inte på länge handlat om ”flyktingmottagande” eller ”reglerad invandring”. Alla gränser är sprängda. Det som pågår är ett regelrätt befolkningsutbyte. Sedan 1980 och till och med 2020 har 2 miljoner 638 547 utlänningar beviljats uppehållstillstånd i Sverige enligt Migrationsverkets statistik.

Två miljoner

sexhundratrettioåttatusenfemhundra

fyrtiosju personer.

Sedan 2011 har siffran för beviljade uppehållstillstånd stadigt legat en bra bit över 100 000 per år, utom under 2020 då coronapandemin sänkte siffran till 88 817.

De icke tillfrågade deltagarna i historiens största demografiska, sociala, ekonomiska och kulturella experiment är på flykt i sitt eget land. Försökskaninerna lämnar skeppet. De som orkar och har råd flyr från städer och samhällen i förfall. Flyttlassen rullar från kommuner som har berikats med mångkultur. När det inte går att påverka med röstsedeln röstar man med fötterna och drar. Det är den nya ”gröna vågen” som vi inte hör Miljöpartiet säga ett knyst om, och inga andra partier heller. Om man inte har lust att bo i en kopia av Beirut, Bagdad eller Mogadishu är flytt det enda som återstår.

Vad är ett hem? En trygg plats som du delar med människor som liknar dig själv, som har samma etnicitet, kultur, värderingar och sociala koder.

Allt detta lägger grunden för trygghet och gemenskap. Över hela världen söker sig människor till andra med samma etnicitet och kultur som de själva. Om man definierar Sverige som ett ”hem” bryter definitionen ihop. Sverige är inget hem längre. Det är ett splittrat land med snabbt växande parallellsamhällen där svensk lag och svenska värderingar inte gäller. Grunden för trygghet och gemenskap undermineras allt snabbare.

Vi måste vara dårar som tillåter denna invasion av människor, av vilka många inte har minsta intresse för det land de lever i men ser det som en självklarhet att ursprungsbefolkningen ska finansiera deras liv i enlighet med deras kultur och värderingar i bostäder tillhandahållna av den svenska allmännyttan, dit de har förtur före svenskar.

När den yttre verkligheten blir outhärdlig och kroppen av olika skäl inte är flyttbar drivs själen i exil. Jag är en av dem som vänder mig bort från tiden, bort från det land där jag bor. Jag lever i självvald medieskugga. Jag väljer bort media för att värna min själ.

Växande grupper av människor lever vid gränsen. Utan att någon märkte hur det gick till har många av oss blivit gamla.

De fundament som vi byggde våra liv på är plötsligt ogiltiga. Allt oftare säger vi till varandra att vi gläder oss åt vår höga ålder; att vi snart inte längre behöver uppleva den fortsatta nedmonteringen av Sverige. Att vi rentav ser fram emot att gå över till kompoststadiet. Vi lever med en smärta som inte låter sig tröstas.

Sorgen gör våra röster spröda, tonen är dov av bottenlös besvikelse när vi betraktar resultatet av våra liv och vårt arbete: var det detta vi ville uppnå? Var det det här vi kämpade för och ville ge vidare till våra barn?

Och fasan när vi ser fram emot att hamna i den slutförvaring i mänsklighetens yttersta utmarker som går under namnet äldreomsorg men inte är något annat än en utdragen ättestupa. För i Sverige härskar humanismen, vi tar livet av våra gamla ytterst långsamt men icke desto mindre omsorgsfullt.

Vi som är födda under andra halvan av 1900-talet har levt i en lycklig parentes i historien som går mot sitt slut. Det enda vi vet om framtiden är att ingenting kommer att vara sig likt. Någonting som vi gemensamt har byggt upp är skövlat och plundrat, det finns inte längre. Det vi trodde på är utmönstrat som en samling omoderna klädesplagg. Någonting som vi inte har valt har tagit över.

Jag läser den österrikiske författaren Stefan Zweigs (1881-1942) bok ”Världen av i går”, utgiven 1942, mitt under brinnande krig. Som jude tvingas han 1934 fly från Hitler och nazisternas judeutrotning. Hans böcker bränns på bokbål 1933. ”Världen av i går” skriver han i landsflykt 1939-41 på ett enkelt hotellrum i Brasilien, fritt ur minnet, utan sina böcker.

”Jag nedskriver mina hågkomster mitt under pågående krig, i ett främmande land och utan minsta stöd för minnet. Inget exemplar av mina böcker, inga anteckningar, inga brev från vänner har jag till hands i mitt hotellrum. Ingenstans kan jag hämta upplysningar, i hela världen är postgången mellan länderna avbruten eller censurerad. Från hela mitt förflutna har jag inte med mig mer än vad som finns bakom min panna.”

När boken är färdigskriven tar Stefan Zweig och hans hustru sina liv. Han skriver:

”Jag betraktar inte vårt minne som en funktion vilken slumpvis bevarar det ena och slumpvis släpper det andra, utan som en klokt ordnande och sovrande kraft. Allt som man glömmer av sitt liv är i själva verket av en inre instinkt dömt att glömmas bort. Endast det som räddade sig över till minnet har rätt att bevaras åt andra. Må ni, mina minnen, därför tala och välja i mitt ställe och ge åtminstone en spegelreflex av mitt liv, innan det sjunker in i mörkret!”

För den som flyr från nutiden står dörren inåt och till det förflutna alltid öppen. Minnen kan inte utplånas genom politiska beslut. Vi kan minnas våra döda och tända ljus på deras gravar. Jag lyssnar på rösterna ur det förgångna, jag avtäcker deras liv som också är skärvor ur mitt eget liv, ur allas våra liv.

När starka krafter är i rörelse för att utplåna vår historia vill jag rädda det gamla ur glömskan. Det förflutna är vårt ursprung, det är vad både vi och det Sverige vi kände har vuxit ur. Det finns där för oss att lyssna på, lära oss av och vårda. Både av respekt för dem som levde före oss och för att vaccinera oss själva mot manipulation och historierevision.

Stefan Zweig:

”Min far, min farfar, vad såg väl de? Båda levde sina liv i en enda form. Det var ett enda liv från början till slutet, utan höjdpunkter och fall, utan omskakande händelser och faror, ett liv med små spänningar, omärkliga övergångar; i jämn rytm, makligt och stilla bars de av tidens våg från vaggan till graven. De bodde i samma land, samma stad och nästan alltid rentav i samma hus; det som tilldrog sig ute i världen skedde egentligen bara i tidningen och bultade aldrig på dörren till deras hem.”

Hon heter Karin Olsdotter och är nitton år. Hon vill inte bli en utsliten bondhustru som sin mor. Hon har skaffat sig en utbildning, nu är hon byns småskolelärarinna. Så händer det som inte får hända: hon blir gravid, och barnafadern emigrerar till Nordamerika. Det är sent 1800-tal.

I sitt efterlämnade nötta exemplar av ”Betraktelser för hwar dag i året” har hon skrivit med blyerts på ett av försättsbladen: ”Si crucem portas, portabit te”.

”Bär korset, och korset bär dig.” Hon är inte helt hemmastadd i latin, så hon har skrivit ihop de två sista orden till ”portabitte”. Karin Olsdotter är djupt troende. Hon bär ett kors, och hon sätter sin tillit till att korset ska bära henne.

Tio år senare gifter hon sig med den man som hon kommer att leva resten av sitt liv med. Vid vigseln bär hon enligt tidens sed en svart hellång brudklänning, höghalsad och med långa puffade ärmar, sydd i vattrad sidenmoaré. Hon föder ytterligare elva barn. Tio dör efter några timmar eller dagar. Bara två överlever till vuxen ålder. ”Bär korset, och korset bär dig.” Hela tiden arbetar hon som lärare.

När hon går i pension får hon medalj för lång och trogen lärargärning. Boken och hennes tunnbågade glasögon är allt jag har kvar efter henne. Jag önskar att jag kunde nå henne med min tacksamhet. Karin Olsdotter är en av dem som byggde Sverige.

Stefan Zweig:

”Varje gång jag samtalar med yngre vänner och berättar om tiden före det första kriget märker jag på deras förvånade frågor hur mycket av det som för mig fortfarande är en självklar verklighet redan blivit historia eller något ofattbart i deras ögon. Och en hemlig instinkt inom mig ger dem rätt: mellan vårt i dag, vårt i går och förrgår är alla broar rivna.”

Soldaten Olof Klinga, en släkting på min fars sida, är en av dem som gräver Göta Kanal, det största byggnadsprojektet och det största slaveriet i Sveriges historia.

I maj 1810 tas de första spadtagen vid Motala. Olof Klinga är en av de 58 000 indelta soldater från 16 olika regementen som är tvångskommenderade att arbeta med grävningen. Grävarbetet görs för hand i tolvtimmarsskift med plåtskodda träspadar som enda verktyg. Det är ett slaveri under omänskliga förhållanden som knappt går att föreställa sig i dag.

Mellan vårt i dag, vårt i går och förrgår är alla broar rivna. Sju miljoner dagsverken krävs för att gräva kanalen. Göta kanal öppnas den 26 september 1832. Då är soldaten Olof Klinga inte med. Kanalbygget kostade nio miljoner riksdaler och ett oräkneligt antal människoliv. Olof Klinga är ett av dem.

Fyrtiotvå år gammal dör han på sin arbetskommendering 1823. Han efterlämnar hustru och fem barn. Olof Klinga är en av dem som byggde Sverige. Han är också en av mina förfäder som jag känner djup tacksamhet mot.

Stefan Zweig:

”Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets värsta nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid. Aldrig har en generation från en sådan andlig höjd sjunkit så moraliskt djupt som vår. Under det korta lilla intervallet mellan de första fjunen på min haka och de första grå stänken i mitt hår, under detta halvsekel har det inträffat fler radikala omvandlingar och förändringar än annars under tio generationer, och vi känner alla: det är för mycket!”

Vi är många som mot vår vilja bara under vår livstid tvingats åse hur det mänskliga förnuftet har satts ur spel och dumheten firar större triumfer än någonsin tidigare. Aldrig har en generation politiker gett enfalden ett så tydligt ansikte som vår. En storvulen fix idé om att det är Sveriges uppgift att rädda världens alla befolkningar från sig själva har under kortare tid än ett halvt människoliv fått svenska politiker att rasera samhällets mödosamt uppbyggda grundpelare och förskingra den välfärd som det har tagit svenska folket generationer att arbeta ihop.

Stefan Zweig:

”Ständigt tvingades man att underordna sig statens fordringar, offra sig för den mest stupida politik, anpassa sig efter de mest fantastiska omsvängningar, alltid var man fjättrad vid det gemensamma, hur förtvivlat man än försökte värja sig: man rycktes obönhörligen med.

För första gången lärde jag mig känna igen den professionelle revolutionärens eviga typ som känner sig lyft över sin obetydlighet enbart genom det oppositionella i sin ställning och klamrar sig fast vid det dogmatiska, eftersom han själv saknar en fast inre hållpunkt.”

Det pågår ett mentalt inbördeskrig i Sverige. Den maktelit som har tillgång till medias megafoner har förklarat krig mot vanligt folk som inte längre tiger stilla. De som har tillgång till megafonerna krigar för att de känner sig hotade. De vill behålla sitt formuleringsprivilegium och ensamrätten till megafonerna.

Jag söker asyl i ett annat land, en annan tid. Jag vill inte leva på en krigsskådeplats. Allt detta hat från landets härskande elit mot dem som inte stoltserar som åsiktsmannekänger med de rätta, godkända åsikterna. Om dessa rättänkande människor är så övertygade om att de har rätt, var är då deras sakargument?

Varför vilar de inte lugnt i sin visshet? Varför denna hätskhet, detta hat mot oliktänkande? Har vi ingenting lärt av alla diktaturer som har brutit samman i våld och skam?

Stefan Zweig:

”Det fanns inget skydd, ingen trygg vrå dit det välsmorda underrättelseväsendet, de påträngande nyheterna inte nådde. Det fanns inget land dit man kunde fly, ingen stillhet att köpa.”

Den politiskt korrekta propagandan kommer aldrig att lämna oss i fred. Det är vi som måste lämna den.

Jag stänger av kretsloppet av tomgång i media, de alltför förutsägbara upprepningarna som mals om och om igen. Orkar inte höra de ljugande rösterna, orkar inte se förljugenhetens stela anletsdrag, de av falskhet förställda ansiktena. Hur står de ut med sig själva?

Stefan Zweig:

”Att vittna om vårt liv, så anspänt och fyllt av skakande överraskningar, ter sig som en plikt då vi alla – jag upprepar det – som bevittnat dessa oerhörda förändringar har tvingats till det. Vår generation hade ingen möjlighet att dra sig undan, ställa sig vid sidan av, som man förr kunnat göra.”

Det vi kan göra är att tala. Inte knyta näven i byxfickan och tiga. Berätta. Ropa. Skriva. Göra våra röster hörda. Ge uttryck för våra tankar. Se oss själva i ett sammanhang med dem som levde före oss och byggde det som nu rivs ned.

Sluta ljuga. Sluta vara politiskt korrekt. Ta matchen mot rädslan. Den kommer inte att förgöra oss. Den väntar på att bli undanröjd.

 

Litteratur:
Stefan Zweig: Världen av i går.

---

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!