När fransmän blir upprörda går de ut på gatorna i kraftfulla demonstrationer. De kör i traktorparader, blockerar motorvägar och tippar tonvis med gödsel framför offentliga byggnader.
Vad gör svenskar när de utsätts för svek och kränkningar? Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, tar på sig de etnologiska glasögonen och granskar svensk mentalitet i den här krönikan, som nyligen har publicerats på Arnstbergs blogg Invandring och mörkläggning och som jag med hans välvilliga tillstånd publicerar här.
Finns det någon fråga som skulle kunna få ut svenskarna råförbannade på gatorna, frågar sig Karl-Olov Arnstberg. Kanske om Sverige slutade att delta i Melodifestivalen?
Fransmännen går ut på gatorna och massdemonstrerar när franska staten vill höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Det är inte första gången, och kanske de lyckas med att få politikerna att vika ner sig också den här gången.
I Sverige brukar vi ange pensionsåldern till 67 år, men egentligen finns det inte någon formell tidsgräns. 2019 var 61 år den tidigaste uttagsåldern. Året därpå höjdes den till 62 år och år 2026 höjs den till 64 år. Argumentet är att svenskarna lever längre. Jag vet inte men misstänker starkt att svenskar i gemen varken känner till eller bryr sig ett skvatt om detta.
När Fredrik Reinfeldt i en DN-intervju för drygt tio år sedan föreslog att svenskarna borde jobba till 75 års ålder reagerade visserligen LO skarpt, men inte fasen gick svenskarna heller då ut på några gator och demonstrerade.
Sju år senare upprepade han önskemålet, och Expressen gjorde en enkät bland sina läsare med frågan ”Kan du tänka dig att jobba till 75?”. Sjuttiosex procent svarade nej, men inte heller då såg vi några förbannade medborgare som demonstrerade.
I maj 2013 startade ett upplopp i Stockholmsförorten Husby. Det spred sig till andra stadsdelar. Sammanlagt eldades flera hundra bilar, ett par polisstationer och ett smärre antal skolor upp. Trettiotvå poliser skadades. Inga svenskar demonstrerade.
I februari 2018 intervjuades den nye rikspolischefen Anders Thornberg i SVT:s Aktuellt. Han beskrev ett katastrofläge, där ingenting såg ut att bli bättre. Våldtäkterna steg snabbt i antal, men många utreddes inte ens. Anmälningarna lades på hög.
Allt fler poliser gav upp och letade rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser var framtiden mörk. Vi fick se ett videoklipp där tre svarta killar i vita overaller skjuter ihjäl någon och sedan flyr i en stulen bil. Ingen sa naturligtvis vad det var för folk, av risk för att bli klassad som rasist.
I påskupploppen år 2022 skadades över 100 poliser. Mathias Wåg, en av grundarna av det våldsbejakande vänsternätverket AFA, skrev i Aftonbladet att ”Sammandrabbningar med polis har ersatt strejken som underklassens främsta sätt att uttrycka missnöje”.
Han citerade Martin Luther King: ”Upploppen är de ohördas språk” och menade att upploppen vitaliserade Sveriges demokrati. America Vera-Zavala, en annan vänsterprofil, skrev på Facebook att islamofobi var grundproblemet med påskkravallerna.
I en dom i december 2022 frikände Solna tingsrätt elva av de män som kastade sten mot polisen i påskkravallerna i Rinkeby. Varför? Därför att de missade. En kommentar på Flashback: ”För övrigt undrar jag om det är likadant att skjuta mot polisen? Att man frias om skotten missar …”
Sextiotre dödsskjutningar förra året. Svenskarna demonstrerar inte mot att politikerna har gjort Sverige till ett gangsterland.
Nato-frågan är het, och här har vi faktiskt sett några pyttedemonstrationer som retat upp Turkiets Erdogan och den muslimska världen, men i övrigt verkar det som att svenskarna är lika passiva som i andra frågor.
Nato bedriver i Ukraina ett proxykrig mot Ryssland. Sverige vill gå med i Nato för att säkra Sveriges säkerhet. Men går vi med i Nato, så sällar vi ju oss till Rysslands största fiende och skickar vi tanks, vilket tydligen beslutats om, så är det ju en krigsförklaring mot Ryssland. Hur detta kan gagna Sveriges säkerhet är obegripligt för mig.
Men ingen demonstrerar, ingen verkar ens bry sig om vad som tycks vara ett lika korkat beslut som när svenska politiker vid millennieskiftet slutade med krigsplaceringen och skrotade, slumpade eller skänkte bort krigsmaterial värt många miljarder.
En snabbexposé över haveriet
En brigad innehåller omkring 5 000 soldater och förfogar tillsammans över ett hundratal stridsvagnar och runt 500 bepansrade stridsfordon. Det är arméns största krigsförband. I slutet av 1940-talet hade Sverige som mest 37 brigader. År 1970 hade Sverige med 31 brigader en krigsmaskin som var större än de övriga nordiska ländernas tillsammans. Flygvapnet var världens fjärde i storlek, samtidigt som det var världens modernaste med enbart jetdrivna flygplan.
I början av 1990-talet hade Sverige halverat försvarsmakten till 16 brigader, och år 2006 till sex brigader, som inte var inriktade på att försvara det egna landet utan på internationell tjänst.
2008 angrep Ryssland Georgien. Året därpå fattade riksdagen beslutet att återinföra det nationella försvaret. Men samtidigt lades hela det svenska värnpliktssystemet på is. Vanskötseln fortsatte.
2012 sa dåvarande ÖB Sverker Göranson att om Sverige angreps militärt skulle vi i bästa fall kunna försvara oss i en vecka innan vi måste ta hjälp av andra länder. Han hotades med åtal för brott mot rikets säkerhet eftersom han avslöjat militära hemligheter och sjukskrev sig i flera månader för utmattningssyndrom.
I januari år 2013 kallade Fredrik Reinfeldt försvarsmakten för ”ett särintresse”. Han påstod att det inte fanns något militärt hot kvar mot Sverige efter Sovjetunionens upplösning.
Några månader senare gjorde ryskt stridsflyg ett skenanfall mot svenskt territorium utan att det svenska flygvapnet reagerade.
2018 hade vi endast en brigad.
För medlemskap i Nato finns det en tumregel som säger att ett land med fem miljoner invånare bör kunna bidra med minst en brigad. Sverige behöver alltså för sitt medlemskap två brigader. Det har inte Sverige.
Två brigader är under utbildning, och Sverige planerar att få ytterligare en och en halv brigad, men det går inte på ett år eller två utan tar längre tid. Frågan hur länge Sverige på egen hand skulle klara sig vid ett anfall är fortfarande kontroversiell.
Den misskötta försvarsmakten är alltså huvudmotivet för medlemskap i Nato. Känner svenska folket i gemen till det? Nej. Har någon stark politisk motkraft fört fram att detta är en så viktig fråga att en folkomröstning bör genomföras? Inte vad jag kan se.
Jag funderar lite på om svenska politiker totalt struntar i svenska folket och vad som kan tänkas ligga i nationens intresse. Det verkar så. Därefter byter jag fot och frågar om det svenska folket struntar i vad politiker gör respektive inte gör, oavsett hur viktig frågan är.
Att Sverige har dyrare och sämre drivmedel än andra länder? Att Sverige alltid ligger bland topp fem av världens högskatteländer och har 1,3 miljoner invånare som försörjs via bidrag? Att Sverige skrotar fungerande kärnkraftverk, trots att det skapar en elkris i landet?
Finns det någon fråga som skulle kunna få ut svenskarna råförbannade på gatorna? Kanske om Sverige slutade att delta i Melodifestivalen? Nej, inte ens det, tror jag.
Så här skulle jag kunna fortsätta att räkna upp en provokativ och vanskött politik där medborgarna inte reagerar utan fortsätter att leva sina liv som vanligt. Slår ”Svenne Banan” någonsin näven i bordet och säger att nu djävlar i mig räcker det? Nej.
Jag får lust att återanvända Fredrik Reinfeldts ökända formulering och påstå att svensk politik har blivit ett särintresse, den angår inte Sveriges medborgare.
Hur kunde det bli så här? Jag ställer upp tio hypoteser:
- Svenskarna är idioter som inte förstår att se till sina egna intressen.
Kommentar: Så kan det vara, men påståendet ökar inte förståelsen, plus att idiotin i så fall måste förklaras.
2. Svenskarna är lurade av svenska medier.
Kommentar: Ja, så är det, men det reser två följdfrågor. Den första är varför svenska medier vill lura medborgarna och den andra är varför svenskarna låter sig luras.
3. Proteströrelser får ingen draghjälp av medierna.
Kommentar: Facebookgruppen Bränsleupproret samlar nära 600 000 röster. I november 2021 planerades en traktordemonstration, men intresset var inte tillräckligt stort.
”Jag känner att jag inte är redo att lägga ner den tid som behövs”, sa Alexander von Bothmer, som precis blivit pappa för första gången. I januari 2022 hölls en stor demonstration i Stockholm och flera andra städer. Stor i Sverige betyder inte en halv miljon utan på sin höjd tiotusen demonstranter. Inga skolor brändes ner och mig veterligt skadades inga poliser. Demonstranterna var inte tillräckligt blodtörstiga, varför medierna var rätt ointresserade.
4. Potentiella ledare av proteströrelser skändas som rasister etc. av media. Också ”cancel culture”.
Kommentar: Så kan det ju vara men vi har fungerande val vart fjärde år och om det var repressionen som höll tillbaka medborgarnas protester, så skulle det ge utslag i att Sverigedemokraterna skulle få långt fler röster än de får.
5. Svenskarna förstår inte att deras politiker prioriterar solidariteten med andra politiker runt om i världen framför solidariteten med det egna folket.
Kommentar: Här finns en fråga att gräva i. Varför är inte misstron bland väljarna större mot politikerna, med tanke på alla missgrepp? Det verkar som svenskarna inte retar sig på att våra politiker följer den breda europeiska strömmen. Tvärtom, är vi stolta över de svenskar som ger avtryck i den internationella politiken.
6. Svensk politik har feminiserats, och ”kärringstaten” klarar inte att fatta obekväma men nödvändiga beslut.
Kommentar: Feminismen granskas vanligen inte. Den går under radarn, eftersom alla som rör sig på den offentliga scenen är överens om att kvinnlig frigörelse och jämställdhet är eftersträvansvärda mål. Kvinnor bör ha samma möjligheter, lön etc. som männen.
I denna mylla har alltsedan 1980-talet ett helt annat slag av feminism utvecklats, utan att möta något större motstånd. Det är en extrem och sekteristisk elitfeminism, som ser mannen som sin fiende. Den sekteristiska feminismen vore kanske inte så mycket att orda om – det finns flera sekter i vårt land – om den inte hade fått fäste ända uppe i makthierarkins högsta krets.
Propagandabilden av män som potentiella våldtäktsmän, hustrumisshandlare och övergreppsinriktade sprids på alla nivåer, också av statliga organisationer. Det mesta är osant, men på så sätt visar dessa feminister att de gör en angelägen politisk insats för det jämlika Sverige.
7. Svenskarna är ett av världens mest individualiserade folk och kan därför inte lägga kollektivets kraft bakom protester mot politiskt vanstyre.
Kommentar: Det här uppfattar jag som den kanske viktigaste förklaringen. Svenskarna ser sig mera som individer än som medlemmar av kollektivet svenskar. Kollektiv är starka och för eliten potentiellt farliga motståndare, medan individer är svaga och dessutom öppna för indoktrinering.
Individualismen blir på så sätt ett redskap för makten, som eftersträvar lojala, lydiga och ofarliga medborgare, mottagliga för maktens manipulationer. Kollektiv kan bjuda motstånd och vända makten ryggen, individer klarar det sämre.
Sverige, med ett folk som brukar beskrivas som det mest individualiserade i världen, blir rena laboratoriet. Här är det möjligt för eliten att så gott som motståndslöst förstöra det egna samhället, ja till och med byta ut det egna folket.
8. Befolkningen är ”avnationaliserad” och globaliserad. De känner ingen äganderätt till landet.
Kommentar: Detta är också en viktig delförklaring. En av de frågor som dissidenter ofta ställer är varför svenskarna skänker bort sitt land till hela världen. Svaret är nog så enkelt som att en majoritet av svenskarna är globaliserade i den meningen att de inte känner att det är de som äger Sverige.
9. Det repressiva etablissemanget, modell Östtyskland. Politiska protester kostar för mycket. Man riskerar att förlora jobb, vänner etc.
Kommentar: Jodå, det finns där som individens val, men det är ihopkopplat med individualismen. Om de klartänkta och gentemot PK- och woke-propagandan immuna svenskarna kände sig delaktiga i ett protesterande kollektiv, så skulle de nog aktivt kunna vända sig mot etablissemanget. Många svenskar uppfattar det helt korrekt som ett individuellt risktagande.
10. Välfärdsideologin har infantiliserat befolkningen så att den inte längre förstår sitt ansvar inför kommande generationer.
Kommentar: Yes, bäbisar!! (F’låt)
Karl-Olov Arnstberg
Julia Caesar 