Efter det rabalder som utlöstes av en krönika i danska Jyllands-Posten nyligen återkommer historikern, författaren och debattören Mikael Jalving med en ny krönika, publicerad i Jyllands-Posten (låst artikel) söndagen den 26 februari.
Jag har Mikael Jalvings tillåtelse att publicera texten och har översatt den till svenska.
Vilka faktorer har möjliggjort århundradets största misstag, massinvandringen, frågar sig Mikael Jalving. Den som vill ha ytterligare fördjupning i ämnet rekommenderas att läsa mitt senaste blogginlägg; ”Kvinnors lust till svarta män drivande i invandringen”.
Den intensiva invandringen från Mellanöstern och Nordafrika under 1980- och 1990-talen var århundradets största misstag. Först och främst för att den är irreversibel, det vill säga inte kan göras om eller förbättras.
Skadan är skedd, och vi får med Mette Fredriksens ord leva med den, basta. Vi kan knappast sända många tusen segregerade främmande ut ur landet eller ”hem igen”, eftersom de flesta av dem är födda i Danmark. Vi har blivit en stat med många folk.
Jag är möjligen trögfattad som det heter på nydanska. Efter att ha sysselsatt mig med detta problemkomplex i åratal – säkert också för mycket (!) – är det för mig fortfarande ett mysterium att massinvandringen har kunnat äga rum.
Det enda vi realistiskt sett kan göra politiskt är att stoppa olyckan och bli bättre på att säkra våra yttre gränser och stabilisera den inre ordningen. Men till och med det är kontroversiellt att säga högt i den nervösa offentligheten, trots att halva väljarkåren faktiskt är helt eller delvis enig i att invandringen utgör ett allvarligt hot mot den danska kulturens möjlighet att överleva. Den förvärrande omständigheten är demografin.
Varför beslutade vi oss för att aktivt eller passivt underminera vår homogena samhällsordning med risk för tilltagande etniska, religiösa, kulturella och sociala spänningar för våra barn och barnbarn? Vad var det som drog oss i denna självdestruktiva riktning?
Det har givits flera förklaringar under tidens gång. Några av dem handlar om nödvändighet: förvärvslivets behov av arbetskraft. Juristernas universalism och mänskliga rättigheter.
Andra är mer filosofiska och drar till exempel fram Schopenhauers vision om världen som vilja och föreställning: invandringen ska förstås som en viljeakt, vänsterflygeln ville helt enkelt rädda världen och konstruerade därför en ideologi utifrån den goda viljan.
Åter andra förklaringar framhäver historiska omständigheter: Sovjetunionens fall och liberalismens triumf. Skuld över västlig kolonialism och välstånd. Uppkomsten av en diffus teori om kulturberikning och mångfald, som med åren av kulturliv och kyrka förvandlades till en gränslös humanism, för att inte tala om de följsamma massmedierna. Allt låg i tiden.
Det finns också de som anser att europeiska regeringar och EU tidigt lovade de oljeproducerande ökenstaterna att ta emot Mellanösterns befolkningsöverskott för att säkra energiförsörjningen, medan andra – som nu en kränkt kvinnlig journalist – har förklarat för mig att kvinnor är större anhängare av invandring än män, eftersom de är bättre utbildade. Hon kunde lika gärna triumfera med att kvinnor bara är mer empatiska än män.
I min krönika om den tid då invandringen var sexet tillät jag mig att dra in ytterligare en faktor som kan ha medverkat till att forma kvinnors sympati för en liberal invandringspolitik, särskilt i de nordiska länderna.
Den krönikan vann inga priser på Twitter eller bland progressiva journalister. Det var förväntat, men det retade mig att ingen ville något annat än att avvisa krönikan, som strax reducerades till någonting med ”liderliga kvinnor” och illustrerades med fyra dildos på rad i Berlingske.
Det är det som kommer före liderligheten som är intressant. Fanns det i invandringen någonting fascinerande maskulint eller heroiskt som nordiska kvinnor kunde knyta an till? Hade de nya könsrollerna, introducerade av 68:orna, hippies och deras medlöpare genom 1970- och -80-talen, tvättat bort de manliga normerna?
Var det alltså nu som skillnaden tog tag i kvinnorna, ett evolutionärt behov av att kunna spegla sig i ett tydligare och starkare mansideal som de i viss utsträckning fann hos mer exotiska män? Är sanningen om den explosiva invandringen historien om en flirt som såldes som en kulturberikning, sedan som en nödvändighet, för att till sist bli ett öde?
Jag ställer de här frågorna utan att döma någon, de är uppriktigt menade i det att jag understryker att män sannerligen också låter sig påverkas av känslor i sin politiska orientering, av irrationella omständigheter som de till synes inte alls är medvetna om. När vi tar katastrofen i beaktande tycker jag att vi ska vända på varje sten, även de sociologiska-biologiska och dem som vilar på ett antagande om att människor inte alltid är rationella, eller rättare sagt sällan är det.
Om i synnerhet araber, somalier och muslimer hade kommit till landet i mindre antal kunde de möjligtvis ha integrerats eller till och med assimilerats. Men i den storleksordning de faktiskt har invandrat visade det sig vara omöjligt.
I dag är invandringen och priset för den någonting som helst ska försvinna. ”The thrill is gone” som B.B. King sjunger.
Var ska asylansökningarna avgöras? I Rwanda. Tydligare kan det inte sägas.
Mikael Jalving
Julia Caesar 