Jag är en av miljoner svenskar som av olika skäl (sjukdom, ålder, funktionshinder, penningbrist) lever ett stillsamt liv. Jag reser ingenstans. Jag gör ingenting spännande. Många skulle kalla mitt liv händelselöst.
Men varje människa är ett mikrokosmos, och varje liv är värt att berätta om. I det lilla sker det stora. Det är utgångspunkten för min artikelserie på temat ”Mitt händelselösa liv”.
Idag handlar det om hur yttre händelselöshet ger utrymme för det som pågår på ett inre plan. Om behovet av att skapa.
Jag känner igen symtomen. Den avgrundsdjupa tröttheten och tomheten, känslan av att all energi är förbrukad. Att vara tömd på hela sitt innehåll. En tyngdlös, svävande känsla utan egentlig kärna.
Det är skapandets pris. Post Pod Depression.
Som skribent och poddmakare vet jag inte mycket om hur mina läsare och lyssnare reagerar på det jag gör. Ur ett perspektiv är det bra. Jag kan arbeta fritt, utan att påverkas av förväntningar.
En del av läsarnas och lyssnarnas reaktioner kommer till uttryck i kommentarer till mina poddar på YouTube eller Swebbtv och ibland i samband med en gåva via Swish. För det mesta är det de positivt sinnade som hör av sig. Då blir jag glad. Det är lika uppskattat varje gång jag får era synpunkter.
Den här texten ska handla om behovet att skapa och om att göra poddar, någonting som är väsensskilt från att skriva artiklar och krönikor. När jag gör poddar har jag ibland tänkt ”Lyssnarna skulle bara veta hur det går till, vilket otroligt tidskrävande precisionsarbete det är. Och hur roligt det är!”
Egentligen är det alldeles fantastiskt. Tack vare Internet kan idag i princip vem som helst skaffa en mikrofon, installera ett ljudprogram gratis i datorn och sätta igång med att göra poddar och sända ut dem i etern.
Som pensionär kan jag sitta längst ut i glesbygdens yttersta utkanter och göra poddar om ämnen som faller mig in. Vi är många, och vi blir allt fler som inser vilka möjligheter Internet har öppnat. Det är en revolution som vi ännu bara har sett början av.
I den här delen i serien Mitt händelselösa liv ska jag försöka berätta hur det går till att göra en podd, från de första diffusa tankarna till en färdig podcast som är redo att sändas ut i luften.
Det är just ansträngningen och svårigheterna, de så kallade ”utmaningarna”, som gör poddarbetet så roligt. Jag håller hjärnan igång och tvingas hela tiden lära mig nya tekniska färdigheter. För den som närmar sig 80 är det en nåd att stilla bedja om. Ju fler teknikaliteter jag klarar av, desto mer höjer jag ribban och hittar på nya raffinerade sätt att använda ljud.
Det finns många olika sorters podcasts, och mina liknar inga andra, så jag kan bara tala för mig själv. Hur andra gör vet jag inte. För min del börjar det med en idé, ett infall, en tanke eller en association som dröjer sig kvar och inte vill lämna mig. Uppdraget formulerar sig själv och pockar på uppmärksamhet.
Idén kan födas när jag läser en text, pratar med en vän, ser en film eller hör ett musikstycke som fångar mig och sätter igång min fantasi. Om jag utgår från en text eller någon form av historiskt sammanhang är nästa steg att inleda en grundlig research.
Vad var det som hände? Vilka var de här personerna? När levde de? Hur var deras liv? Vad var speciellt med dem? Vad finns att berätta om dem?
Min senaste podd heter ”Kärlek före Tinder”. Jag kommer att lägga ut den på YouTube och på bloggen inom kort. Den handlar om kärlek och passion, uttryckt i musik och poesi av kända tonsättare och författare, bland annat Pablo Nerudas glödande kärleksdikter till sin älskarinna Matilde Urrutia – som han senare gifte sig med – i uppläsning av skådespelaren Rasmus Dahlstedt, och stelfrusen 1970-talspoesi av Sonja Åkesson.
Jag berättar om författaren Dan Anderssons kärlekssaga med Märta Larsson, om tonsättaren Robert Schumanns fem år långa väntan på att få gifta sig med sin älskade Clara, om tonsättaren Franz Schuberts och poeten William Blakes längtan efter kärlek.
Allt handlar om kärlek långt innan Tinder fanns. För tro det eller ej, det har funnits kärlek före Tinder.
Kontentan av kärlekens villkor före Tinder är att de inte var enkla då heller. De sociala och ekonomiska reglerna för äktenskap var stenhårda, och den som inte levde upp till dem förblev ofta ogift. Krav på fast inkomst, social ställning och god ekonomi ställdes i allmänhet på mannen för att han skulle anses godkänd som make och blivande familjeförsörjare. Ända fram till våra dagar har äktenskapet varit en i huvudsak ekonomisk uppgörelse mellan två familjer – och är det fortfarande i de flesta kulturer.
Musiken kommer till mig intuitivt
En egendomlig sak som jag upplever allt oftare när jag arbetar med podcasts är att ”rätt” musik kommer till mig intuitivt, det vill säga utan att jag aktivt söker efter den. Det är musiken som söker upp mig.
Mina öron är alltid på spaning efter musik av alla sorter. Plötsligt bara ”råkar” jag höra en melodi någonstans som omedelbart sätter igång ett flöde av associationer och leder mig vidare. Intuitionen är mitt bästa verktyg.
Researchen kring musik innebär att ta reda på så mycket information som möjligt om både musikens art, kompositör, textförfattare och artister. Vilket nummer har symfonin, om det är en symfoni? Vilken sats och vilket avsnitt uttrycker bäst det jag vill ha sagt? Vid vilken tid och i vilket sammanhang skrevs musikstycket? Finns det någon historisk dramatik kring tillkomsten? Vilken relation har jag själv till musiken?
En mig närstående släkting avfärdar all klassisk musik som ”begravningsmusik”
Det finns tyvärr stora sjok av fördomar om klassisk musik. En mig närstående släkting avfärdar till exempel all klassisk musik som ”begravningsmusik”, antagligen för att begravningar är det enda sammanhang där han – motvilligt – tvingas lyssna på klassisk musik. Sådana fördomar vill jag gärna bidra till att undanröja. Klassisk musik kan vara underbar eller gräslig, precis som all annan musik.
Den skapande processen är igång, om än bara på ett skört idéstadium till en början. Som på en hemlig signal är all tankeverksamhet och kreativitet, dygnet runt, inriktade på att skapa någonting nytt, ett upplevelseögonblick i universum.
Nästa anhalt blir oftast YouTube. Nu gäller det att lyssna igenom och jämföra olika inspelningar av musiken, med olika dirigenter, orkestrar och solister. Vilken version är den bästa? Det innebär mängder av musikaliska verk att lyssna igenom, hundratals timmar. Jag bor i musik morgon, middag, kväll. Den finns i huvudet när jag vaknar och är det sista som tystnar när jag somnar.
Jag bor i musik morgon, middag, kväll
Det låter som om jag enbart använder mig av klassisk musik, men så är det inte alls. Jag blandar friskt från olika genrer och tidsperioder, söker ständigt efter just den musik som bäst uttrycker det jag vill förmedla i ett speciellt sammanhang. Jag använder inte per automatik musik bara för att jag själv tycker om den. Det viktigaste kriteriet är att den passar in i sammanhanget.
Musikvalet ska inte vara godtyckligt. Musiken får inte hänga i luften. Den ska ha en mening och anknyta till textinnehållet.
Tal och musik ska bygga broar till varandra, korsbefrukta varandra, bilda ett sammanhang som leder lyssnaren vidare.
I arbetet med podden ”Kärlek före Tinder” är det rubriken som är den tidigaste idén. Sedan händer det oförklarliga igen – jag ”råkar” snubbla över musik, artiklar, poesi och annan litteratur som tillsammans börjar bilda delar av ett slags skelett till själva poddbygget.
Sådana här till synes slumpmässiga sammanträffanden brukar kallas synkronicitet. Det är inget hokus pokus utan ett tecken på att hjärnan har uppfattat signalerna, inriktar varseblivningen på ett speciellt område och börjar ordna ett mönster av de olika impulserna. Ingenting sker av en slump.
Den musikaliska stommen till podden var jag tidigt klar över. Det ska vara tango! En podd som handlar om kärlek och passion bara måste innehålla tango!
Tango uttrycker kärlek och passion mer än någon annan musikgenre. I flera veckor har jag formligen badat i tango från att jag slog upp öron och ögon på morgonen tills jag stängde dem på natten.
Jag vet inte varför jag har fäst mig så till den grad vid en latinamerikansk musiktradition med huvudsakligen argentinska rötter. Så långt från myggiga svenska dansbanor, discon och ”den gran vid vars rot mitt bo är fästat”, enligt Zacharias Topelius.
Så långt från svensk och europeisk musik, med reservation för att tangon i Finland är högst levande.
Tango är direkt, så omedelbar. Den går rakt in i hjärtat och kroppen och uttrycker mer än någon annan musik sensualitet och åtrå mellan man och kvinna.
Men så var det inte i begynnelsen. Tangon sägs ha fötts under slutet av 1800-talet i de fattiga immigrantkvarteren i Buenos Aires. Många av de sångare och musiker som framförde tango både under den tidiga eran, 1920-30-tal, och även senare, är homosexuella män. Den mest kände var Carlos Gardel (1890-1935).
Francisco Canaro (1888-1965) från Uruguay och Roberto Maida är andra stora tangonamn, och YouTube är fyllt till brädden med fenomenalt skickliga tangodansare som gör åskådaren andlös. Numera finns också Queer Tango, där män dansar med män och kvinnor med kvinnor. Se till exempel paret Francisco Solá och Lucrecio Robledo dansa elegant, känsligt och vackert här.
Varför lärde jag mig aldrig dansa tango? Nu är det för sent
Jag vill ta mig förbi den populäre Carlos Gardel, komma bortom filmstjärneleenden och närmare den genuina tangon. Helst till de gamla raspiga inspelningarna från 1920- och -30-talen, när ljudtekniken ännu inte var riktigt utvecklad. Det får gärna låta rostigt och gammaldags. Raspet förstärker tangons genuina själ.
Här någonstans börjar det bli dags att börja skriva manus. Det sker sällan i ett enda långt svep, snarare i stycken på högst ett par A4-sidor allteftersom idéer och tankar växer fram och kompositionen börjar få konturer. Jag skriver, skriver ut på papper, läser, förkastar, ändrar, skriver om, skriver ut igen. Läser in i datorns ljudprogram på prov. Lyssnar, klipper, deletar.
Programmet måste ha rytm och struktur. Det får inte bli ett planlöst lapptäcke. Det ska vara ett sammanhängande flöde, en inledning som lotsar lyssnaren in i ämnet, stegring till en kulmen, en uttoning och en avslutning.
Arbetet med en podd kräver total koncentration och tål inga distraktioner. När jag börjar arbetet med en podd och tills den är klar är jag innesluten i en bubbla och fullständigt osocial.
Disken hopar sig.
Maten tar slut.
Mjölken surnar.
Mitt hem förfaller.
Dammtussarna vältrar sig.
Jag försummar mina vänner och anhöriga.
Jag blir folkilsk. Får ej störas. En oförutsedd knackning på dörren eller en telefonsignal kan få mig ur balans och spoliera en hel dags koncentration. Då är det bara att ge upp och ställa sig och diska, rensa ogräs eller något annat trivialt istället för att arbeta vidare.
På prov lägger jag in (”importerar” heter det) några musikstycken i det ljudprogram jag arbetar i, ett gratisprogram som heter Audacity. Min mikrofon är enkel och billig. Riggar upp den på ett par rejält tjocka böcker på mitt lilla skrivbord. Ställer in vinkeln på puffskyddet.
Inläsningen är en känslig sak. Luftvärmepumpen susar och måste stängas av. För säkerhets skull stänger jag dörrarna till köket, ifall kylskåpet skulle få ett utbrott. Jag lägger av telefonluren för att förhindra ringsignaler som skulle sabotera hela inspelningen.
Försöker låta bli att prassla med manuset. Börjar läsa, lägger möda på tonfall och pauser. Försöker harkla bort hesheten. Gör tusen felsägningar som måste deletas och ersättas av nyinlästa korrigeringar som klipps in i ljudspåret.
Nu börjar klippfasen. Att gå igenom ljudkurvan med allt inpratat material och klippa bort pauser, prassel, harklingar och felsägningar tar sin rundliga tid. Jag klipper bort ungefär hälften av det jag har spelat in.
På bildskärmen avtecknar sig talet som ljudvågor. Nu måste hörsel och syn samarbeta perfekt för att resultatet ska bli bra. Båda är lika viktiga. När jag har klippt och redigerat det jag har pratat in, och klippt ljudspåret i lämpliga avsnitt för att ge plats för musiken, bildas ett intrikat lapptäcke av ”bitar” på bildskärmen. Jag lägger bitarna omlott för att kunna göra snygga övergångar mellan tal och musik.
Så här kan det se ut.
Nu kan jag börja lägga in musiken och passa in den mellan pratbitarna. Nästan alla musikstycken ska tonas in i början och tonas ut på slutet för att få mjuka övergångar mellan tal och musik. Jag tillåter mig också att klippa fram just de avsnitt ur musiken som jag vill ha och deleta resten.
De här övergångarna kräver stor lyhördhet, fingertoppskänsla och absolut teknisk precision. Det handlar om mikrosekunder och bråkdelar av millimetrar
De här övergångarna kräver stor lyhördhet, fingertoppskänsla och absolut teknisk precision. Det handlar om mikrosekunder och bråkdelar av millimetrar
Att vara pedant är ingen nackdel. I det här finliret har jag stor nytta av att jag är en van sömmerska. Precisionskraven är desamma.
Ibland kan de första tonerna i ett musikstycke överlappa någon sekunds tal, men när och hur det kan göras är en finkänslig bedömningsfråga. Ibland kan musik läggas som bakgrund på extremt låg volym bakom en bit tal. Men då måste musiken vara exakt rätt, förmedla rätt stämning och ha rätt volym om det ska bli bra. Ibland kan jag gå in med tal i musiken, som då måste dämpas till nära nollnivå, men ändå finnas där. Öronen avgör vad som är rätt. Bakgrundsmusiken får inte ta överhanden över talet.
Ett exempel på hur jag arbetar med bakgrundsmusik finns i årets Sommarprogram hos Swebbtv. Där har jag lagt sakral rysk-ortodox, stilla körsång som bakgrund till berättelsen om hur Botkyrka och andra förorter växte fram under 1960- och -70-talen. Musiken visar en skärande kontrast till verkligheten. Från 26 min.
Pusslandet med musik- och talbitar till ett färdigt program kallas mixning och är uppriktigt sagt stundtals ett rent h-e
Pusslandet med musik- och talbitar till ett färdigt program kallas mixning och är uppriktigt sagt stundtals ett rent h-e.
I podden på bilden ovan rör det sig om cirka 60 bitar. Varje gång jag fogar en ny pusselbit, till exempel ett musikstycke, till lapptäcket på bildskärmen lösgör sig alla de andra bitarna från sina lägen och hoppar runt som Egyptens lössläppta gräshoppor. Det blir totalt kaos.
Ljudbitarna är helt hämningslösa, hoppar både i sidled och i höjdled, de hoppar över mittenlinjen, bryter tidsföljden och bär sig åt. Hela strukturen bryts sönder, och varje liten bit måste letas upp på nytt och med ett virtuellt dragverktyg dras tillbaka till sin rätta plats i tidsföljden. Här är det helt nödvändigt att ha gjort ett skrivet körschema med numrering av ”bitarna” och ha det som vägledning i kaoset.
För varje förändring i pusslet måste alla skarvar mellan tal och musik avlyssnas och justeras igen.
Och igen.
Och igen.
Detta händer otaliga gånger under en inspelning och skulle kunna driva vem som helst till vansinne. Det skapar spänningar i hela kroppen. Det är på det här stadiet ryggskottet brukar slå till.
Det är på det här stadiet ryggskottet brukar slå till
Jag är i grunden en skrivande journalist och alltså en ljudamatör som, med hjälp av en god vän i början, sedan har lärt mig själv och gör allting själv. Jag är min egen värsta kritiker. Och jag kan inte låta bli att förundras över listorna i slutet av Sveriges Radios poddar och andra program med en lång rad namn på ljudtekniker och andra specialister med konstiga beteckningar som svarar för det tekniska arbetet. Betalda med mina skattepengar – medan jag gör allting själv, gratis.
Varför gör jag det? För glädjen och lusten att skapa
Utan några som helst skattesubventioner kommer till slut ett Hallelujah Moment även i min lilla poddverkstad. Jag är färdig med inläsning och musikval, jag är färdig med sammansättningen av helheten, med själva kompositionen, som är det roligaste i hela produktionen.
Jag har dragit alla ljudbitar på plats en sista gång, jag har avlyssnat övergångarna mellan tal och musik för femtiosjätte gången, jag har justerat ljudvolymerna så att de är jämna över hela programmet. Jag har lyssnat många gånger och ibland låtit någon omdömesgill vän provlyssna och komma med synpunkter.
Nu är det färdigt. Nu får verket möta publikens öron. Jag andas ut.
Rätar på min värkande rygg. Vilar i tomheten som alltid kommer när man har ansträngt sig maximalt och gett det yttersta av sig själv.
En fråga kan jag förutse: hur kan man göra en podd om kärlek och passion när det pågår krig och elände, när världen brinner och regnet får marken att rämna? För att inte tala om inflationen, räntorna och kronkursen.
Just därför.
Kärleken kommer alltid att övervinna hatet, ondskan och katastroferna.
Alltid.
Tidigare delar i serien Mitt händelselösa liv:
Del 1. Att flytta hem till sig själv
Del 2. Tippens svarte riddare
Del 3. Konsten att samtala
Del 4. Vår tids bödlar, vår tids martyrer
Del 5. Älskade apparater
Del 6. Nu är turisterna här
Del 7. Fästingars oändliga tålamod
Del 8. Den ockuperade bygdegården
Del 9. Att sätta upp en torkvinda
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 