Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset

Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg. 

Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.

Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.

Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset”

Pingsten 1928 står tiden stilla. Det är en underbar pingst

Pingst är hänryckningens tid. Esaias Tegnér myntade begreppet i en dikt från 1820. Det är inte lätt att vara hänryckt under en coronapandemi, men jag vill bjuda mina läsare på hänryckning som utspelade sig för nästan 100 år sedan. 1928 låg världen öppen mellan två världskrig, och nästan allting var möjligt.

Pingsten 1928: mormor och morfar och deras vänner på utflykt till Laforsen, Hälsingland. Notera resegrammofonen!

Pingsten 1928 firar min mormor (1896-1950) och morfar (1893-1941) och deras vänner, liksom tusentals andra på en klassisk festplats, Laforsen i Hälsingland. Bilden här ovanför förevigar deras pingstfirande för 92 år sedan.

Fortsätt läsa ”Pingsten 1928 står tiden stilla. Det är en underbar pingst”