Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset

Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg.

Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.

Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.

*Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.*

Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Huset är fyra våningar högt. Ett så stort hus har han aldrig sett tidigare. Ett riktigt slott.

Han håller sin nioårige bror hårt i handen. Den här dagen tar deras barndom slut, så mycket förstår de.

*Fattighuset i Bollnäs. Arkitekten hette Ferdinand Boberg (1860-1946).*

Sanningen att säga har det inte varit så mycket bevänt med barndomen tidigare heller. Pojken är tre år när hans mor dör och fadern blir ensam med sju barn.

Fadern är banvakt vid norra stambanan, och familjen bor i en liten stuga bredvid banvaktsstugan. Vid förra sekelskiftet är järnvägen landets oumbärliga och snabbt expanderande blodomlopp. Den ombesörjer de nödvändiga transporterna av varor och människor långt innan det finns några bilar. I fyra år har fadern försökt sköta både arbete och den stora barnaskaran. Nu går det inte längre.

Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken – som ska bli min farfar – och hans bror in för att tillbringa resten av sin barndom. I ett brev till mig berättar farfar många år senare om hur det var när hans mor dog, bara 40 år gammal:

”Min äldsta bror var då femton år. Min äldsta syster som var tretton fick sköta om oss så gott hon kunde. En syster som var åtta år fick komma till släktingar, och en syster som bara var nio månader fick komma till en kusin till min pappa som var gift och bosatt i samma by som vi.”

”Ingen hjälp fanns att få, för far hade ju så liten lön, och ingen ville väl arbeta för ingenting. Så flyttade vi, och min far fick arbete på godsmagasinet vid järnvägen. Min syster var hemma och hjälpte far ett tag medan vi var ganska små men tyckte väl att hon ville tjäna en egen slant, så hon tog plats i en familj.

Vi fick ett fruntimmer som skulle sköta om oss. Men det var inte så stor ordning på henne, ty ibland var hon inte nykter och då vet man hur det blir. Till slut såg far att det inte gick längre, så han ansökte om att jag och min bror som var två år äldre fick komma in på fattigvården som det hette då. Man hade inget annat val.”

Det här är den version som farfar själv vill minnas. I hans minne är det hans far som ansöker om att fattigvården ska ta hand om barnen. Verkligheten var en annan. De sju barnen omhändertas av fattigvården på grund av faderns alkoholmissbruk och oförmåga att ta hand om sin familj efter hustruns död. I meningen ”Man hade inget annat val” visar farfar med valet av det opersonliga ”man” att han är lojal med och inte vill skuldbelägga sin far.

För att kunna ta ställning till nutida ideologiska modetrender och irrläror behöver vi känna vår historia. Ta reda på under vilka förhållanden dina förfäder levde ett par generationer tillbaka! Fattigsverige ligger inte så långt bakom oss som moderna svenskar gärna vill tro. För hundra år sedan är Sverige fortfarande till stora delar ett brutalt klassamhälle med djupa klyftor mellan rik och fattig, mellan utbildad och outbildad, mellan män och kvinnor. Många i befolkningen lever i smuts, svält och armod. Vanliga barnsjukdomar skördar tusentals liv. Tuberkulosen härjar i trångboddhetens kyffen och tar både barns och vuxnas liv. Kvinnor dör i barnsäng och köksbordsaborter. Barn som föds utanför äktenskapet kallas ”oäkta”, och oönskade barn mördas i tusental av änglamakerskor, men också av sina egna föräldrar.

Alkoholmissbruket dränker landet i sprit och misär. Lön för arbete betalas ofta i form av brännvin, och mängder av svenska män, men även kvinnor, super ihjäl sig. Den framväxande industrialismen har påbörjat omvandlingen av Sverige från jordbrukarsamhälle till industrination, samtidigt som en ny egendomslös underklass av arbetare utan medborgerliga rättigheter växer fram.

Det är allt annat än ”vitt privilegium”, och trots att jag har berättat om min farfars uppväxt på fattighuset i ett annat sammanhang tidigare vill jag berätta hans historia igen.

Vilka privilegier hade min farfar av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner tillkom honom på grund av hans ljusa hy i kampen för överlevnad?

Han skulle inte ha förstått frågan. Sedan skulle han bli förbannad. Vadå, ”vitt privilegium”? Vad är det för skitsnack?

Nej, farfar med sin arma uppväxt på fattighuset hade inget ”vitt privilegium”. Därför skriver jag om honom, därför vill jag att hans berättelse ska nå bortom hans livsöde och den känsla av skam som bars av den som en gång legat samhället till last. Hans och andra svenskars historia, Fattig-Sveriges historia, förtjänar att berättas om och om igen tills farfars liv och det Sverige som var verkligt för bara drygt hundra år sedan blir känt och erkänt. Vi har inte bara rätt utan skyldighet att berätta.

Vad händer om vi inte berättar? Då överlämnar vi kunskaper och historieskrivning till krafter som vill utplåna vår historia, få oss att glömma den, göra oss historielösa.

Skolan är en av de krafter som leder den utvecklingen, media och politiker är andra. De ser helst att vi glömmer våra rötter tills vi inbillar oss att vi har uppfunnit oss själva och är fritt svävande satelliter utan rottrådar i det förflutna. Historielösa människor är lätta att manipulera med ideologiska irrläror.

Intagningsritualen på fattighuset går via den stora lusugnen i gjutjärn i husets källare. I den stoppas de nyintagna hjonens klädpaltor in för avlusning. Hjonen själva får avlusningsmedel. Sedan kan de börja åtnjuta fattigvården i tacksam undergivenhet. På fattigstugorna runtom i landet blandas fysiskt handikappade, psykiskt sjuka – ”dårarna” – asociala personer, utvecklingsstörda – som vid den här tiden kallas ”efterblivna”, ”imbecilla” eller ”idioter”– gamla människor och föräldralösa barn huller om buller med varandra. Ett enda har de gemensamt: oförmågan att ta hand om sig själva. De ligger samhället till last.

*Personal och intagna utanför fattighuset i Bollnäs.*

Långt senare ska en av de svenska arbetarförfattarna, Åke Wassing (1919-1972), beskriva fattighuset i de självbiografiska romanerna ”Dödgrävarens pojke” (1958) och ”Slottet i dalen” (1960). Slottet i dalen är det fattighus där min farfar växte upp. Åke Wassing är dödgrävarens pojke som placeras på fattighuset av samma skäl som farfar och hans bror. Fadern kan inte både arbeta och ta hand om barn.

Hur formar det ett barn tvingas bo och växa upp bland samhällets mest föraktade, bland utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och mycket gamla människor? Jag tror att det sätter djupa spår, mycket djupare än vad farfar någonsin vill prata om.

Många år senare, på 1980-talet när farfar inte lever längre, ska jag, hans äldsta barnbarn, i mitt arbete som journalist uppsöka Slottet och göra reportage. Då är det storslagna huset omvandlat till pensionärslägenheter. Men vid mitt besök finns den stora lusugnen av gjutjärn fortfarande kvar i källaren. Reportaget är ett sätt att ge farfar upprättelse, att ge värdighet åt hans arma uppväxt.

När de båda pojkarna kommer till fattighuset 1905 gäller 1847 års fattigvårdsförordning. Från att fattigvården sedan medeltiden hade varit kyrkans ansvar är det socknarna som ska ta hand om alla dem som inte kan försörja sig själva. Inte förrän 1956 ersätts fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp. Under flera årtionden in på 1900-talet är fattigauktioner vanliga. Då auktioneras föräldralösa barn och andra som anses kunna arbeta och göra rätt för sig ut som bonddrängar och annan arbetskraft till lägstbjudande. Har man tur kommer man till en ordentlig familj som ger en mat och husrum.

Pojken med linluggen överlever fattighuset. Ur den djupaste fattigdom bygger han upp ett liv åt sig och sin familj. Han och hans bror ska livet ut behålla den nära relation till varandra som de haft under de svåra fattighusåren när allt de hade var varandra. Han vill helst inte tala om den tiden. Som barn tjatar jag på farfar att han ska berätta om sin barndom på fattighuset. Jag frågar men får inga svar. Farfar bär alltihop inom sig. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam.

När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva. Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och farmor skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”. Ur hans berättelse stiger inte bara en vanlig arbetarpojke och hans livsöde fram. Nöden talar mellan de återhållsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska.

”Man fick ju mat och kläder och omvårdnad, fast man fick försaka mycket som barn får som växer upp i ett riktigt hem. Det var sträng disciplin, vi vågade inte göra något som vi inte hade lov till. En liten bit från ålderdomshemmet fanns en kälkbacke som dom kallade för Tröttbacken, dit gick vi några grabbar och åkte en dag utan lov, men när vi kom hem på kvällen fick vi stryk och fick gå och lägga oss utan mat, så det gjorde vi aldrig om mera.

Vi hade en lärarinna som var snäll mot oss barn. När vi gått färdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde på oss och tyckte att vi var så duktiga att han bjöd oss på kaffe på Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sådana saker.

Jag fick springa ärenden åt ålderdomshemmet ibland, då brukade jag hälsa på en av mina äldre bröder som jobbade på bryggeriet. Jag brukade få en 25-öring av honom och ibland en läskedryck, och tänk vad man blev glad. Men denna min bror blev förkyld när han gjorde rekryten och fick TBC, så han dog och blev begravd på sanatoriets kyrkogård.”

”Två dagar efter att jag konfirmerats, jag var då fjorton år, kom en bonde och hämtade mig. Jag skulle komma till honom i Västanvik och hjälpa till på hans jordbruk med det jag kunde. Vattna och rykta hästarna och ge dom hö, hjälpa till med slåttern, bärga säden, ta upp potatis på hösten och göra alla möjliga småsysslor. För det fick jag mat, logi och kläder – en kostym på sommaren och en på vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul. Jag var hos honom i två år. Sedan fick jag en annan plats på en gård som hette Järmens där jag fick betalt några kronor varje månad. Då tyckte man att man var rik.”

Farfar arbetar sig upp från samhällets absoluta botten. Trots att hans uppväxt präglas av kompakta ”socioekonomiska faktorer”, den vanliga nutida förklaringen till kriminalitet, begår han aldrig något brott. Han börjar på Postverket som aspirant, läser kurser och går ut som primus från postiljonkursen i Stockholm och får en guldtia.

”Han hade ett otroligt minne och förmåga att uppfatta snabbt. Inom Posten avancerade han snabbt och blev befordrad och fick medalj. Han blev uppskattad av sina chefer, han var en som man kunde lita på” berättar min pappa om farfar.

”Det är svårt att svara på var han fick sin styrka ifrån. Han var envis och målinriktad. Genom att han lyckades i livet skapade han en självkänsla, en känsla av att vara en värdefull medborgare.”

Farfar arbetar på Reseposten. Han reser med tåg på Norrland och sorterar post ombord på tågen, med ständiga övernattningar i metropoler som Mellansel, Långsele och Östersund. Dagar och nätter arbetar han för att försörja sin familj. Farfar är en man i staten. ”Statens kaka är liten men säker” heter det. Hans titel är kupémästare, titeln står på hans gravsten.

En sommardag omkring 1920 har han träffat en ovanligt söt flicka på väg hem från Långnäs folkpark. Han erbjuder henne skjuts på cykelramen. Sedan hör de ihop för resten av livet.

*Min farmor (1902-1983) som konfirmand.*

*Farmor och farfar gifter sig i Bollnäs kyrka 1922.*

När Per Albin Hansson blir statsminister (S) 1932 är farfar 34 år. Han och farmor och deras barn ingår i uppbyggnaden av det svenska Folkhemmet. 1921 får han för första gången högtidligen utöva sin allmänna rösträtt. Stoltheten kvillrar som en kanariefågel i bröstet på honom den där dagen när han går till vallokalen. Han har klätt sig fin, i mörk kostym och slips, och har hatt på huvudet. Aldrig hade han vågat drömma så långt; att han, fattighuspojken, skulle bli en betrodd man med rätt att rösta i ett demokratiskt val.

Första maj 1933 håller statsminister Per Albin Hansson sitt första förstamajtal efter den socialdemokratiska valsegern året innan. Han säger:

”Låt oss lova varandra att göra Sverige till en demokratiens högborg och aldrig tillåta att resultaten av gångna generationers kamp och offer och våra egna mödor lämnas ut som byte åt våldsmän och vettvillingar.”

Lek med tanken att Stefan Löfven skulle säga samma sak.

Farfar och farmor får sex barn, varav ett dör vid späd ålder i en barnsjukdom. 1936 tar de det stora steg som representerar det definitiva uppsvinget för enkelt folk. Då köper de ett hus i stadens utkanter för den svindlande summan av 9 250 kronor. Ett stort rött trähus för den växande familjen.

*Farfar och farmor och deras fem barn. Bilden togs 1934.*

Det finns varken vatten eller avlopp indraget i huset, det är utedass att gå till även i trettio minusgrader när snön knarrar under fötterna och den nakna rumpan svider i kylan. Vatten pumpas upp ur brunnen och bärs in i hinkar, och värmen kommer från vedspis och kakelugnar som ständigt måste matas med ved. Men det är deras, det finns ett kök, det finns till och med en sal, och det finns en trädgård. Den stora tomten offras ingalunda för något så improduktivt som en gräsmatta. Den är själva grunden i självhushållet, där odlas potatis och grönsaker, frukt och bär. Hönsen värper ägg, och i skogen växer svamp och bär.

Om man vill ha musik och underhållning får man göra den själv. Farfar spelar dragspel; ”Livet i finnskogarna”, ”Avestaforsens brus”, ”Lyckobringaren” och andra populära Calle Jularbo-låtar. Farmors favorit är valsen ”Drömmen om Elin”. När det är fest kommer farmors alla roliga bröder och deras fruar, dansen yr och min pyttelilla farmor far runt som en vante på köksgolvet, blyg och skrattande i valsens alla turer. I dag framstår det som enkla nöjen, men jag har upplevt den genuina glädjen när farfar spelade upp till dans i köket i det röda trähuset och kan intyga att den slår det mesta av dagens nöjen.

En bit in på 1950-talet når nästa steg i det växande välståndet farfars och farmors familj. Två världskrig har passerat i deras liv, som rubriker, oro och matransoneringskuponger. Efter andra världskrigets slut 1945 befinner sig Sverige i en obruten högkonjunktur ända fram till början av 1970-talet. Nu är utedassets tid förbi. Farfar drar in vatten och avlopp i huset och bygger ett badrum av en garderob på övervåningen. Det är en välståndsökning av oanade mått. Farfar klär snedtaket och väggarna med plasttapeter i kanariegult och chockrosa med svarta lister, för nu är det som sagt 1950-tal, och knalliga färger är på modet.

Där sitter han sedan och tronar stolt som en kung i sitt verk, röker njutningsfullt cigarretter med långt trämunstycke och askar i en hög askkopp på fot bredvid toalettstolen medan han läser Ljusnan och Tidsfördrif. Farmor läser Husmodern och Hemmets Journal, för där finns så bra bakrecept till syjuntorna med sju sorters kakor.

En enda gång blir jag riktigt arg på farfar. Jag är tolv år gammal och har bestämt mig för att jag ska ta studenten. Det har ingen i vår släkt gjort.

”Hö hö” fnyser farfar. ”Vad ska det vara bra för? Du ska ju ändå gifta dig!”

Jag blir så arg att jag knyter näven i fickan och går in i ett annat rum och hoppar upp och ner av ilska medan jag rabblar tyst för mig själv: ”Jag ska visst ta studenten!” När jag åtta år senare gör det, vem står på skolgården, stolt som en tupp, om inte farfar.

*Min farfar kupémästaren sorterar post ombord på norrgående tåg i sitt arbete på Reseposten.*

Det är svenskar som farfar och farmor och deras gärning som dagens politiker spottar på istället för att hedra deras verk. Trots sin svåra uppväxt levde min farfar ett hederligt och strävsamt liv. Han dog 1974. Året innan dikterade han berättelsen om sin barndom på fattighuset i brevet till mig. Min farmor höll i pennan. Hon dog 1983. Hon bodde kvar i det röda trähuset till fyra år före sin död, sammanlagt 43 år.

*Sista bilden på farmor utanför huset där hon bott i 43 år. Bilden är från 1979.*

Jag är glad för farfars och farmors skull att de är döda. De var den sista generationen svenskar som med självklarhet kallade sig svenskar utan att av politikerna behandlas som en oönskad folkspillra eller av identitetsvänstern beskyllas för att ha särskilda privilegier på grund av sin hudfärg. De var stolta människor som reste sig ur fattigdom och med hårt arbete erövrade ett liv.

De slapp uppleva hur Sverige såldes ut till EU, de slapp massinvandring och anpassning till islam. De slapp se den offentliga lögnen växa för varje dag. De slapp se hur den välfärd som de arbetade ihop med politikernas välsignelse förskingras av ett importerat proletariat.

Ett sista utdrag ur farfars brev:

”Jag har varit med om lite av varje innan jag kom in vid Posten, men det var besvärligt när jag åkte bromsare vid järnvägen och tåget gick ifrån mig. Det gjorde uppehåll i Edsbyn, och jag och en till skulle gå på ett kafé och dricka kaffe, och när vi kom tillbaka hade tåget börjat gå. Min kamrat hann med, men jag blev efter så jag fick gå ända till Bollnäs i stora och klumpiga skor, så då var jag alldeles slut när jag kom fram. Jag undrar hur många det är av dagens ungdom som går över 3 ½ mil nu för tiden?

Ja, det är så mycket man skulle kunna berätta men nu får det räcka.”