Porträtt av en älskad farmor

Det är märkvärdigt, men när man blir äldre blir de döda levande. De stiger fram, blir tydliga, gör sig påminda. I november varje år umgås jag med min farmor. Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig något annat än Lisa. Den 2 november skulle hon ha fyllt 119 år – om hon hade levt.

Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna. Som ung var hon mycket vacker. Sedan slet åren, arbetet och alla barnsängarna på henne. Men de kunde aldrig utplåna den skönhet hon hade inom sig.

*Som ung var hon mycket vacker. Min farmor Elisabet (1902-1983) som konfirmand i Bollnäs kyrka den 2 juni 1917. Hon är 14 år gammal.*

En älskad farmor var hon. En vanlig kvinna, en sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. En sån som samhället vilar på utan att de någonsin blir omskrivna eller omtalade. Men i mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var.

Hon var en av de miljoner arbetsmyror i myrstacken som byggde Sverige; flitig, strävsam, plikttrogen, lojal mot dem som styrde landet. Från 1932, när Socialdemokraterna kom till makten, var det dem hon och farfar röstade på. De är typexempel på svenskar som blev delaktiga i uppbyggnaden av Per Albin Hanssons Folkhem. De levde inte tillräckligt länge för att hinna genomskåda Socialdemokraterna.

*Farmor är 7 år och börjar i Björktjära skola i Bollnäs.*

Det har sina särskilda orsaker att farmor finns så starkt i mig. Under ett av mina tidigaste år bodde jag hos farmor och farfar i deras röda hus i utkanten av Bollnäs. Pappa hade fått tuberkulos och var inlagd på sanatorium i Mohed i ett år. Mamma måste arbeta för att försörja oss. Hon fick jobb på Posten i Alfta, men därifrån fanns inga bussförbindelser som passade med hennes arbetstider. Vad skulle hon göra med mig?

*Farmors och farfars hus i utkanten av Bollnäs. De köpte det 1936. Här bodde farmor i 43 år.*

Jag fick komma till farmor och farfar. Jag var ett år gammal. Farmor var 42, och några av hennes och farfars barn bodde fortfarande kvar hemma. Den yngsta, faster Eva, var 14 år. Detta utspelade sig under en tid när släktingar ställde upp för varandra. Jag blev bara ytterligare en i familjen, det var inget konstigt med det.

Där fanns också yngste sonen, min farbror Bernt, som nyss hade ryckt ut från värnplikten vid arméns hundförarskola i Sollefteå. Med sig hade han den hund han hade arbetat med och som hade pensionerats, en stor och klok schäferhund som hette Caesar. (Jo, det är sant!). Och så fanns det en snäll svart-vit katt som hette Laban.

Caesar utsåg sig genast till min beskyddare. Han vaktade mig som om jag vore hans egen valp och morrade varnande om någon obekant närmade sig mig. Dessutom förstod han att en ettåring inte begriper så mycket och var tolerant när jag hårdhänt klappade honom med en träsked på nosen. Han bara morrade lite lätt åt den dumma ungen.

Farmor var centrum och motor i den stora familjen. Hon hade alltid vårdat, alltid tagit hand om. Som storasyster var det hon som ofta tog hand om sina tre yngre bröder Evert, Uno och Axel och sin lillasyster Gerda. Farmor kom från en arbetsam och stabil familj. Föräldrarna var varmt troende, och tron hemifrån bar farmor med sig hela livet. Pappa Herman, född 1877, var en duktig snickare, mamma Anna, född 1875, tog hand om barn och familj. Båda dog 1946, när jag var liten, men i vår släkt är Anna en legend för sin godhet och klokhet.

*Farmors familj, där hon var äldst av fem barn, tre bröder och en lillasyster. Hon står längst bak till vänster. Jag tror att bilden är tagen 1917.*

Inget av Hermans och Annas barn hade möjlighet att kosta på sig studier. Att få studera fanns över huvud taget inte på kartan i den samhällsklass som farmor tillhörde. Efter konfirmationen betraktades man som vuxen och skulle arbeta och försörja sig själv. Farmor hade tränat på att hjälpa till med de fyra småsyskonen, och efter konfirmationen börjar hon arbeta som barnjungfru i en fin familj i Bollnäs.

Familjen hette Hermansson, och min 15-åriga farmor tar hand om den lille sonen Carl Henrik, som föds i december 1917. Av en slump just det år då bolsjevikerna genom en statskupp skulle ta makten och genomföra en kommunistisk revolution i Ryssland. Om detta visste farmor intet. Det stod ingenting om det i Ljusnan. Föga anade hon att den rare lille gosse som hon bytt blöjor på skulle bli en Moskvatrogen stalinist och från 1941 anställd som propagandachef i Sveriges Kommunistiska Parti, senare partiledare för Vänsterpartiet Kommunisterna. Inte heller visste hon att Hermansson reste till Josef Stalins begravning den 9 mars 1953 i Moskva och höll ett hyllningstal till den döde diktatorn.

Carl Henrik Hermansson (1917-2016). ”Han var en politiker som hade fel om nästan allt, som ständigt gjorde misstag och felbedömningar och använde sin begåvning till tvärsäkra försvar av det oförsvarliga” skriver Kjell Albin Abrahamson i boken ”Låt mig få städa klart”.

”Stalin var en sådan stor historisk personlighet med den djupaste kunskapen om naturens och samhällets utvecklingslagar. Han förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Stalin var en av alla tiders mest geniala vetenskapsmän”, sa Hermansson.

De orden fick han många tillfällen att ångra.

När farmor är 17 år träffar hon den man som ska bli hennes make och min farfar. Det första mötet sker en kväll i parken på Långnäs, där Folkets park ska byggas lite senare. Hans namn är Hugo, och han erbjuder Elisabet skjuts hem på sin cykel. Sedan är det de som hör ihop. Lisa och Hugo. De ska komma att leva tillsammans i 52 år, ända tills farfar dör 1974.

Mötet mellan Hugo och Elisabet skär tvärs igenom klass- och andra gränser. Farmor är en typisk familjeflicka, väluppfostrad, sedesam och ordentlig. Farfar är barnhemsbarnet som förlorade sin mor när han var tre år gammal och växte upp på fattighuset. Alla varningsklockor ringer för farmors gudfruktiga föräldrar. Kommer Hugo att bli en bra make och familjefar för deras dotter?

*Farmor och farfar gifter sig i juni 1922.*

Men det blir farmor som avgår med segern i kampen om att få gifta sig med den man hon älskar. Hennes och farfars kärlek är så stark, den ska bära dem genom hela livet, genom fattigdom, genom ett barns död, genom slit och umbäranden. I fästmansgåva till Hugo broderar hon ett betagande vackert örngott eller nattväska med hans namn, konstfärdigt broderat i plattsöm och vackra blomstermotiv i hålsöm. Jag har mästerstycket i min ägo.

Farmors seger berodde nog helt enkelt på att hon var gravid. Då måste man gifta sig, så var det bara. Vid vigseln 1922 väntar hon deras andra barn. Det första, min pappa, föddes när farmor var 19 år, innan farmor och farfar gift sig. Han växte upp hos sina morföräldrar. Men familjerna bodde i samma hus. Pappa var nära både sina föräldrar, syskon och morföräldrar.

Vilka drömmar hade farmor? Jag vet inte. Hon talade aldrig om drömmar. Hon var en praktisk människa som levde i verkligheten.

Hon var bara en tvärhand hög. Liten, seg och ettrig. Innan alla barnsängarna och själva livet slet på henne var hon mycket vacker. På ett ungdomsporträtt har hon en helt betagande skönhet. Det långa mörka håret lockar sig behagfullt, uppknutet med en stor vit sidenbandsrosett. Vit krage på finklänningen, vackra allvarsamma ögon, som om de försöker se in i det liv som väntar henne.

*Farmor och farfar med sina fem barn. Min pappa står längst bak.*

Farmor levde ett arbetsamt liv med skötsel av hus och hem, barn och trädgård. Jag minns henne som ständigt iklädd förkläde, ständigt potatisskalande, ständigt med händerna i diskbaljan av koppar. Särskilt på somrarna när alla barn och barnbarn kom på besök och familjen växte till ett storhushåll.

Hennes husmorsgärning de första 35 åren utspelade sig utan några som helst moderna bekvämligheter. Vatten vevades upp ur brunnen och bars in i hinkar. Huset eldades med ved som måste kapas, huggas, torkas och bäras för att ge värme. Maten lagades på vedspis.

*Vedspisen finns kvar i huset där farmor och farfar bodde. Nu bor en ung barnfamilj där.*

Daglig dusch var ännu inte uppfunnen. Hygienen sköttes vid ett tvättfat på en bänk i köket – ”skuffen” – kvällstid när barnen somnat och farmor äntligen fick en stund för sig själv. Hon använde en grön tvål som hette Palmolive och doftade starkt. Det var en stor procedur när hon löste upp sin fläta och tvättade sitt långa mörka hår. När jag tänker tillbaka på hur det luktade i farmors och farfars hus så minns jag mest av allt lukten av människa. Det luktade gott och tryggt. När som helst kan jag känna den där trygga, goda lukten. Nästan ingen luktar människa längre. Den egna kroppslukten är bortduschad och parfymerad med massor av olika doftprodukter.

1957 har välståndet nått även farmor och farfar. Farfar drar in vatten och avlopp i huset och bygger ett badrum av en garderob på övervåningen. Vilket otroligt lyft! Äntligen slipper de gå till utedasset och frysa rumpan av sig i bitande 30-gradig kyla. Äntligen slipper de bära de tunga vattenhinkarna.

Farfar klär snedtaket och väggarna med plasttapeter i kanariegult och chockrosa med svarta lister, för nu är det som sagt 50-tal och grälla färger är på modet. Där sitter han sedan och tronar stolt som en kung över sitt verk, röker njutningsfullt cigarretter med långt trämunstycke och askar i en hög askkopp på fot bredvid toalettstolen medan han läser Ljusnan och Tidsfördrif, som stavas med f på slutet.

*Farmor och farfar och deras fem barn i vuxen ålder. Bilden togs i maj 1944 när min pappa, längst fram till vänster, gifte sig med mamma. Farmor längst bak i mitten. Här är hon 41 år.*

En av farmors njutningar i livet var att dricka kaffe på fat. Allt kaffe kokades i kaffepanna på spisen, bryggning var det inte tal om. Hon höll en sockerbit i munnen och drack kaffet från ett fat. Hon liksom silade kaffet genom sockerbiten, njutningsfullt sörplande. När jag hörde det där sörplandet visste jag att farmor mådde bra.

I allt slit för barn och familj hade farmor två områden som var hennes egna: trädgården och syjuntorna. Farmor hade gröna fingrar. I trädgården odlade hon allt som behövdes för nyttobruk; äpplen, svarta vinbär, potatis och grönsaker, men också blommor, Fingerborgsblommor och Borstnejlikor. När hon arbetade i trädgården gick hon in i ett meditativt tillstånd och fick inte störas. Inomhus odlade hon krukväxter i finrummet som kallades Salen och som inte värmdes upp.

De verkliga högtidsstunderna i hennes liv var syjuntan. Det var helig kvinnotid, fridlyst från män och barn. Då samlades traktens kvinnor hemma hos varandra, handarbetade, drack kaffe med sju sorters kakor och pratade och skvallrade. Ibland fick jag följa med farmor till syjuntan trots att det rådde barnförbud, och jag minns vilket intryck den där kvinnogemenskapen gjorde på mig. Alla kvinnorna var finklädda, och kaffet dracks ur de allra tunnaste, finaste kaffekopparna. Kaffebrödet var bakat med skicklighet och omsorg. Alla ville baka de godaste kakorna. Det var verkligen en känsla av helig högtid, en fredad oas från allt arbete som hörde till vardagen.

Syjuntan fungerade också som en slags social utjämningsmekanism. I hela sitt liv definierade sig farmor som en ”enkel människa”, en vanlig arbetarkvinna. Hon talade med enorm respekt om grannen på andra sidan stengärdsgården, som var folkskollärare. Han var ”fint folk”, liksom grannfamiljen som drev en affär och var de enda i kvarteret som hade bil. Med farmors sätt att se var de närmast gudar.

Jag har ofta funderat över varför hon såg sig själv som så ”enkel”. Jag hörde aldrig att hon var avundsjuk. Varför denna underdånighet? Den var naturligtvis inlärd från barndomen. Men på syjuntorna upphörde klassgränserna att gälla. Där var alla lika goda. Över kaffe och sju sorters kakor försystrades traktens kvinnor.

Farmor var skicklig i allt handarbete. Ända tills starren tog hennes syn broderade hon och virkade de skiraste spetsar med den allra tunnaste och finaste virknålen, nästan lika tunn som en synål. Jag har kvar den där virknålen i min ägo, farmors magiska verktyg med träskaft. Många gånger har jag tänkt att jag ska rama in den. Och jag har kvar farmors studentgåva till mig: lakan och örngott som hon sytt och prytt med de vackraste spetsar i rosenmönster.

När jag var liten fick jag följa med farmor och köpa mjölk direkt från bonden en liten bit från farmors och farfars hus, och handla mat på Lindblads affär. Dit var det långt att gå, förbi Läskiga Skogen skulle vi. Farmor gick med smattrande steg, hela livet gick hon till fots och bar hem all mat till familjen. Hon lärde sig aldrig cykla, och de köpte aldrig bil. När jag var ensam med farmor passade jag på att fråga henne en massa saker.

Varför får björkar alltid björklöv?

Varför får de inte barr?

Hur kan de veta att de är björkar och inte tallar?

Hur kan korna veta att de är kor och ge mjölk?

Det gör ju inte hästar!

Vad skulle farmor svara? Hon hade bara sex års folkskola. Hon var kärv till sättet och blev naturligtvis trött på alla frågor men aldrig otålig eller ovänlig mot den frågvisa ungen.

”Du är så vetgirig du, Julia” sa farmor.

*Farfar och farmor på farmors 50-årsdag den 2 november 1952. Alla barn och barnbarn kom på besök och gratulerade.*

Det finns ett minne som gör ont. Under tre år, 1962-1965, gick jag i gymnasiet i Bollnäs och hyrde rum hos snälla änkor; tant Dagmar, tant Elsa och tant Frida. Farmors och farfars hus låg långt utanför stan, och det fanns inga kommunikationer. En enda gång på de här tre åren tog jag mig tid att gå den långa vägen hem till farmor och farfar. Det var en söndag i andra ring.

De satt i köket. Farfar hade gått i pension från Postverket. Han löste korsord vid köksbordet. Det var märkvärdigt tyst och stilla omkring dem. Deras hus, där barnröster hade ljudit i så många år, var plötsligt alldeles tyst. I trädgården, där vi barnbarn lekt och jagat varandra på somrarna, rådde samma tystnad.

De blev så innerligt glada över att jag kom. Båda lyste upp, ville veta hur jag hade det, hur det gick med studierna. Jag skulle bli den första i släkten som tog studenten.

”Nej men Julia!” sa farmor. ”Vilken överraskning!” Och så började hon pyssla vid spisen med någonting att bjuda på.

Jag har dåligt samvete över att jag besökte dem bara denna enda gång. Jag var ung och tanklös, och jag ångrar mig bittert. Jag älskade ju farmor och farfar. Jag tänker mycket på dem nu när jag själv är gammal, tänker mycket på den egoism och tanklöshet som får många att prioritera bort sina äldre släktingar. Jag är säker på att de kommer att ångra sig, precis som jag.

Sista bilden på farmor utanför huset där hon bott i 43 år. Pappa hjälpte henne flytta och tog bilden hösten 1979. Hon är iförd pälsmössa och slippers. Den stora syrénbusken utanför dörren är borta.

Farfar dog 1974. Farmor blev ensam, och 1979 orkade hon inte sköta hus och trädgård längre. Pappa hjälpte henne att sälja huset. Hon var 77 år, lika gammal som jag är nu. Farmor flyttade till lägenhet och fick hemtjänst. Det gillade hon inte, hon som alltid hade klarat allting själv. På väggen i lägenheten satt en gräslig fototapet. Jag tror att den bidrog till hennes död.

*I lägenheten som farmor flyttade till var väggen tapetserad med en hemsk fototapet. Jag tror att den bidrog till hennes död.*

I lägenheten liksom slocknade hon. Allt som någonsin betytt någonting för henne; man, hus och barn, väninnorna, trädgården, syjuntan, var borta. Den gröna starren tog mer och mer av hennes syn. Hon blev sjuk. Nu var hon bara en liten skruffla, berövad livets mening. Hon gick bort några år senare, 80 år gammal.

*I köket var tapeten nästan lika gräslig. Farmor fann sig, men hon längtade tillbaka till sitt och farfars hus.*

Men för mig är hon inte död. Det märkliga är att ju äldre man blir, desto mer lever man i sina minnen. Och där umgås man nästan lika mycket med de människor som har levt och stått en nära som med dem man har omkring sig i nuet. Så länge som en människa lever i någons minne är hon inte död.

Varje år den 2 november tänder jag ett ljus för min farmor och lyssnar på hennes favoritlåt, Lyckobringaren. Farfar brukade spela den på dragspel medan farmor virvlade runt i det lilla köket när det var fest och hennes bröder och deras fruar kom och dansade vals, schottis och hambo så att linoleumgolvet ångade.

Det var länge sedan. Sjuttio år sedan.
Nej, det var ju i går.