Svenska gammelmedia följer sin ordinarie agenda och faller som programmerade robotar in i den extatiska hyllningskören över den senaste barnstjärnan, Greta Thunberg. Inga kritiska synpunkter får uttalas, få självständigt tänkande personer får komma till tals. Nu ska vi ägna oss åt massdyrkan, punkt slut.
How dare you criticize a child?
De intressanta infallsvinklarna finns i länder utanför Sverige. Här är två av dem, Anne Marie Waters och Brendan O’Neill, den senare gäst hos den svenske ståuppkomikern och poddaren Aron Flam.
Anne Marie Waters påpekar att fenomenet att driva ett barn framför sig för att tabubelägga en saklig och mångsidig debatt inte är något nytt. Hon nämner den pakistanska 17-åringen Malala Yousafzai, som fick Nobels fredspris 2014 för att hon kämpade för att alla barn ska få gå i skolan.
Att det främst är muslimska flickor som inte får gå i skolan nämnde inte Malala Yousafzai. Det vore att kränka islam, och sådant ger inga Nobelpris.
”Hon fick den plattform hon fick för att hon sa exakt vad den globala eliten och FN vill höra – och vad globalisterna vill att du ska höra” säger Anne Marie Waters.
I min senaste krönika, ”Sankta Greta. Att missbruka ett barn”, citerade jag Brendan O’Neill, utgivare av brittiska Spiked Online. Med klar blick betraktar han det spektakel som Gretakulten utgör och liknar bland annat miljörörelsen vid en vattenmelon: ”grön utanpå och röd inuti”.
Aron Flams långa intervju med honom är i högsta grad hörvärd.
Julia Caesar 