Engelska tv-serier får inte vara engelska längre. Varför? Jag går på jakt efter förklaringar och hamnar i ett veritabelt getingbo av konflikter och motstridiga viljor, tvång och diktat. Bakom döljer sig en politisk propagandaindustri vars kodord stavas ”inkvotering” och ”tvångsmässig mångfald”.
Jag älskade kommissarie Morse. Hans alldeles ovanligt lysande blå ögon. Hans vresiga tungsinne. Hans passion för opera. Hans omöjliga förälskelser. Hans vinröda Jaguar och hans obotliga ensamhet. Hans geniala förmåga att lösa kriminalgåtor.
Min kärlek till kommissarie Morse var platonisk. Men när huvudrollsinnehavaren i den engelska deckarserien, John Thaw, dog 2002 och serien tog slut sörjde jag i flera år. Nu, sjutton år senare, sörjer jag också allt som serien om Morse stod för. Det var inte bara han utan en hel epok som dog.
Äldre kvinnor har inte så stora krav på underhållning. Ge oss en lagom snygg karl som har integritet, kan lösa mordgåtor och gillar opera, och vi lutar oss bekvämt tillbaka på soffan, mumsar på en pralin och är nöjda. Engelska deckarserier har varit god underhållning för många svenska tv-tittare – medan de fortfarande var engelska.
Jag var inte ensam om att sörja Morse. Det arrangeras fortfarande mycket populära bussutflykter i kommissarie Morse’s fotspår i Oxford. Trots att Morse aldrig har funnits i verkligheten lockas tusentals människor varje år att besöka de miljöer där serien spelades in. Majoriteten av deltagarna är äldre vithåriga damer som var, och kanske fortfarande är, förälskade i Morse.
Serien hade producerats i 33 avsnitt under en tolvårsperiod och lämnade ett stort tomrum efter sig när John Thaw avled. Thaw var så identifierad med rollen att seriens skapare, Colin Dexter (1930-2017), skrev en särskild klausul i sitt testamente med innebörden att ingen annan fick spela kommissarie Morse efter John Thaw’s bortgång.
”Vi kan aldrig upprepa vad John har gjort” sa Dexter.
Så småningom insåg producenten ITV vidden av katastrofen. Lösningen på det dilemma som Colin Dexter åstadkommit var att gå baklänges i historien och börja gestalta Morse i yngre dagar, i början av hans poliskarriär. Från 2013 sändes ”Den unge kommissarie Morse” med Shaun Evans i huvudrollen som ung polis som förhoppningsvis inte ska dö än på länge. Nu går serien för sjätte säsongen.
För all del, Shaun Evans bär den fallna manteln. Den unge kommissarie Morse uppvisar några av de särdrag som så småningom skulle komma att mejslas ut i den äldre rollgestalten; det buttra lugnet, noggrannheten och petigheten, självreflektionen, sarkasmen och kärleken till klassisk musik, i synnerhet opera.
Kommissarie Morse den äldre är en intellektuell snobb som är mycket noggrann med stavning och grammatik (och varför ska man inte vara det?) och ibland gör sig lustig över sin assistent Robert Lewis’ (Kevin Whately) Newcastledialekt. Men i praktiken står han och faller med Lewis och avundas honom det familjeliv som han själv saknar.
Den unge Morse har en mer ödmjuk framtoning men står på sig lika mycket som sin äldre förlaga när han är något på spåren. Den Morsiska tryggheten kommer med ålderns rätt från den unge Morse’s rutinerade kollega och mentor Fred Thursday, som spelas av Roger Allam, född 1953. En äldre, erfaren, luttrad polis som har sett allt, hört allt och gjort allt i decennier. Alltid med hatt och ytterrock, ty detta utspelar sig på 1960-talet när människor fortfarande brydde sig om sin klädsel. Allams välartikulerade engelska är en njutning.
Rättsläkaren Max DeBryn spelas av James Bradshaw. En bild av kunskap och pålitlighet. Inget mordoffer kan få honom att tappa fattningen. Han ser ut ungefär som man tänker sig att en brittisk rättsläkare såg ut på 1960-talet, en oansenlig man med stora hornbågade glasögon och saktmodig men skärpt framtoning. Alltid obrottsligt lojal mot uppdraget: att lösa brottet.
Vi som har egna minnen från 1940-talet gladdes i många år, 2002-2015, åt ITV-serien Foyle’s War, skriven av Anthony Horowitz, som också skrivit manus till Morden i Midsomer. Michael Kitchen spelar huvudrollen som kriminalpolis i Hastings under andra världskriget. Brottsligheten tar nämligen inte paus för att det pågår ett världskrig. Många kriminella försöker dra fördel av den förvirring som skapats av kriget.
Foyle’s War var serien som hade allt: den utspelar sig mot en nutidshistorisk bakgrund som fortfarande lever i många människors minnen. Miljön är omsorgsfullt researchad och återgiven i minsta detalj; kläderna, miljöerna, inredningen, – kontorsinredningen med arkivskåp och bakelittelefoner! – bilmodellerna – alltsammans skapar en genuin tidskänsla. Nästan så att man känner hur 1940-talet doftade. Ovärderligt både för oss som var med och för yngre generationer som får kunskap om hur det var.
Manusförfattaren Anthony Horowitz ansåg att det var viktigt att varje detalj var korrekt återgiven för att hedra världskrigets veteraner. Även den som inte är intresserad av kriminalgåtor kunde ha stor glädje av serien som ett tidsdokument över andra världskriget.
Christopher Foyle själv introducerar en ny polistyp i genren brittiska deckare; stillsam, fåordig, skarpsinnig och skrupulöst ärlig. En man som inte framhäver sig själv men lugnt och stilla gör sitt jobb och målmedvetet mejar ner allt motstånd han möter tills de som försöker hindra honom faller på eget grepp. Michael Kitchen i rollen som Foyle uppvisar ett mästerskap i konsten att inte med en min röja vad han tänker. Hans ansikte är totalt uttryckslöst, en stilstudie i skickligt spelad outgrundlighet. Jag kan inte påminna mig att han ler en enda gång. Han visar heller ingen sorg.
Liksom andra kriminalpoliser har Christopher Foyle oumbärlig hjälp. Hans käcka unga kvinnliga chaufför Samantha ”Sam” Stewart (Honeysuckle Weeks) och assistent Paul Milner (Anthony Howell) finns alltid där för honom och står ut med hans utslätade attityd. Foyle är änkling, hans privatliv hålls i bakgrunden och skymtar egentligen bara fram i avsnitt om hans son Andrew (Julian Ovenden), som är stridspilot i Royal Air Force.
2007 avbröts serien abrupt av ITV:s programchef Simon Shaps. Sannolikt var höga produktionskostnader skälet. Att återskapa 1940-talsmiljöer kostar. Det blev folkstorm. Bolaget tvingades återuppliva Foyle, nya avsnitt spelades in och serien gick i ytterligare åtta år, till 2015.
Jag är antagligen inte ensam om att hänge mig åt nostalgiska tillbakablickar på kriminalserier genom åren när oktobermörkret tätnar utanför fönstren och det känns bra att krypa ihop i soffan med en lagom rafflande och mysig deckare. Rafflet får inte gå ut över myset, det är viktigt. Men nu är alltihop på väg att gå förlorat. Det är kris i tv-soffan.
Utan att någon riktigt förstod vad som hände har jag och många med mig noterat att engelska deckare inte längre är vad de har varit. Förändringen har smugits på oss med allt tydligare inslag av tvång. Engelska deckare är inte engelska längre. De har blivit mångkulturella. Och det är ingen slump, utan en följd av en medveten politisk agenda.
Mångkulturalismen yttrar sig i att en allt större andel av skådespelarna är invandrare med en hög andel svarta och pakistanier. I England kallas de med en gemensam term BAME, en offentlig beteckning på svarta, asiater och andra etniska minoritetsgrupper. Ungefär 7,6 miljoner människor i Storbritannien räknas in i den här kategorin, mer än 9 miljoner beskriver sig själva som icke-vita, och de har påtagligt förändrat inte bara befolkningssammansättningen utan också media, litterär och konstnärlig gestaltning och programutbudet i radio och tv. I engelska deckare kan rättsläkaren numera vara svart, inkvoterad som representant för BAME. Om det ska vara riktigt bingo är det en svart kvinna – då har man fyllt både den etniska kvoten och kvinnokvoten.
Ingenting är sig likt, och vi känner igen oss lika lite i brittiska deckares rollbesättningar som på gatorna i våra egna hemstäder.
Times they are a’changing.
Varför kan ingenting få vara som det är?
Förändringen började bli noterbar i Ett fall för Vera, filmatiseringen av Ann Cleeves‘ böcker om kriminalkommissarie Vera Stanhope, vars tionde säsong nu är under inspelning. Här fick feminismen ett förlösande steg framåt genom en kvinnlig kriminalpolis som inte i första hand går in för att vara vacker eller sexig.
Vera Stanhope är skärpt och viljestark, hon krusar ingen och ser det inte som sin viktigaste uppgift att vara till lags. Hon kör omkring i en outslitlig Land Rover, hon är präktigt klädd för grinigt brittiskt klimat i vindtålig kappa eller grön Leif GW-väst och dito vindtålig hattskrålla på huvudet. Glamour är inte hennes grej. Vera spelas av Brenda Blethyn, känd från bland annat filmen Hemligheter och lögner (1996).
”I don’t need lipstick to define myself” säger hon i ett Veraklipp i tv-intervjun här nedanför.
Vera Stanhope är åtskilligt mer sarkastisk än kommissarie Morse någonsin var. Men hon har ett särskilt sätt att sänka rösten och använder smeknamn på nästan alla, från kolleger till mördare: alla är ”pet” eller ”love”. Utom hennes kollega Kenny (Jon Morrison). Honom kallar hon aldrig ”pet”. Honom mobbar hon med syrliga pikar. Jag har aldrig förstått varför. Han får alltid sitt jobb gjort.
Nu är Vera Stanhope ingalunda den första kvinnliga kriminalkommissarien i brittisk tv-historia. I gott minne bevarad är pionjären Jane Tennison (spelad av Dame Helen Mirren) i serien Prime Suspect (I mördarens spår, sänd 1991-2006), ständigt kämpande mot manliga kollegers och befäls intriger och könsfördomar. Hon vinner striderna men betalar ett högt pris i form av havererade kärleksförhållanden, barnlöshet och alkoholism.
I seriens sista avsnitt 2006 träffar hon på ett AA-möte en av de före detta kolleger som mobbat henne mest, Bill Otley (Tom Bell, 1933-2006), och försonas med honom.
Men för Vera Stanhope räcker det inte med feministiska segrar i Ett fall för Vera. Här är det utslitna feministiska temat nedtonat, och för övrigt tror jag inte att Vera är feminist ens med lilltån. Hon är en skicklig kriminalpolis och skulle aldrig komma på tanken att könet är en social konstruktion.
Så vad gör BBC och produktionsbolagen för att anpassa sig till tidsandan och värva tittare i nya kategorier? Satsningen är given: mångkultur. I Ett fall för Vera spelar Kingsley Ben-Adir rollen som rättsläkaren Marcus Summer. Beställaren BBC vill inte missa ett enda tillfälle att gå i bräschen för det mångkulturella samhället – inte ens om det sätter trovärdigheten på spel i de produktioner man sänder.
Deckarserien ”Shetland” brukade vara trevlig att se av två skäl: de vackra naturbilderna från Shetlandsöarna och kriminalkommissarie Jimmy Perez’ (spelad av Douglas Henshall) skotska dialekt. Men nu är det slut mellan mig och kriminalkommissarie Jimmy Perez. Sorry, men det här går inte längre. Rollistan liknar alltmer en lista över utomeuropeiska arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Det blir helt enkelt inte trovärdigt.
Det är möjligt att merparten av invånarna på de glesbefolkade Shetlandsöarna utgörs av afrikaner och andra utomeuropeiska invandrare. Men jag tvivlar på det. Varför kan brittiska tv-serier inte få vara just brittiska – om så bara som en återspegling av det Storbritannien som var?
Anledningen är att rollistan i Shetland och andra brittiska tv-serier är ett svar på högljudda krav på representation från olika minoritetsgrupper; etniska, religiösa och sexuella. (Jodå, vi lever med resultatet av politisk HBTQ-aktivism överallt också – snart blir minst en transsexuell, flera lesbiska kvinnor och homosexuella män det nya normala i varje serie, ett uppbåd av homosexuella kriminalkommissarier och minst en lesbisk domare. Helst färgade. Bara vänta och se! BBC jobbar på saken).
När alla minoritetsrepresentanter samlas i de shetländska öarnas vidunderliga landskap känns det som ett väldigt konstruerat grepp. Det handlar inte längre om att berätta en historia, utan om att dunka politiska budskap i huvudet på tittarna.
Jag hoppar av. Står inte ut. Jag vill kunna känna igen mig i den värld och de sammanhang som har format mig och min generation.
Igenkännande är viktigt för alla människor, men i synnerhet för äldre. När jag vid sällsynta tillfällen slår på tv:n vill jag koppla av, inte få vänsterpolitiska dogmer hällda över mig.
70-80-plussare vill i allmänhet inte bli uppfostrade som om vi vore snorungar. Vi är de värderingar vi har lärt oss för mycket länge sedan. Varför räknas inte vi som en minoritet som har rätt till representation?
När jag undersöker bakgrunden till förändringen står det snart klart att mångkulturens intåg i brittiska deckarserier är en följd av en mycket medveten inkvotering av skådespelare med utländsk bakgrund.
Inte för att de är skickligare skådespelare än andra, utan för att det är ett politiskt mål att de ska vara just invandrare, och att publiken ska matas med mångkultur morgon middag kväll.
BBC har en politisk agenda att kvotera in BAME-personer i sina produktioner. Så många som möjligt, så ofta som möjligt. Det är ren och skär rasism. Huruvida det passar in i sammanhanget verkar vara en underordnad fråga.
På BBC räknar man mångfald i siffror, både hos sin egen personal och rollbesättningarna i programmen. 2016 utgjorde BAME-människor 13,4 procent av hela personalen och 9,2 procent av personal i ledande ställning. Här går stridslinjen mellan diametralt olika uppfattningar i frågan om inkvotering. Många medieföretag, inklusive BBC, misslyckas kapitalt när det handlar om representation av minoriteter, påstår Andrew Dickson i New Statesman. Som ett exempel är bara 24 procent av de äldre rollerna i program från kabel- och satellitföretag tillsatta med kvinnor. Skam och ve.
Glädjen stod därför i högan sky när Royal Shakespeare Company i mars 2016 satte upp Shakespeares Hamlet med Paapa Essiedu i huvudrollen, en svart skådespelare med ursprung från Ghana och uppvuxen i London. Vilken triumf för mångkulturen att förvandla en dansk prins från cirka 1600 till afrikansk invandrare på 2000-talet! Den eftersträvade mångfalden i teatervärlden anses ligga långt före samma företeelse i film, tv och media.
Paapa Essiedu uttalar i en lunchpaus från Hamlet att en dominerande fråga är brittisk tv och films ”uppenbart orubbliga missbruk av historiska korsettdramer, som stänger många BAME-skådespelare ute från antagningsproven”.
”Downton Abbey” retar gallfeber på skådespelare med utländsk bakgrund. Det är alldeles för vitt, alldeles för överklassigt, alldeles för mycket engelsk historia. Inte ens slottspersonalen har några roller för BAME-personer.
”Serien är omöjlig att ta sig in i” säger historiens förste svarte Hamlet, Paapa Essiedu. ”Mycket av brittiskt drama har fastnat i en glansmålad version av landets förflutna.”
Det är vid de historiska kostymdramerna fronten går i dag. Hur pressar man på bästa sätt in afrikaner i ett traditionellt kostymdrama av exempelvis Jane Austen?Den engelska publiken älskar historiska kostymdramer, och BAME-representanterna hatar dem, eftersom de flesta av dramerna utspelar sig innan massinvandringen slet isär Storbritannien. Många BAME-skådespelare känner sig utestängda från överklassens snörliv, vita dukar och kristallglas.
Men 2015 kunde mångfaldsälskare i och utanför Storbritannien andas ut. Det året var ett märkesår för mångkulturen. Då utsåg BBC Tunde Ogungbesan till ny ledare för “diversity, inclusion and succession”. Han var tidigare mångfaldschef på oljebolaget Shell men övergick obesvärat från olja till film- och tv-branschen.
Hans team tillkännagav stolt att full könsjämlikhet ska gälla i varje del av företaget. 50 procent ska vara kvinnor, 8 procent av personalen ska vara funktionshindrad, 8 procent lesbiska, gay eller transpersoner, 15 procent ska ha BAME-bakgrund. Siffrorna ska replikeras i tv-rutan, inklusive ledande roller, och de motsvarar på det hela taget genomsnittet för hela Storbritanniens befolkning.
”Vi har fyra år på oss att lyckas. Vi hoppas nå våra mål 2020. Då ska BBC vara det mest mångkulturella ljud- och bildmediet i Storbritannien” hette det 2015.
Den påtagliga ökning av inkvoterade BAME-skådespelare som vi sett i de senaste årens brittiska tv-produktion kan sannolikt tillskrivas Tunde Ogungbesan’s strävan efter mångfald. Men efter bara drygt tre år och innan komplett mångkultur hade uppnåtts hände något. I mars i år meddelade Tunde Ogungbesan att han lämnar sin tjänst på BBC och flyttar till Saudiarabien. Tillbaka till oljan. Hur ska det nu gå för mångfalden?
En lördagskväll i slutet av september tänker jag mig se och lyssna på ”Last Night of the Proms”, denna ärevördiga brittiska tradition med klassisk musik, ”Rule Britannia” – som i år kröns av att den amerikanska sångerskan Jamie Barton förvandlar sången till en vänsterpolitisk manifestation och lyfter upp en Prideflagga som hon viftar extatiskt med.
Alla traditioner ska rivas. Alla.
Innan konserten inleds har en lagerkrans hängts runt halsen på bysten av Sir Henry Wood (1869-1944), mannen som skapade The Proms. I dagens läge måste det vara ett rent förbiseende från BBC att Sir Henry Wood inte kläs som läderbög och draperas i en Prideflagga.
Sedan brakar det loss. Evenemanget inleds med ett beställningsverk från BBC som heter ”Woke”, skrivet av 32-årige Daniel Kidane.
”Woke är ett ord som myntades av afrikanska västindier i USA. Det betyder att man är medveten om sociala orättvisor. Jag hoppas att publiken blir medveten om sociala orättvisor, särskilt när det gäller etnicitet” säger Kidane.
Musiken är hemsk. Arnold Schönberg (1874-1951) kunde inte ha gjort det värre med sin tolvtonsmusik. Men nu är det 2019. Nu är det mångkultur och sociala orättvisor för afrikanska västindier i USA. Vad har det med Proms att göra? Vad skulle Sir Henry Wood ha sagt? Jag stänger av.
En engelsk vän som kastade ut sin tv-apparat för många år sedan skriver att Sverige på ett ideologiskt plan har hängett sig mycket djupare åt mångkultur än Storbritannien. Men Storbritannien är mer genomsyrat av mångkultur, eftersom den har funnits i landet så länge genom invandringen från de forna kolonierna. Det märks tydligt i televisionen.
”BBC:s inflytande och högmod grundar sig enbart på att de sänder på engelska och var den enda fria stora radiokanalen under kriget. Nu går de helt in för att förstöra det traditionella, vita Storbritannien. Inte bara att svarta och bruna rollkaraktärer arbetas in i varenda historia – till och med de som utspelar sig på de skotska öarna. Även historiska dramer måste numera ha minst en icke-vit roll.
Om det inte finns någon historisk relevans – ”så synd”! De stoppar in det ändå. Vår historia är obekväm och måste göras om. Våra minnesmärken över krigshjältar upptar bara namn på etniska britter. Skolböcker handlar om traditionell brittisk kultur. Detta måste ändras – och förändringsarbetet pågår för fullt.”
”Jag tror inte att det är populärt bland vanliga människor, men det här är Storbritannien, och ingen vågar säga eller göra någonting. Jag gissar att ni i Sverige har allt det här att se fram emot. Propaganda via bilder är väldigt effektivt.”
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 