Man borde inte bli förvånad. I mer än fyra timmar lyckades SVT på 30-årsdagen av Berlinmurens fall den 9 november sända reportage och studiointervjuer om muren och dess 28-åriga historia i diktaturen DDR – utan att med ett ord beröra svenska regeringars smutsiga samarbete med diktaturregimen och den svenska kulturelitens entusiasm för DDR.
Det är sannerligen en bragd att kunna sopa allt detta under mattan. SVT visar gång på gång att deras så kallade journalistik håller DDR-klass. Det man förtiger finns inte.
Den pensionerade Tysklandskorrespondenten Rolf Fredriksson lyckas dessutom två gånger nämna att det finns länder som inte har offentliggjort namnen på dem som spionerade för Stasi och DDR – utan att berätta att Sverige är ett av de länderna. Makalöst!
Den som vill veta hur den svenska politiska och kulturella elitens samarbete med diktaturen DDR såg ut rekommenderas att läsa min senaste krönika, ”Berlinmuren inom oss”.
Den svenske Stasispion som väckt mest uppmärksamhet, den samvetslöse prästen Aleksander Radler, har jag berättat om tidigare. Han lyckades lura alla i 47 år, nästan ett halvsekel. Inte förrän sommaren 2012 kom sanningen ifatt honom.
Inga ljuger som spioner. De har tränats i åratal för att ljuga så att det inte märks. Lögnen är deras främsta vapen. Men hur klarar en människa att ljuga i nästan ett halvt sekel? Prästen Aleksander Radler klarade det. Han var Stasispion i 25 år och ljög för alla inklusive två hustrur och tre barn.
Utan samvetsbetänkligheter förrådde han vänner, studiekamrater och människor som ställde upp för honom. Inte förrän han är totalt överbevisad erkänner han. Då har det gått 47 år sedan han började arbeta för Stasi.
En dubbelnatur? En samvetslös lögnare? En mytoman? En man som har undervisat andra i etik. Som präst har han döpt, vigt och begravt – tillfällen av förtroende och tillit då människor anförtror sina liv till prästen och till Gud. Iförd mässhake har han förrättat högmässa och delat ut nattvarden och syndernas förlåtelse till andra människor. Församlingsborna har inte haft en aning om vem de haft att göra med. Sin egen synd och skuld lyckades han dölja i nästan ett halvt sekel, och ingenting av vad han har yttrat offentligt tyder på att han känner någon skuld.
Aleksander Radler var ingen vanlig spion. Han var en av den östtyska säkerhetstjänsten Stasis elitspioner. Under mer än två decennier angav han ett stort antal människor. Angiveriet var satt i system och sträckte sina tentakler in i kyrkan, utbildningsväsendet, kultur och media, genomsyrade hela samhället. Under DDR:s 40-åriga existens hade Stasi ett nät av totalt 620 000 agenter. De kallades IM, Inoffiziell Mitarbeiter. Det lät bättre än tjallare, som de i verkligheten var.
De inofficiella medarbetarna framhölls som “DDR:s andningsorgan” som människorna inte kunde leva utan. Nyare siffror visar att antalet IM var mycket högre än vad man tidigare trott: det fanns en IM på var sextonde medborgare. Omkring en miljon av befolkningen i DDR var engagerad i angiveri. Aleksander Radler sade aldrig upp sig. Han var Stasi trogen så länge som organisationen existerade. Som andra spioner förlorade han sitt uppdrag för att diktaturen kollapsade 1990.
Aleksander Radler ingick i den kategori elitspioner som bara utgjorde 3 900 personer eller två procent av hela agentkåren. Hans kodnamn var “IM Thomas”, och han var klassad som IME, senare IMS. IME innebar “IM för särskild bearbetning av personer som misstänks för fientlig politisk verksamhet mot DDR”.
En IMS skulle “politiskt-operativt infiltrera och bevaka ett visst ansvarsområde”. Fram till Berlinmurens fall den 9 november 1989 arbetade Radler som agent för avdelning XX/7 vid Stasis distriktsförvaltning i Frankfurt/Oder, en enhet som arbetade med statsapparaten, kultur och kyrka – inte bara i DDR utan även i Väst. Han ansågs vara “ovanligt nitisk”. Radlers aktiva tid, 25 år, var uppseendeväckande lång. Omloppstiden för en agent var annars i genomsnitt sju – åtta år.
I nästan ett halvt sekel kunde Aleksander Radler leva med sina livslögner: från september 1965, när han som 21-årig student i teologi och filosofi knyts till Stasi. Till den 26 juli 2012, när Dagens Nyheter med hjälp av en inhyrd reporter med specialkunskaper om underrättelseverksamhet, Lena Breitner, lägger fram så tunga bevis att den 68-årige Radler inser att spelet är över.
Under 35 år har han arbetat som präst i Svenska kyrkan. När DN konfronterar honom med uppgifterna ur ett 39-sidigt expertutlåtande uttrycker han för första gången ånger över de handlingar han har begått. I ett mail till DN skriver han:
”Jag ångrar djupt hela händelseförloppet och kommer att bearbeta min livshistoria under den närmaste tiden.”
Han fortsätter:
”Det som utlåtandet verifierar är att jag var registrerad som IM Thomas. Papprena hjälper mig att förstå mer om sambandet mellan vissa möten och personer under dessa angivna år.”
På ett närmast svagsint sätt framställer han sig själv som ovetande som behöver “hjälp att förstå” sambandet mellan möten och personer som han träffat och i flera fall angivit för Stasi. “Papprena” som Aleksander Radler syftar på är en 39-sidig utredning byggd på bland annat en rekonstruktion av sönderrivna dokument som visar att “IM Thomas” och Aleksander Radler är samma person.
Januari 1990. DDR är i upplösning och kaos. Över koloniträdgårdarna i Östberlin ligger brandröken tät. Två månader tidigare har Berlinmuren fallit. Sedan Walter Ulbricht lät bygga muren 1961 har den i 28 år skilt Öst- och Västtyskland åt. De som har försökt fly till Väst har sprängts sönder av minor eller skjutits till döds av beväpnade vakter i murens bevakningstorn.
I januari 1990 har Ministerium für Statssicherheit, MfS som var Stasis egentliga namn, upplösts. I rasande tempo förstör Stasiofficerarna så mycket arkivmaterial de hinner. Det har utgått order om att alla ”operativa dokument” ska tillintetgöras. Varje spår av Stasis verksamhet måste utplånas. Men de dokumentförstörande apparaterna i Stasis högkvarter på Normannenstrasse klarar inte av den enorma pappersmängden. Lass efter lass körs ut till Stasiofficerarnas trädgårdar och bränns.
Dock inte alla. Mängder av dokument rivs sönder men hinner inte tuggas till råvara för toalettpapper. Många invånare gör dessutom allt för att rädda så många dokument som möjligt. De räddade dokumenten ska vid en rekonstruktion 22 år senare bli Aleksander Radlers fall.
Hade han arbetat under Stasis ordinarie utlandssspionage HVA (Hauptabteilung Aufklärung) skulle alla dokument som kunnat avslöja honom ha förstörts. Sådan var rutinen hos HVA. Men Stasi i Frankfurt Oder, som Radler sorterade under, nöjde sig med att bara slita sönder dokumenten. Därmed blev de möjliga att rekonstruera.
Hur började det?
Den 8 september 1965 sätter sig en officer på Stasis enhet XX i Frankfurt Oder vid skrivmaskinen. Den här dagen har han all anledning att känna sig nöjd. Han har fått korn på en ny möjlig agent som verkar lovande: Aleksander Radler, en 21-årig student i teologi och filosofi. Officeren antecknar i det som ska komma att bli “IM Thomas” Stasiakt med nummer V 682/65:
“Han säger att han hör till de bästa studenterna under innevarande studieår, att studierna ger honom glädje och att han har lätt för att lära. I samhällsvetenskaper har han högsta betyg.”
Journalisten Christoph Andersson har gått igenom hela Aleksander Radlers akt på 5,3 kilo och mer än ettusen sidor. I sin bok ”Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget” (2013) återger han Stasiofficerens anteckningar från mötet med Radler i augusti 1965. Av anteckningarna framgår att den unge teologistudenten är ytterst hängiven DDR och det socialistiska systemet.
Utåt framställer sig DDR som liberalt och humanistiskt, men DDR-medborgarna lever i fångenskap och stenhård repression. De är inlåsta i diktaturen, i 28 år inspärrade bakom Berlinmuren och tvingade att leva med förtryck och spionage. Oliktänkande förföljs, fängslas och mördas. Det är förbjudet och belagt med dödsstraff att lämna DDR. Alla gränssoldater har order att bruka vapen mot dem som försöker fly, inklusive att skjuta skarpt för att döda. Mer än 700 DDR-medborgare skjuts ihjäl.
Med Aleksander Radler är det precis tvärtom. Han vill av fri vilja “ovillkorligen” bo och leva i DDR. Han är inte DDR-medborgare utan har österrikiskt medborgarskap. Han säger till Stasiofficeren att han är villig att “som kristen stödja DDR:s arbete för fred”. I DDR ger hans österrikiska medborgarskap och pass honom ett ofattbart privilegium; möjligheten att röra sig fritt i Väst.
Bakgrunden är att Aleksander Radlers mamma Helga, född i Riga 1905, skrev sig i Wien 1938, sex år före sonens födelse. Hon var en glödande och djupt övertygad socialist. För henne var det otänkbart att bo i “det kapitalistiska” Österrike. När sonen föds 1944 är hon 39 år gammal och vill absolut inte att han ska växa upp i Österrike. De bor först i Poznan i den sovjetiska zonen och senare i DDR. Hon indoktrinerar sonen med sin socialistiska övertygelse. Ingen far som skulle kunna balansera moderns indoktrinering finns tillgänglig. Alexander Radler växer upp utan far och bor under en tid på barnhem.
Stasis taktik för att värva nya agenter var mycket medveten. Tore Forsberg, som i mer än 30 år arbetade inom Säpos kontraspionage, berättar i en intervju i professor Birgitta Almgrens bok “Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” hur det brukade gå till:
Under en första värvningsfas gällde det att kartlägga personer som kunde bli till nytta för att förmedla information. Karaktärsegenskaper, politiska åsikter, pålitlighet, starka och svaga sidor undersöktes noga. Stasi inriktade sig särskilt på personernas svaga sidor för att klarlägga om det fanns något som kunde utnyttjas och fungera som hållhake. Ekonomiska problem, problem i familjen, brist på uppskattning, vänskap och kärlek? Upplever personen sig som ett offer – isolerad, ensam, utsatt för kritik eller intriger? Äventyrslystnad och behov av spänning?
De blivande agenternas förmåga att få tag i information och deras sociala och ekonomiska status kartlades noga. Aleksander Radlers brist på fadersfigur är ett exempel på en sådan svaghet som Stasi sannolikt noga noterade.
För Stasi är Aleksander Radler ett veritabelt fynd. Dels genom sitt österrikiska pass som gör det möjligt för honom att besöka “alla världens stater”, som det står stämplat i passet. Dels genom hans kontakter med gästföreläsare från Väst vid Humboldtuniversitetet och med “skådespelare och andra operativt intressanta personer” skriver Stasiofficeren i Aleksander Radlers akt.
Officeren heter Diepold. Han och Aleksander Radler träffas regelbundet på en av Stasis diskreta mötesplatser, vanliga lägenheter där man hyr in sig hos lojala partimedlemmar. Diepold ger den unge studenten beröm och uppskattning. Han är en av de handledare som kommer att inta den vakanta rollen som fadersfigur för Aleksander Radler.
Snart är Radler igång och lämnar värdefull information till Diepold. Redan i september anger han sex utlänningar. Inom ett år har han haft 121 möten med löjtnant Diepold och angett mer än 20 personer, inklusive vänner och sin kristna flickväns bekanta.
I augusti 1966 bestämmer sig Aleksander Radler för att resa till Sverige som turist. Det är det första av tre besök innan han hösten 1968 definitivt blir tvungen att flytta till Sverige av säkerhetsskäl, efter att ha förrått sju studiekamrater.
Löjtnant Diepold noterar i Radlers Stasiakt:
“Han har inget bestämt resmål i Sverige utan vill under sin semester lära känna landet och folket.”
Augusti 1966. Den 22-årige Aleksander Radler är på väg till Sverige. Från Sassnitz tar han färjan till Trelleborg. Klockan är åtta på kvällen när han stiger i land i Trelleborg. Han vet inte var han ska övernatta, har diffusa kunskaper om svensk geografi och vet inte vart han ska ta vägen. Han har inga pengar och hoppas kunna försörja sig på tillfälliga jobb.
En vänlig svensk förbarmar sig över honom, ger honom skjuts och övernattning i sitt hem i Klippan, ett par timmars resväg från Trelleborg. Dessutom tipsar mannen honom om arbetsförmedlingen i Lund och ordnar ett gratis studentrum åt honom där. Aleksander Radlers tack för hjälpen, skjutsen, gästfriheten och studentrummet är att ange mannen och hans hustru, liksom deras fullständiga adress till Stasi.
Radlers sista stora insats innan han 1968 lämnar DDR för att bli Stasis nye toppagent i Sverige är att ange sju studenter vid universitetet i Jena som vill fly från DDR. Studenterna litar på den unge teologistuderanden – en som är kristen och studerar teologi måste väl vara pålitlig? De ber Radler att posta brev åt dem i Västberlin. Om breven postas i Öst öppnas de av Stasi, det vet de.
Den 27 maj 1968 lämnar en av dem, Henning Frunder, breven till Aleksander Radler. I breven ber studenterna sina anhöriga om pengar så att de kan få hjälp att ta sig ut från diktaturen. En av dem skriver i sitt brev till en släkting:
“Aleksander är en god vän till mig, jag känner honom sedan två år. Hans gudstro och religiositet borgar för att han varken ska skvallra eller avvika med pengarna. Därför kan alla lugnt betala in 2 500 västmark på konto 99/34686.”
Kontot i Berliner Bank tillhör Aleksander Radler och har öppnats med Stasis tillåtelse. Men Radler postar aldrig breven som han lovat. Han lämnar istället över dem till Stasi. Den där majdagen när Henning Frunder lämnar över breven till Radler vid gränsövergången till Västberlin vid Friedrichstrasse-stationen är sista gången han ser Aleksander Radler. På morgonen den 10 juli 1968 grips alla sju studenterna. Sex av dem döms till sammanlagt 18 års fängelse för “förberedelser till illegalt gränsöverskridande och statsfientlig hets”.
Varför dömdes inte alla sju? Svaret är ett exempel på hur Stasi arbetade. För att skydda sin egen agent från misstankar ser Stasi till att lägga skulden på en av studenterna, Christine Girbig. Hon skiljs från de andra och förs till en avskild plats där hon förhörs. Klockan halv fyra på morgonen hämtar Stasi in hennes far till förhöret.
Pappan är psykiskt nedbruten och gråter. Han vädjar till dottern att göra allt för att inte hamna i fängelse. Han ber henne att erkänna. Hårt pressad erkänner hon. Hon slipper straff mot att hon vittnar mot sina sex kamrater – och får på det sättet ett straff som plågar henne hela livet.
I juni 2012 lyckas Expressen spåra upp de förrådda studenterna på olika platser i Tyskland och samla dem till ett möte i Berlin. Två tog sina liv efter vistelsen i Stasis fängelse. Övriga fem kunde efter avtjänade fängelsestraff ta sig till Västtyskland.
Christine Girbig bär fortfarande på skammen över att ha tvingats vittna mot sina vänner. Skammen tynger hennes kropp, får den att krypa ihop. Hon kommer till det möte som Expressen arrangerat men vågar först nästan inte möta de andras blickar. Hon säger:
“Jag ville bara försvinna från jordens yta. Jag hoppades att jag skulle drabbas av en dödlig sjukdom. Vad som helst, bara jag skulle slippa komma dit och vittna. Jag visste att det var fel, men jag hade ju redan lovat min far. Att vittna mot sina vänner. Det var förfärligt. Skäms är inte rätt ord. Man känner sig fruktansvärd. Alldeles trasig.”
Gesine Overkamp hade precis avslutat sina studier och börjat arbeta som lärare i ryska vid ett gymnasium i Thüringen. Hon fick omedelbart sparken. Hon säger:
“Jag var inte ensam, det fanns tusen och miljoner människor som ville lämna DDR. Vi var inte fria utan inspärrade. Vi kunde inte resa, inte läsa vad vi ville, inte lyssna på den musik vi ville lyssna på, det var helt enkelt så att vi kände oss ofria – och var det. Det fanns bara möjligheten att lämna DDR, och det var illegalt.”
Aleksander Radlers vänner litade på honom.
“Vi litade på honom eftersom vi trodde att han var en god vän. Han hade byggt upp det intrycket hos oss. Han verkade intelligent och förtroendeingivande. Och vi hade få västkontakter som man kunde lita på.”
Efter att Aleksander Radler angett de sju studenterna bränner marken under hans fötter. Han måste ut ur DDR. Stasi beslutar att skicka honom till “det kapitalistiska utlandet” Sverige. Stasichefen Erich Mielke är själv involverad i beslutet. I Sverige fortsätter Radler att arbeta för Stasi med Svenska kyrkan och Lunds universitet som bas. Före avresan utrustas han med ett falskt pass där förnamnen är ändrade till Wolfgang Clifford, osynligt bläck, kameror och apparatur för dold avlyssning, 600 västmark för uppehället i Sverige och olika täckadresser i DDR dit han ska skicka till synes vanliga brev med kodade budskap.
Aleksander Radler avslöjas 1994, fyra år efter DDR:s sammanbrott. Avslöjandet görs i boken “Theologiestudenten der Humboldt-Universität. Zwischen Hörsaal und Anklagebank”, skriven av den tyske teologen Dietmar Linke. Boken når Lunds universitet, där Radler blivit docent och lektor 1979.
Dessförinnan har han gjort sin första avstickare till Luleå stift, där han prästvigdes 1977 och var pastorsadjunkt och kyrkoadjunkt i Burträsk några år i slutet av 1970-talet. Långt uppe i Västerbottens inland, 134 mil från Lund, är Aleksander Radler lycklig och avger lyriska rapporter till Stasi. Framför allt uppskattar han de äkta människorna. De har den äkthet han själv saknar. Han skriver:
“Jämfört med människotypen i Sydsverige och Stockholm lever här alltjämt det gamla Sverige vidare. Människorna här kännetecknas av en sådan gästvänlighet och hjärtlighet att man blir mållös.”
Men Stasi vill inte ha sin agent i Norrland, långt från det ur spionagesynpunkt betydligt intressantare Lund. 1979 är Radler tillbaka vid Lunds universitet. Dietmar Linke nämner i boken Aleksander Radler vid namn och att han är identisk med “IM Thomas”.
Våren 1994 uppmärksammas Ingmar Brohed, vid den tiden dekan vid teologiska fakulteten i Lund, på den tyska boken av dåvarande prefekten för teologiska institutionen Lars Haikola. Haikola kontaktar omedelbart Säpo och informerar dåvarande rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren.
Universitetsledningen ger honom ett ultimatum: antingen säger han upp sig. Eller också ska sanningen offentliggöras. Radler flyr. Han söker sig tillbaka till Burträsk. Där öppnar kyrkan armarna för honom, och han tillträder en tjänst som kyrkoherde våren 1995.
Lena Breitner skriver på sin blogg, Tankar om IB:
“Jag får intrycket att han sjappar från sin egen historia. Än en gång. I sann svensk sopa-under-mattan-anda valde Lunds universitet att ge Radler ett ultimatum. Antingen lämnade han sin tjänst eller så skulle saker och ting offentliggöras. Radler stack och så var det problemet ur världen. Jag får mest intrycket av att Lund drog en suck av lättnad när Radler sjappade till Burträsk.”
Istället för att informera Luleå stift behöll Lunds universitetsledning uppgifterna om Aleksander Radler. I och med att han lämnat sin tjänst ansåg Lunds universitet saken vara utagerad. Universitetsledningen informerade inte heller Svenska kyrkan om Radlers verksamhet hos Stasi. Och Säpo meddelade inte Luleå stift. I Burträsk begär man inga referenser på den nye kyrkoherden.
I april 2012 tar Aleksander Radler emot Expressens reporter Knut-Göran Källberg i kyrkoherdebostaden i Burträsk och bjuder på kaffe. Expressen har fått ut hans Stasiakt på mer än ettusen sidor och konfronterar honom med uppgifterna i den. Radler blånekar. Det är drygt tre månader kvar tills han ska inse att spelet är förlorat och erkänna.
I Expressens video från besöket i prästgården i Burträsk håller Radler närmast monolog. Uthälld i den bruna skinnsoffan griper han mikrofonen och bedyrar sin oskuld:
“Jag har gjort många, många fel, men inte detta. Detta har jag inte gjort.”
Han bläddrar i dokumenten och tittar misstroget på papper efter papper:
“Det är obegripligt, jag fattar ingenting. Jag är inte spion, har aldrig varit spion. Vad jag vet har jag aldrig någonsin haft kontakt med Stasi.”
Efter hand dras nätet åt kring Aleksander Radler. Men det ska dröja hela 18 år från Dietmar Linkes avslöjande 1994 till Radlers erkännande 2012.
2011 beskriver professor Birgitta Almgren “IM Thomas” i boken “Inte bara spioner”. Hon har enligt en dom i regeringsrätten 2010 fått ut uppgifter ur Säpos arkiv mot löfte att inte avslöja någons identitet.
Den 28 oktober 2011 avslöjar Västerbottens-Kurirens journalist Kerstin Eriksson att “IM Thomas” är en kyrkoherde i Luleå stift. Domkapitlet inleder en utredning, men den läggs ned i brist på bevis.
Våren 2012 reser personer från Luleå stift till Berlin och söker i Stasis akter på plats. Sönderrivet material i Stasiarkivet i Frankfurt/Oder rekonstrueras och utökar informationen om “IM Thomas” väsentligt. Tyska experter anser att det inte råder någon tvekan om att “IM Thomas” är identisk med Aleksander Radler.
När biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, frågar Aleksander Radler om han har varit Stasiagent ljuger Radler biskopen rakt i ögonen och nekar.
Den 26 juli 2012 publicerar Dagens Nyheter en stor artikel om honom. Radler har kniven mot strupen. Han är fullständigt överbevisad. Först då erkänner han.
Efter erkännandet fungerar Aleksander Radlers fru Bettina Radler som Radlers presstalesman. Hon har också övertagit kyrkoherdetjänsten i Burträsk efter sin man sedan han den 31 juli 2012 begärt att förklaras obehörig som präst i Svenska kyrkan och blir avkragad. En behändig lösning, eftersom paret tills vidare kunde bo kvar i kyrkoherdebostället med anor från 1760-talet.
Den 2 augusti 2012 publicerar tidningen Dagen ett brev från Aleksander Radler där han skriver:
“Sanningen är att jag definitivt begått handlingar som är förkastliga och som jag måste söka förlåtelse för. Sanningen är förmodligen också att jag troligtvis inte är skyldig till precis allt som jag nu anklagats för.”
Han drar på sig offerkoftan, en beprövad strategi. Han tar inte emot någon mer journalist. Hustrun tjänstgör som krockkudde mot verkligheten.
Lena Breitner skriver på sin blogg:
“Ibland när jag lyssnat på personer som jag vet varit skyldiga har jag undrat om en lögndetektor ens hade gett utslag. Varför skulle det ge utslag? Dessa personer jag tänker på har tränats i många år att leva sitt dubbelliv. Att ljuga så att ingen ens noterar vari lögnen ligger. Att ställa upp i media och verka oskyldig är således inget som helst bevis på oskuld!
Detta sätt att förhålla sig till den så kallade sanningen utnyttjar avslöjade Stasiagenter till fulländning, främst genom att själva spela offer. Utöver detta präglas svenskheten av en långt framskriden naivitet. Vi, då inkluderar jag svenska journalister, vill så gärna tro att de som säger att de aldrig varit vare sig terrorister eller spioner heller aldrig varit det. Låt mig avslöja en hemlighet: ibland ljuger dessa intervjuoffer!”
Aleksander Radler är i dag 75 år. Han bor kvar i Burträsk men har flyttat från kyrkoherdebostaden. Efter avslöjandet 2012 och avkragningen från prästämbetet samma år gick han in i tystnaden.
Han har aldrig straffats för det spioneri han bedrev under flera decennier.
LITTERATUR
Birgitta Almgren: Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990. (2009).
Birgitta Almgren: Inte bara spioner. Stasiinfiltration i Sverige under kalla kriget. (2011).
Christoph Andersson: Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget. (2013.)
Lena Breitners blogg Tankar om IB
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 