Berlinmuren inom oss

Den 9 november är det 30 år sedan Berlinmuren öppnades och människor kunde röra sig fritt från diktaturen DDR till Västtyskland. Fyrtio år av diktatur, avrättningar, tvång och förtryck gick mot sitt slut.

I dag har vi internaliserat det tvång och den censur som DDR stod för. Vi lever i en mjukdiktatur. Berlinmuren finns inom oss.

Berlinmuren skilde Västberlin och Östberlin åt mellan den 13 augusti 1961 och 9 november 1989, i 28 år.

Muren byggdes 1961 för att hindra människor att fly från den kommunistiska diktaturen DDR (Deutsche Demokratische Republik) till Väst. I Väst kallades den ”skammens mur” och i öst ”antifascistisk skyddsvall”. 

Bakom den ”antifascistiska skyddsvallen” hölls 17 miljoner östtyskar fångna som i ett jättelikt koncentrationsläger i nästan 30 år.

Nu frossar journalister i nostalgiska skildringar av den lycka de kände när muren föll. Tro dem inte. För många av dem var diktaturen DDR en socialistisk idealstat. De grät när muren föll. Den kommunistiske före detta partiledaren Lars Ohly och journalisten Åsa Linderborg har öppet berättat om sin sorg över att Berlinmuren föll och människor blev fria.

Det är märkligt hur tiden kan vända uppochner på historien. Som om de inblandade hoppas att alla har glömt. Nu framställs Berlinmurens fall som obruten lycka och glädje.

Berlinmuren öppnas den 9 november 1989.

Så var det inte alls. Sveriges regeringar, i synnerhet socialdemokratiska men också borgerliga, och hela den svenska kultureliten stödde helhjärtat diktaturen DDR i flera decennier och hade ett nära samarbete med den kommunistiska regimen.

En rad svenska ministrar reste till DDR för ömsesidigt utbyte. Statsminister Olof Palme (s) gjorde statsbesök 1984, och Ingvar Carlsson gjorde samma sak 1989. Under en och samma augustivecka 1987 besökte tre socialdemokratiska ministrar, jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson DDR för möten och samarbete.

Statsminister Olof Palme (s) gör statsbesök i DDR 1984 och poserar med statschefen Erich Honecker.

Under den tid som DDR existerade, 1949-1990, hade Sverige socialdemokratiska regeringar med undantag för åren 1976-1982, då borgerliga regeringar leddes av Thorbjörn Fälldin (c) och Ola Ullsten (fp). Men färgen på de svenska regeringarna spelade ingen större roll för Sveriges förbindelser med DDR. Alla var vänskapligt inställda till den Sovjetstyrda diktaturen. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder (1928-2015) DDR 1977.

Karin Söder (c), utrikesminister 1976-78.

DDR framställdes som ett föredöme. Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. DDR:s censur, förföljelse av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller alla som avrättats när de försökte fly talade man inte om.

Majoriteten av den svenska vänstersinnade journalistkåren var, liksom alla tongivande kulturpersonligheter, mycket positivt inställd till DDR. Att vara pro-DDR var att vara kulturellt progressiv och fredsinriktad. För många vänstersympatiserande journalister var Berlinmurens fall 1989 ett dråpslag rakt i den kommunistiska övertygelsen.

Åsa Linderborg gick sönder när Berlinmuren föll.

”Muren föll och jag gick sönder” skrev Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg i en artikel på 20-årsdagen 2009:

”Jag förstod tidigt på våren 1989 att något var på väg att hända. Frågan var bara vad. Jag var representant för Kommunistisk Ungdom – VPK:s ungdomsförbund, det som i dag heter Ung Vänster – på de ungerska ungkommunisternas kongress i Budapest.

Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman.”

DDR var en direkt utväxt av Sovjetdiktaturen men presenterade sig utåt som liberalt, humanistiskt och progressivt. Men under den progressiva ytan härskade stenhård kontroll av befolkningens åsikter, umgänge och levnadssätt och bedrevs ett förföljelsekrig mot den fria tanken och den fria åsiktsbildningen. Östtyskarna fick bara tänka det som politikerna tillät dem att tänka. Den som tänkte utanför det tillåtna utsattes för trakasserier eller sattes i fängelse. Sedan Walter Ulbricht 1971 avlösts som statschef av Erich Honecker (1912-1994) och DDR erkänts av allt fler stater hårdnade förtrycket mot regimkritiker och oliktänkande.

Walter Ulbricht (1893-1973) byggde Berlinmuren, som också kallades Ulbrichtmuren.

Säkerhetspolisen Stasi hade byggts upp 1950 efter sovjetiskt mönster och var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB:s förlängda arm. Verksamheten styrdes av det enväldiga partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess politbyrå.

Stasi, som egentligen hette Ministerium für Statssicherheit, MfS, hade strax före DDR:s sammanbrott 1989 189 000 informatörer som spionerade på allt och alla. Det gick en IM på var åttionionde DDR-medborgare. För att slippa känna sig som simpla tjallare kallades de IM (Inoffizielle Mitarbeiter). Under DDR:s drygt 40-åriga existens fanns det totalt cirka 620 000 IM.

Sverige hade under hela DDR:s existens, i synnerhet under statsminister Olof Palmes ledning 1969-1986, utomordentligt goda förbindelser med diktaturen. För DDR var Sverige ett ”Schwerpunktsland” (tyngdpunktsland) – det land som tilldrog sig det största intresset och utsattes för mest spioneri av alla. Sverige var alliansfritt och ett buffertland under kalla kriget och dess starka spänningar mellan västalliansen Nato och östblockets Warszawapakten. För agenter var vårt land en populär träffpunkt när man ville träffas på neutralt och ”säkert område”. En mycket omtyckt mötesplats var hotell Malmen på Götgatan i Stockholm.

Hotell Malmen på Götgatan i Stockholm var en populär mötesplats för Stasiagenter. Bilden är från 1957.

Inte från något annat nordiskt land kom så många Stasirapporter som från Sverige, nästan 3 000 stycken. Journalister, lärare, ingenjörer, präster, företagare och kulturarbetare lät sig värvas som agenter för Stasi och förrådde sitt land mot betalning. I Sverige skyddas deras namn fortfarande av regeringen.

Författaren och forskaren Birgitta Almgren.

Birgitta Almgren, professor emerita i tyska och författare till flera böcker om Sveriges kontakter med DDR, har kunnat fastställa yrke för 54 av de 57 misstänkta Stasispioner som har utretts av Säpo. Den största gruppen är tolv lärare/utbildare/forskare, följda av nio journalister, nio företagare, sex sekreterare, fyra jurister/präster/läkare/socialarbetare, två kulturarbetare och två utbildade yrkesarbetare.

Deras spionage riktade sig mot:

 Industri, teknologi och handel (17 agenter).

 Militärt spionage (5 agenter).

 Politik och samhälle (26 agenter).

 Skolor och universitet (5 agenter).

Att Sverige var så betydelsefullt för DDR var någonting som den svenska säkerhetspolisen, Säpo, länge inte hade klart för sig. Där fanns så sent som i december 2001 uppfattningen att Sverige som icke-Natoland var ”mycket lågt prioriterat” av Stasi och att antalet i Sverige verksamma agenter 1988 ”bör ha varit mycket få”. I själva verket var Sverige det största operativa målet i Norden.

Ett av agentnamnen är offentligt sedan länge – den socialdemokratiske journalisten Björn Jensen (1923-2014). Han arbetade bland annat på Arbetarbladet och Aktuellt i Politiken (tillsammans med den socialdemokratiska politikern Birgitta Dahls man Enn Kokk). Under täcknamnet ”König” och registreringsnumret XV/2924/77 blev han en av de viktigaste IM som verkade i Sverige. Siffrorna 77 i registreringsnumret visar att han började arbeta för Stasi 1977.

Säpo ansåg sig inte ha några bevis för att Björn Jensens verksamhet också omfattat Sverige och gick aldrig vidare till Stasiarkivet i Berlin, där uppgifter visar att han var en av de mest produktiva IM som opererade i Sverige. Själv har han ihärdigt förnekat att han spionerat på Sverige men säger att han ”brann för DDR”. Enligt Christian Halbrock, historiker vid Stasiarkivet, begick Björn Jensen otvivelaktigt landsförräderi, bland annat genom att lämna ut den svenska regeringens interna telefonlista. Hans informationer fyller många pärmar i Stasiarkivet. Han avled 2014 utan att ha åtalats.

Stasi avlyssnade medborgare som misstänktes för att ha egna tankar.

DDR:s ambassad i Stockholm fungerade som spioncentral. Fram till 1978 var Wolfgang Eschka med täcknamnet ”Wolfgang Baehr” pressattaché på ambassaden med uppgift att granska Stasiagenternas rapporter.

Gunnar Fredriksson, född 1930, chefredaktör på Aftonbladet 1966-1980 och därefter i många år kolumnist i tidningen.

Eschka fick många vänner, särskilt bland svenska journalister, och umgicks på vänskaplig fot med Gunnar Fredriksson och Dieter Strand. Den ene chefredaktör, den andre stjärnreporter på Aftonbladet och mycket god vän med statsminister Olof Palme.

Dieter Strand, född 1936, var i många år stjärnreporter på Aftonbladet. Han belönades 1980 med Stora Journalistpriset.

Dieter Strand belönades 1980 med Stora Journalistpriset med motiveringen:

”För hans i svensk press unika journalistiska kombination av ögonblicksbilder, analys och kommentar, presenterad i en lättläst och engagerande form, ofta med satirisk udd, t ex serierna från arbetskonflikten, folkomröstningen och OS i Moskva.”

År 1969-1989 hade Stasi cirka 32 IM plus 21 kontaktpersoner bosatta i Sverige som stod i ”stabil kontakt” med Ministerium für Statssicherheit. Till detta kom cirka 71 tyska agenter som sändes till Sverige på kortare uppdrag. Alltså cirka 124 personer som samarbetade med eller hade kontakt med Stasi. Hur många som arbetade för Stasi i Sverige totalt är okänt.

Författaren Sara Lidman (1923-2004).

Sverige erkände staten DDR diplomatiskt i december 1972. Då hade en svensk ”erkännandekommitté” av vänsterextrema kulturaktivister lobbat hårt och utövat politiska påtryckningar på den svenska regeringen i tre år. I kommittén ingick författarna Sara Lidman, Peter Weiss, Sivar Arnér, Per Wahlöö och Thomas von Vegesack.

Stora delar av den svenska kulturvänstern med en lång rad kända namn var mycket vänskapligt sinnad till DDR och entusiastisk inför diktaturens progressiva politik. Att konstnärer, musiker och författare tystades och fängslades av regimen och till och med, som sångaren och författaren Wolf Biermann, fråntogs sitt medborgarskap och tvingades i landsflykt, bekymrade inte den svenska vänstern.

Vissångaren och författaren Wolf Biermann fråntogs sitt östtyska medborgarskap 1976.

I december 1967 öppnade DDR Kulturcentrum på Upplandsgatan 32 i Stockholm. Det styrdes helt enligt direktiv från det östtyska regeringspartiet SED och hade bland annat i uppdrag att ”avslöja imperialismens förbrytelser och kritisera det kapitalistiska systemet” samt ”påvisa det socialistiska systemets överlägsenhet i den fredliga samexistensen”. Verksamheten finansierades till mycket stor del av kommuner, det vill säga de svenska skattebetalarna.

Kulturen användes som vapen, och kulturarbetarna sågs som soldater i diktaturens tjänst. Det som förenade de svenska kulturradikalerna var enligt DDR Kulturcentrums föreståndare Jan Peters ”övertygelsen om att konst och kultur hade ett (underförstått socialistiskt) uppdrag i samhället”.

Det socialdemokratiska studieförbundet ABF öppnade givetvis dörrarna för DDR i Sverige, och arbetarrörelsens Folkets Husföreningar rullade ut röda mattan.

Britta Stenholm och Stellan Arvidson – DDR:s främsta propagandister i Sverige.

När den svenska grundskolan skulle ta form blev DDR:s skolsystem förebild för den svenska regeringen. Dåvarande ecklesiastikminister Tage Erlander (1901-1985) (s) tillsatte två kommunistiska aktivister och hängivna DDR-beundrare i 1946 års skolkommission: clartéisten och marxisten, rektorn, författaren och riksdagsmannen (s) Stellan Arvidson (1902-1997), som blev utredningens sekreterare, samt skolbyråkraten Britta Stenholm (1916-2002), som skulle bli Stellan Arvidsons älskarinna och senare livspartner. Arvidson var ända sedan studietiden i Lund personlig vän med Tage Erlander.

Resultatet av deras arbete i skolkommissionen blev det beslut som riksdagen tog den 6 juni 1962: att genomföra grundskolan. I den första läroplanen, Lgr 62, uppgavs skolans viktigaste mål vara att ”främja elevernas allsidiga utveckling”. I andra hand kom att ”meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter”. En synnerligen radikal omvälvning av syftet med skolan.

Lärarkåren skickades på utbildning i DDR i en omfattning som innebar att det statistiskt sett fanns en lärare på varje svensk skola som fått vidareutbildning i DDR. Det östtyska partiet SED och utbildningsministerierna fastställde utbildningsmål och innehåll. Därefter kopplades Stasi in för kontroll av de svenska kursdeltagarna.

Det centrala målet för kurserna i DDR var klart formulerat: ”Att vinna kursdeltagarna politiskt-ideologiskt”. Den ansvarige på Skolöverstyrelsen, Sven-Eric Henricson, såg inga som helst problem med DDR-kurserna för svenska lärare.

Under fyra decennier var Britta Stenholm och Stellan Arvidson DDR:s främsta ambassadörer i Sverige. De var veritabla DDR-fanatiker som kategoriskt förnekade alla uppgifter om att DDR var en repressiv diktatur, och de fungerade som propagandister och brobyggare mellan Sverige och DDR.

Stellan Arvidson var från 1969 till 1987 ordförande i vänskapsföreningen Sverige-DDR, som hade grundats i oktober 1956. I den egenskapen var han kontaktperson mellan DDR och den svenska regeringen. När svenska ministrar behövde förberedas för sina resor till DDR var det Stellan Arvidson som skötte förberedelserna.

Britta Stenholm och Stellan Arvidson belönades rikligt för sina insatser för DDR. Den annars stränga obligatoriska gränskontrollen som var så tidsödande och nervpåfrestande slapp de helt vid sina mer än 50 besök i diktaturen. År efter år kunde de som tack för hjälpen njuta av betalda veckolånga kurortsvistelser i Bad Elster vid Östersjökusten.

Efter Sveriges erkännande av DDR 1972 fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 stora svenska företag var engagerade i DDR:s näringsliv, och många hade kontor i Östberlins internationella handelscentrum. Bland de svenska företagen fanns Atlas Copco, Electrolux, ASEA, Johnsonkoncernen, Alfa Laval, Ikéa och Volvo. Byggföretaget SIAB investerade i stora byggprojekt i diktaturen, som stålverk och storhotell.

För utsända östtyska Stasiagenter var det särskilt Bofors och Ericsson som var operativa mål. Även JAS-gruppen, Volvo Flygmotorer, Saab-Scania, Försvarets Materielverk och ASEA, efter sammanslagningen med schweiziska Brown-Boveri 1987, var högintressant för DDR på grund av företagens avancerade teknologi. Stasidokument visar att infiltrationsförsök med utsända östtyska agenter var mycket lyckosamma.

Det officiella klimatet för de IM som opererade i Sverige kunde inte ha varit mer gynnsamt. Stasi hade en guldgruva att rekrytera ur – hela den vänsterorienterade 68-generationen som befolkade universitet och högskolor. De hade den rätta ideologiska övertygelsen och utgjorde ett tacksamt råmaterial för Stasi.

Stasiprästen Aleksander Radler ljög för alla i 25 år. Bilden är ett montage, och kyrkan är Burträsks kyrka där Radler arbetat i många år från 1995.

En av de mer uppmärksammade Stasispionerna i Sverige är prästen Aleksander Radler, som i 25 år ljög för alla inklusive två hustrur och tre barn. Utan samvetsbetänkligheter förrådde han vänner, studiekamrater och människor som ställde upp för honom. Inte förrän han är totalt överbevisad sommaren 2012 erkänner han och blir avkragad och förklarad obehörig som präst i Svenska kyrkan. Då har det gått 47 år sedan han började arbeta för Stasi.

DDR-tiden är en mycket mörk epok, inte minst ur Sveriges perspektiv. Spioneri, lagbrott och oegentligheter pågick mitt framför ansvariga politikers ögon, ibland med deras uppenbara kännedom. I januari 1984 hölls en konferens i Stockholm om gemensam säkerhet, ”Common Security”, ledd av Olof Palme.

Samtidigt som Sveriges statsminister talade sig varm om fredssamverkan pågick illegal export av svensktillverkat krut från Bofors till Iran. Den förbjudna exporten gick med DDR som transitland via företaget IMES, som helt kontrollerades av SED och Stasi.

Mellan 1981 och 1985 ska vid mer än 25 tillfällen 343 ton dynamit och 233 ton krut för gevärsammunition ha nått det krigförande Iran från Sverige via DDR. Kriget mellan Iran och Irak pågick från september 1980 till augusti 1988. Sverige sålde alltså krut till en av de krigförande parterna – samtidigt som Olof Palme var medlare i kriget.

I Säpos material finns inga uppgifter om den här illegala exporten. I Stasiarkivet i Berlin finns däremot omfattande källmaterial kring Bofors illegala vapenhandel och hemliga krutleveranser till Iran under den tid då Olof Palme medlade mellan Iran och Irak.

Carl-Fredrik Algernon, krigsmaterielinspektör, omkom i en mystisk olycka i Stockholms tunnelbana 1987.

Hovrätten hade visserligen fastslagit att krutexporten var olaglig, men staten hade genom krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon (1925-1987) gett sitt godkännande. Algernon var sedan många år personlig vän med Bofors’ verkställande direktör Martin Ardbo. Algernon omkom under mystiska omständigheter när han föll framför ett tunnelbanetåg på T-centralen i Stockholm den 15 januari 1987.

Tidigare samma dag hade han haft ett möte med Nobel Industriers chef Anders Carlberg. Under samtalet hade Carlberg berättat för Algernon att en intern undersökning visat att smuggling hade förekommit. Polisen inledde en brottsundersökning om Algernons död, men den lades ned efter mindre än två månader. Var Algernons död en olyckshändelse? Blev han mördad eller tog han sitt eget liv? De frågorna är fortfarande inte besvarade.

Varför skyddar en rad regeringar – även borgerliga – agenter som förrådde sitt land till en kommunistisk diktatur? Det blir obegripligt om man inte inser att politikers identifikation och lojalitet med varandra – oberoende av partifärg – är långt större än den lojalitet de känner med sina uppdragsgivare; väljarna. Synen på väljare som en fårskock som mår bäst av att inte veta någonting är gemensam för alla partier.

Merparten av de verkligt betydelsefulla politiska besluten fattas i lönndom bakom våra ryggar och högt över våra huvuden. Sanningen får vi i bästa fall reda på lång tid efteråt.

Tyvärr bär vi den verkliga förtryckande kraften inom oss själva: Berlinmuren inom oss. Allt det tvång, våld, censur, lögner, lidande och ondska som under drygt 40 år representerades av DDR och Sveriges kontakter med diktaturen har drabbat oss och skadat oss. En stat så nära oss – eller i det här fallet ett helt kommunistiskt världsimperium – kan inte sprida hat och ondska omkring sig i decennier utan att det skapar sår och trauman även hos människorna i omkringliggande länder.

En ondska, ett lidande som är för stort för att kunna förstås och härbärgeras av enskilda människor försvinner inte. Det internaliseras av människorna, och resultatet är alltid rädsla och hat. Allt detta bär vi inom oss. När du inte vågar tala rakt och fritt, när du inte vågar visa vem du är eller vad du tycker har Berlinmuren inom dig segrat.

Starka krafter som lever i Sverige tycker fortfarande att diktaturen DDR var en förträfflig idé som förtjänar att upprepas. Här, hos oss. Kommunismen har skördat minst 150 miljoner dödsoffer, men för dem som tror på den kommunistiska läran betyder dödssiffrorna ingenting. Människor är bara kanonmat på vägen mot seger.

Varje gång vi hör vänsterns argumentation – eller brist på argumentation – ska vi genomskåda den.

Varje gång ska vi göra motstånd. Varje gång ska vi vägra diktatur, vare sig den är hård eller mjuk.

Aldrig mer DDR.

Aldrig mer en Berlinmur som hindrar oss från att stå upp för vilka vi är och vad vi tycker.

 

LITTERATUR

Birgitta Almgren: Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990. (2009).

Birgitta Almgren: Inte bara spioner. Stasiinfiltration i Sverige under kalla kriget. (2011).

Christoph Andersson: Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget. (2013).

 


Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!