“De som gudarna vill förgöra gör de först galna.” (Those whom the Gods wish to destroy they first make mad).
Orden är den konservative brittiske politikern Enoch Powells (1912-1998), den störste premiärminister som Storbritannien aldrig fick. De finns i det historiska tal, kallat “Rivers of Blood”, som Powell höll i Birmingham lördagen den 20 april 1968.
Jag påminns om talet när islamkritikern och partiledaren Rasmus Paludan uppmärksammar det (vid cirka 56 min) i sitt Sommarprogram i Swebbtv med Xurious’ framförande av ett verk inspirerat av Enoch Powell’s tal.
Femtiofyra år senare vet vi att Enoch Powell hade rätt. I Sverige har galenskapsprojektet lyckats. Men kommer de som bär ansvaret för att ha förstört våra västerländska länder med mångkultur och massinvandring någonsin att erkänna att vi som tidigt varnade hade rätt och be oss om ursäkt?
Svaret är nej.
Den 20 april 1968. Enoch Powell har förberett sig minutiöst. Anar han sprängkraften i den bomb han ska släppa? Både ja och nej. Han hade sagt till en vän att hans tal skulle skjuta upp mot himlen som en fräsande raket – men där andra raketer faller till marken skulle den här stanna kvar däruppe.
Enoch Powell vet att det är ett kraftfullt tal, men han kunde inte föreställa sig det jordskred som det skulle komma att utlösa. Den konservative parti- och oppositionsledaren Edward Heath (1916-2005) och kollegerna i skuggregeringen är inte informerade. Skillnaderna i värderingar mellan Heath och Powell är sedan några år så djupgående att Powell inte finner det meningsfullt att tala med Heath.
Den 56-årige Powell förutspår Storbritanniens framtid på ett sätt som 54 år senare ekar starkare än någonsin:
“I det här landet, inom 15 till 20 års tid, kommer den svarte mannen att dominera över den vite mannen.”
“De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.
Jag kan redan höra kören som ropar ut sin avsky. Hur vågar jag säga så fruktansvärda saker? Mitt svar är att jag inte har rätt att låta bli.”
För torypolitikern Enoch Powell var den vanlige engelsmannen inte en fiende som skulle hållas på mattan och uppfostras. Det brittiska folket var politikernas uppdragsgivare. Powell pratade med vanligt folk och tog intryck av deras oro över migrantströmmarna som vällde in från det tidigare brittiska samväldet och snabbt förvandlade England till oigenkännlighet.
Förändringen var särskilt märkbar i arbetarområdena i städernas utkanter, där gatorna snabbt fylldes av invandrare och grannskapet förvandlades till oigenkännlighet. Anglikanska kyrkor byggdes om till moskéer. Ursprungsbefolkningen kände sig undanträngd, oönskad och som andra klassens medborgare.
Enoch Powell hade tjänstgjort i sju år i Indien och sett mångkulturens pris: våld och miljoner dödsoffer när det nya muslimska landet Pakistan bildades 1947. Han visste vad islam innebär av ondska, våld och död.
Powell hade talat med ”mannen på gatan”, den vanlige engelske arbetaren som sa att om han bara hade haft pengar skulle han inte stanna i landet. Han önskade sina barn en bättre framtid ”overseas”. Enoch Powell var orolig för att de värden, band och traditioner som höll nationen samman skulle lösas upp under trycket från invandringen.
Han hade en klassisk utbildning och blev redan som 25-åring professor i antikens grekiska. Vid sin död behärskade han fjorton språk. I sitt Rivers of Blood-tal citerar han den romerske poeten Vergilius (år 70-19 före Kristus) och hans ödesmättade nationalepos Aeneiden:
“När jag blickar framåt fylls jag av onda föraningar. Liksom romaren ser jag floden Tibern skumma av mängder av blod.” (”Et Thybrim multo spumantem sanguine cerno”).
Historien har gett Enoch Powell rätt, med råge. Men talet kostade honom hans politiska karriär. Mängder av Toryväljare hade gärna sett Powell som nästa premiärminister, men redan dagen efter talet sparkades han ur skuggregeringen av Sir Edward Heath (1916-2005), det konservativa partiets slätstrukne ledare.
Sanningen tar ibland lång tid på sig för att hinna ifatt lögnen. När det gäller Sir Edward Heath tog det mer än 60 år innan vittnesmål om våldtäkter och sexuella övergrepp på pojkar kom ifatt honom. Rykten om hans pedofila läggning hade cirkulerat, men en inre krets av Heaths gamla vänner och det övriga politiska etablissemanget hade i många år skyddat honom och mörklagt anmälda sexualbrott mot barn som begåtts av den forne premiärministern. Det var först långt efter hans död 2005 som misstankarna om grova sexbrott mot barn utreddes.
Sir Edward Heath var premiärminister för konservativa Tories 1970-74. Tolv år efter hans död 2005 skakades Storbritannien av resultaten av polisutredningen ”Operation Conifer”. Utredningen hade pågått under två år, omfattat 284 vittnesförhör och kostat cirka 1,5 miljoner pund. Wiltshirepolisen utredde 42 anklagelser mot den före detta premiärministern om sexuella övergrepp som begåtts under en period av 36 år, mellan 1956 och 1992. Den allvarligaste anklagelsen gällde en pojke som bara var elva år när han våldtogs av Edward Heath i London 1961. Resultaten av polisutredningen försatte Storbritannien i ett chocktillstånd.
Tories förlorade valet 1974. Enoch Powell hade varit den självklare efterträdaren till Heath, men han hade lämnat partiet sedan han sparkats ur skuggkabinettet. Margaret Thatcher vann valet med knapp marginal.
Här kan du själv höra Enoch Powell’s historiska tal:
The Times kallade talet ”ett ondskans tal” och hävdade att det var första gången i efterkrigshistorien som en seriös brittisk politiker hade uppammat till rasistiskt hat.
Inför Enoch Powell’s nationalism och anklagelser om rasism tog media överlag ställning mot honom och utmålade honom på klassiskt manér som syndabock. Guilt by association-tricket användes naturligtvis också mot honom. 1996 ifrågasatte BBC-journalisten Michael Cockerell språket i Powell’s ”Rivers of Blood”-tal och påstod att det kunde användas mot människor med annan hudfärg än vit.
Powell svarade:
”Vad är fel med rasism? Rasism är grunden för nationalitet. Nationer är, på det hela taget, enade genom medborgarnas identifikation med och igenkännande av varandra, och det har normalt att göra med likheter som anses som rasskillnader.”
Han fortsatte med att säga:
”Det är inte omöjligt, men svårt, för en icke-vit person att vara brittisk.”
Från vanliga engelsmän, som aldrig blivit tillfrågade om de ville få sitt land invaderat av massinvandring från tredje världen, fick Powell’s tal ett överväldigande gensvar. Han dränktes i 120 000 brev. Många medborgare kände att han hade talat för dem och hyllade honom för att han vågade kalla en spade för en spade.
Fyrtio år efter hans tal, 2008, gjorde BBC en dokumentär som gav Enoch Powell upprättelse. Det är en mycket välgjord dokumentär som jag rekommenderar alla att se. Men det tog alltså 40 år för brittiska statsmedia att med vånda komma ut ur sin PK-koma och ta sig an sin egentliga professionella uppgift: att göra ett objektivt reportage om Enoch Powell.
Allt som Enoch Powell förutsade i sitt tal har besannats – och vida överträffats. Det är för futtigt att kalla honom visselblåsare. Han var en enastående skicklig politiker, och vi kan bara spekulera i vilken utveckling Storbritannien hade fått om han hade efterträtt Edward Heath som premiärminister.
Men om vi ändå räknar in honom i gruppen visselblåsare ser vi att han drabbades av samma djupt ohederliga och stigmatiserande utstötningsmekanismer som alla som med sakargument ifrågasätter en vansinnig och ansvarslös politik:
- Rasismanklagelserna.
- Demoniseringen.
- Misstänkliggörandet.
- Dehumaniseringen.
- De politiska straffåtgärderna – en förstörd karriär, ruinerad ekonomi och söndertrasade sociala nätverk.
Vi som har utsatts för maktetablissemangets kollektiva, välregisserade hat och ofredanden ända in i våra egna hem och trädgårdar blir aldrig mer desamma. Jag kan bara tala för mig själv, men följderna av de upprepade oannonserade hembesök (fyra stycken av sammanlagt sex journalister och fotografer från Bonnierägda Dagens Nyheter och Expressen) och de uppiskade mediedrev som jag utsattes för 2015, med återkommande repriser, hatiska spottloskor, gemena lögner, dehumanisering och mordhot – blir jag aldrig helt fri från.
Såren är fortfarande djupa, och jag hatar dem som har tillfogat mig dem, i synnerhet som jag har arbetat som journalist i 22 år på Dagens Nyheter och, såvitt jag vet, var en mycket uppskattad medarbetare. Men mest av allt känner jag förakt för förföljarnas ynkedom. De är ynkliga människor, och jag önskar dem allt ont. Jag är övertygad om att de förr eller senare får skörda resultatet av sin draksådd.
Femtiofyra år efter Enoch Powell’s tal i Birmingham ser invånarna i både Storbritannien och Sverige hur politiker och journalister tillsammans och i samförstånd har drivit på en invasiv massinvandring som har medfört enorma problem och för all framtid har förvandlat länderna till oigenkännlighet.
Sverige är förstört. De muslimska korankravallerna i flera svenska städer under påsken visar med all önskvärd tydlighet att Sverige har kapitulerat inför islam. Inför primitiva, importerade våldskulturer med stenkastning som specialitet kommer det statliga våldsmonopolet, Polisen, till korta.
Vårt fosterland är inte vårt fosterland längre. Det tas över av krafter som vill styra landet enligt koranen och sharia, och där har svenskar ingen plats.
Journalister och politiker låtsas fortfarande tro att islam är ”en religion som andra”. Men de vet att sanningen är en annan.
De som skinande av självgodhet sitter i public service’s nyhetsprogram Rapport och Aktuellt och mörklägger sanningen för svenska folket gör mig rasande. Hur kan de aktivt och medvetet medverka till att sänka sitt eget land? Hur kan de med vett och vilja förstöra det land som deras egna barn ska leva i?
Hur står de ut med sig själva och sitt ständiga ljugande? På vilken klinik lät de operera bort sina samveten? Har de ingen skam? Finns det ingen gräns?
Det gör fruktansvärt ont att se en hel yrkeskår – min yrkeskår – svika så till den grad och gå som uppskruvade robotar, inte bara mot sin egen undergång utan också dra sitt land med sig i fallet.
Utan journalisternas energiska medverkan hade politikerna aldrig kunnat genomdriva det mångkulturella samhällsexperimentet. Om journalisterna inte hade lagt locket tungt över alla försök till debatt och fakta hade massinvandringen inte varit politiskt genomförbar.
De frågor som måste ställas är de här:
Varför lyssnade vi inte på dem som i åratal varnade för denna katastrof?
Hur kunde vi vara så dumma och tro på regimens alla fagra löften, trots att vi tydligt såg att landet utarmades och att vi själva sattes på undantag?
Varför gjorde vi inget medan det fortfarande fanns en möjlighet att rädda landet?
Varför var vi dumma nog att lyssna på landsförrädare?
Vi hade chansen, men vi tog den inte. Vi var fega och väntade på att ”någon annan” skulle göra jobbet åt oss.
Visselblåsarna, vi som larmade och varnade, kommer aldrig att få ett erkännande eller en ursäkt. Om eller när politikerna tvingas ändra sin politik kommer de att låtsas att de alltid har tyckt så här. De har bara ”råkat” bli försenade med 20-30 år.
Och majoriteten av väljarna kommer att tro på deras lögner och undanflykter och fortsätta att rösta på dem.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 