Vuxna som regredierar till barnnivå och aldrig blir vuxna.
Skräcken för att åldras.
Tvånget att ”hänga med”. Livet ska levas i racerfart. Nu kör vi!
Man får inte stanna upp och tänka efter. Man får inte vara en ”bakåtsträvare”. Då är man samhällets fiende.
Livet ska vara en fest! Det är vår mänskliga rättighet!
Vi böjer våra artrosdrabbade knän och tillber en ungdom som besväras mer av tonårsacne än av livserfarenhet och mognad.
Det ska lekas. Det ska flamsas. Det ska tramsas. Det ska gapskrattas. Högt!
Vi lever i flamsandets tid. Rädslan för allvar går att tolka som en besvärjelse för att blidka döden – det enda i våra liv där vi är verkligt jämställda. I ytligheten och dekadensen ser jag en repris på Weimarrepubliken.
I den här krönikan ger jag några exempel på den fördumning och det förytligande som pågår och som manipulerar oss bort från äkthet och allvar. Vadå? Får man inte skratta och vara glad? Jo, självklart. Men det ideliga flamsandet är skådespel, kanske rentav rop på hjälp ur en mognadsprocess som har havererat. Inte äkta glädje.
Du möter dem just bara i detta ögonblick och sedan aldrig mer
Döden, den ofrånkomliga som vi flyr från, försiggår numera i största avskildhet och diskretion på en sjukhusavdelning som doftar rengöringsmedel och har naturtrogna plastblommor på fönsterbrädan. Den är mystifierad och dold för kollektivet. Personalen är anonym. Du som förlorar någon som står dig nära möter sjukvårdens dödsassistenter just bara i detta ögonblick och sedan aldrig mer. De kommer inte att minnas dig, och du kommer inte att minnas dem.
Begreppsvärldar och normer faller isär. Tidsreferenser utdateras och blir lika ogiltiga som ett utgånget Bank-ID. Ingen kommer längre ihåg – eller står helt frågande – inför minnen som en äldre generation bygger sina liv på. Omistliga kulturvärden ogiltigförklaras och skrotas som om de vore kol till stålindustrin.
Den nykläckta gökungen baxar målmedvetet värdparets egna ägg ur boet och blir ensam herre på täppan.
Man ska gilla Beyoncé. Världen tillber Beyoncé. I synnerhet unga kvinnor samt Annie Lööf tillber henne. Vem är hon? Jag har ingen aning och har ingen lust att ta reda på det. I min ålder (78) sorterar man inkommande information i två högar: ”Värt att veta” och ”Vetande som jag klarar mig utan”. Jag lägger Beyoncé i den sistnämnda högen och oroar mig inte för att jag går miste om någonting väsentligt.
Beyonce.
Påläggskalvar i 35-årsåldern väljer musik som ska representera Sverige
Exempel på olikheter som känns oöverbryggbara serveras oss ständigt. Agendan är splittring, fördumning och historielöshet. Eftersom Sverige är ordförande för EU:s ministerråd det första halvåret 2023 har ett gäng av regeringskansliets påläggskalvar i 35-årsåldern satt ihop en Spotify-spellista åt politikerna över vilka artister och låtar som de anser ska representera Sverige.
På listan finns Abba, Robyn och Roxette, men den innehåller även artister och band som sjunger på svenska. Oj – bör vi vara tacksamma här? Här finns till exempel Timbuktu, Håkan Hellström och Veronica Maggio, Zara Larsson, Avicii, First Aid Kit, Imperiet, Laleh och Tommy Körberg. Abba och Tommy Körberg känner jag till, även om deras musik inte är något som jag faller för. Övriga namn säger mig ingenting.
Jag är en av dem som inte känner igen mig. Som inte känner mig det minsta tilltalad och inkluderad. Var finns min musik? Inte för en minut står Sverige upp för sitt storslagna musikaliska arv!
”Vi kände inte till det här men har nu plockat bort låten och ersatt den med en annan klassisk låt” säger den lydige lakejen Erik Wirkensjö, före detta pressekreterare hos Margot Wallström, på ordförandeskapets kommunikationssekretariat till Kulturnytt.
Sveriges Radios Kulturnytt som politisk angivare utifrån dagens politiska uppfattningar. Vem är förvånad? Åsikter som en tonsättare har haft under en helt annan tid för länge sedan diskvalificerar honom från att få ett av sina musikaliska verk på en EU-lista cirka 80 år senare.
”Svenska politiker vill framstå som folkliga”
Ytterst är det den svenska regeringen som ställer sig bakom EU-spellistan. Den ska utåt representera det bästa av svensk musik. Varför blev valet som det blev, en lovsång till ytligheten och popmusiken?
Fredrik Furtenbach, politisk kommentator i Sveriges Radio.
”Svenska politiker brukar vilja framstå som folkliga. De vill inte framstå som snobbar. Man vill inte sticka ut åt det snobbiga hållet” säger Sveriges Radios politiske kommentator Fredrik Furtenbach i P1-programmet Det politiska spelet (från 27:20).
Klassisk musik är alltså ”snobbig”.
I nästan 40 år lotsade Christofer Murray P1-lyssnarna genom nyårsaftonen
Nästa musikchock kom på nyårsafton. Som bakgrund kan jag meddela att jag i hela mitt liv har valt bort nyårsfirandet i SVT. Någon instinkt har varit bussig nog att avhålla mig från det. Istället har jag brukat lyssna på det traditionsenliga, värdiga firandet i radions P1, som i nästan 40 år har skötts av den före detta hallåmannen Christofer Murray.
Christofer Murray, 76, har till lyssnarnas sorg gjort sin sista nyårsafton i radions P1.
I många år har Christofer Murray ledsagat mig och hundratusentals andra lyssnare genom nyårsaftonen. I några väl valda, omtänksamma ord brukade han vända sig speciellt till lyssnare som är sjuka eller befinner sig långt hemifrån, som är ute till sjöss, befinner sig utomlands eller kanske har förlorat någon och känner sig ensam och förtvivlad i nyårsnatten.
”Till dig går en förhoppning om att det nya året trots allt ska bli ett bättre år” brukade Christofer Murray säga, och alla som lyssnade kunde känna sig tilltalade och inneslutna i hans önskan. Sedan ringde kyrkklockorna i tur och ordning från landets alla domkyrkor. Allvarligt, vackert och värdigt.
Hur klarar man nyårsaftonen utan Christofer Murray? Saknaden känns. Många lyssnare skrev brev till Sveriges Radio efter den sista sändningen 2021, berättar Gunilla Brodrej i Expressen. Flera vädjade om att beslutet skulle omprövas. Några använde ordet ”bestörtning” för att beskriva sin känsla.
Christofer Murray är oersättlig, men han har med ålderns rätt övergivit oss. Det blir en tyst nyårsafton. En granne fyrar av en raket i nyårsnatten. En enda, ensam raket – fler än en blir för dyrt – far upp mot den svarta himlen och exploderar i lysande stjärnstoft här ute i den allra glesaste, mörkaste glesbygden.
SVT firar nyår med besinningslöst disco i skära pyjamas vid randen av helvetets nio kretsar i Dantes Inferno
En vän uppmärksammar mig på nyårsfirandet i SVT. Fylld av onda aningar trycker jag på knappen – och hamnar mitt i något som förefaller vara ett besinningslöst disco vid randen av helvetets nio kretsar i Dantes Inferno. Unga gymtränade människor hoppar hysteriskt omkring i rosa pyjamas med bikiniöverdel till dånande popmusik. ”Arenarock” kallas det tydligen.
SVT kan alltså inte ens på nyårsafton viga en timme åt allvar, tradition, värdighet och högtid. Inte ens då får vi en enda futtig timmes paus i det övriga flams- och blajutbud som kallas ”underhållning” och utmärker SVT:s vulgarisering och offentligt iakttagbara sjunkande IQ.
Lena Olin läser ”Nyårsklockan” i en kappa för 700 000 kronor.
Iförd en kappa från det exklusiva modehuset Viktor & Rolf, som enligt uppgift kostar som en halv Porsche (700 000 kronor enligt Aftonbladet), läser skådespelerskan Lena Olin Lord Alfred Tennysons dikt ”Nyårsklockan”.
Jag har faktiskt aldrig sett Lena Olin spela något annat än Lena Olin.
Det ska vara en äldre man som läser ”Nyårsklockan”
Anders de Wahl (1869-1956) läser ”Nyårsklockan” på Skansen, iförd fårskinnspäls och pälsmössa.
Ja, jag vet. De är döda allihop. Men hellre Anders de Wahl eller Jarl Kulle på burk än en självbespeglande Lena Olin live i 700 000-kronorskappa. Jag betackar mig för ett nyårsfirande som bara handlar om yta, där artificiella människor hysteriskt springer omkring i skära pyjamas och Botoxfyllda läppar och ylar skräniga poplåtar en nyårsafton.
Varför räds människor allvar och värdighet så till den grad att de måste gå ner i spagat i skära pyjamas?
Eftertänksamma tankar och förväntningar inför ett nytt år – varför jagas de in i skamvrån? Varför räds människor allvar och värdighet så till den grad att de ser sig nödsakade att gå ner i spagat i skära pyjamas? Jag gissar att det ligger ångest bakom.
Ångest för att uppföra sig som en vuxen, ångest inför allvaret, ångest för att bli besviken, ångest för att misslyckas, ångest för att ens snudda vid känslan av vemod, ångest för att dö.
Svenska folket befinner sig i en gigantisk massregression. Vuxna människor är inte vuxna längre. Många uppför sig som barn hela livet.
Industrin vet att de har effektiva verktyg att manipulera oss i vår skräck för att bli gamla
Charlotta Rexmark.
Se gärna Charlotta Rexmarks video om åldersnoja och rädslan för att bli vuxen. Sedan 2013 är Charlotta Rexmark livscoach med en egen YouTubekanal. Hon har lyhört plockat upp några av de attityder och beteenden som kännetecknar många av dagens vuxna och som ytterst emanerar från reklamvärlden, nöjesindustrin, make up-industrin, kändisvärlden och andra näringsgrenar som lever på människors skräck för att bli gamla. De vet att deras verksamhet är effektiva verktyg att manipulera oss och få oss att köpa undergörande produkter för miljarder. (Från cirka 05:48).
”Människor idag blir inte vuxna vid 18 års ålder, som man blev förr. Kanske vid 50. Det är inte önskvärt att bli vuxen, eftersom vuxenhet bara är förknippad med tråkiga saker. Människor lever som ungdomar långt upp i åren, trots att man kanske har fått barn och till och med barnbarn.” (Charlotta Rexmark).
”Radion har kidnappats av popkultur, bling, materialism och billiga texter om att knulla natten lång”
Den danske historikern, författaren och opinionsbildaren Mikael Jalving skrev en artikel i Jyllands-Posten i juli 2018 (här i min översättning), som är ett glödande försvarstal för den traditionella europeiska musiken och mot”precis samma själlösa poptexter från poptjejer och popkillar som maniskt upprepar likadana omkväden om sex, mer sex och I don’t give a fuck. Musik – om det överhuvud taget är meningsfullt att tala om musik i dansk radio – betyder popmusik.”
”Det finns knappt något utrymme kvar för musik som inte upptas av popmusik, och det plågar mig mer än risken för att Danmark snart får en röd regering” skriver Mikael Jalving.
Mikael Jalving, dansk författare, historiker och debattör.
Mikael Jalving är född 1968. Han var 50 år när han skrev artikeln och kan se tillbaka:
”Jag minns fortfarande en tid när man kunde sätta på radion när som helst på dagen och höra musik i flera olika genrer och stilarter, bland annat jazz, piano, ensembler, opera, körmusik, blues, rock, punk och heavy metal, ett blandat och förfinat urval som vände sig till olika smaklökar och temperament, helt olikt den pop som nu totalt har erövrat radiofrekvenserna.”
”Dansk radio har kidnappats av popkultur, bling, materialism och billiga texter om att knulla natten lång, när man nu ändå inte klarar att få ut något förnuftigt av dagen. Jag skulle däremot önska att vi håller allt knullande inom vårt privatliv och skrev sånger om annat, till exempel om förluster, åldrande, tvivel, tragedier, existentiell kamp samt – ännu mer utopiskt –att dansk radio kunde vidmakthålla den tradition som europeisk musik bygger på.
Musiken är kontinentens adelsmärke och något av det som utmärker oss jämfört med andra civilisationer och kulturer. Det var i hög grad musiken som gjorde våra förfäder till vad de var.”
”Det kanske är så att popen tillfredsställer något omedelbart i våra biologiska väsen. Men det är inte den som gör oss till människor.”
Franz Schubert (1797-1828).
Så långt Mikael Jalving.
Jag instämmer i varje ord. Det är som om allmänheten inte förstår att hela den västerländska kulturens vagga – inte minst musikens – ända sedan medeltiden har stått i Centraleuropa. Bach, Mozart, Beethoven, Schubert – vilka fantastiska gåvor har de inte lämnat efter sig till mänskligheten!
”De konstnärliga uttrycken är del av den materia med vilken samhället skapar sin moral”
”Enligt den amerikanske författaren Ezra Pound (1885-1972) är de konstnärliga uttrycken del av den materia med vilken samhället skapar sin moral. Konsten bör kunna öka kunskapen om och förtydliga tillvaron genom att ständigt ompröva rådande värdenormer” skriver filmregissören och författaren Roy Andersson i boken ”Vår tids rädsla för allvar”.
Han fortsätter:
”Men med en mediavärld styrd av ”Marknaden” finns inget intresse för allvar, eftertanke, fördjupning, historiska erfarenheter som smärtar, etcetera. Med ett beroendeförhållande till en massmediaindustri, som främst vill ha höga tittarsiffror och därför tvingas behaga och bekräfta vad alla vill höra, blir de rådande värdenormerna bekräftade snarare än omprövade. Det blir en andlig rundgång i samhället, vilket slutligen leder till ett förlamningstillstånd.”
”Vår samhälleliga rädsla för allvar är densamma som drogmissbrukarens eller alkoholistens rädsla för att bli nykter.”
”Sant? Det överlåter jag till läsaren att besluta. Men påtagligt är att vår kollektiva rädsla för allvar är större än någonsin” skriver Roy Andersson.
Roy Andersson, filmregissör och författare.
SVT1 har upptäckt att människor som har fyllt 65 också är människor
Hurra! Nu har SVT1 sensationellt nog upptäckt att människor som har fyllt 65 också är människor. Den insikten satt långt inne. 65-plussarna är rentav en stor målgrupp för SVT. Eller borde vara. Det är 65-plussarna, inte ungdomar och barnfamiljer, som tillbringar många av sina timmar framför tv-apparaten. Nu ska de underhållas så det står härliga till!
Utifrån egen erfarenhet kan jag tipsa om att 65-plussare i allmänhet, precis som andra människor, vill bli behandlade som individer, inte som schabloner bara för att de har uppnått en viss ålder. Möjligen har den insikten snuddat vid cheferna på SVT1.
Ändå ger de uppdraget att skapa ett parningsprogram för pensionärer till produktionsbolaget Baluba, mest känt för serier som ”Gift vid första ögonkastet” där unga människor under överinseende av samlevnadsexperter paras ihop just som schabloner, utan tidigare kännedom om varandra. Om båda gillar tacos och att gå på loppis har de definitivt en framtid tillsammans.
Baluba är ett trams- och flamsföretag som producerar så kallad ”underhållning”. Att uppdra åt Baluba att leverera någon form av relationsserie är ett högriskprojekt med inbäddad extremt hög flams- och tramsfaktor. Seriositetsfaktor garanterat noll.
Nu ska fjorton pensionerade damer paras ihop med fjorton dito herrar
”Det är förväntan och pirr i luften när 14 män möter 14 kvinnor, alla över 65+ i en ohämmad jakt på kärlek, innan det är för sent” lyder programförklaringen.
Balubas huvudkontor i Grönstedtska palatset i Stockholm.
Baluba är troget sitt parningskoncept från ”Gift vid första ögonkastet”. Det ska vara fart och fläkt! Kul kul! Spännande! Inte en död minut! Enda skillnaden är att nu är det fjorton pensionerade damer som ska paras ihop med fjorton dito herrar.
Alla som har någon form av krämpor eller behöver stöd av en rollator är givetvis bortsorterade redan från början. De skulle störa konceptet och påtagligt förstöra den uppiskat glättiga stämningen. Avsikten är ju att visa att 65-plussare är precis lika ungdomliga och pigga som 25-åringar.
Baluba har handlat upp ett lågbudgethotell i Alperna som får heta ”Hotell Romantik”. Nu är det bara att köra.
Par som röstats fram som ”Dagens par” (tävlingsmomentet!) belönas med övernattning och möjlighet till intensivparning i en alpstuga, givetvis följda av kameran.
Baluba tror på tävlingar – det ska väl få fart på gamlingarna!
Tävlingsmoment är generalknepet – det ska väl få fart på gamlingarna! Deltagarna får åka rodelbana, lära sig dansa salsa och skjutsa varandra i ett skottkärrerace. Fart och fläkt! Hej och hå! Det viktiga är att det går fort så att deltagarna kan spontanskrika. Det ger ett så fartfyllt och levande intryck.
(I ”Gift vid första ögonkastet” var det åka berg- och dalbana på Gröna Lund eller delta i en biltävling ”för att få upp energin i relationen” som var knepet när parterna verkade vara döless på varandra). Ingen av deltagarna ville ha den partner som experterna hade parat ihop dem med.
”Problemet med ”Hotell Romantik” är förytligandet, det onyanserade sättet att beskriva oss äldre”
I en insändare i Dagens Nyheter protesterar 70-åriga Chris Marschall mot den osanna och vulgära bild av äldre personer som hon tycker att SVT-serien ger:
”Singlarna över 65 år i ”Hotell Romantik” framställs som exotiska ”aliens” som man följer med skräckblandad fascination. Programmet bidrar till att cementera klyftan mellan olika åldersgrupper.
Jovisst, det finns stunder när livet är härligt och krämpor, konflikter med barnen och ångesten över att en dag tvingas dö känns avlägset.”
”Gammal blir ju ingen längre, bara äldre eller årsrik som det kallas; omskrivningar som nervöst visar på den beröringsskräck inför åldrande och död som vår kultur odlar.”
Problemet med ”Hotell Romantik” är förytligandet, detonyanserade sättet att beskriva oss äldre som söker innehåll och mening under de sista decennierna i livet. Bilden av ”pensionären”, ”65 plussaren”, som en deppig, trött och plufsig föredetting har nu ersatts av en lika felaktig schablon; en flamsig, egotrippad och sexhungrande typ som inte skäms för sin skrynkliga kropp (tvärtom!) och som är beredd att göra nästan vad som helst för lite närhet och beröring.
Jag upplever programmet som mestadels pinsamt och förnedrande. Jag tycker mig också ana att inte alla deltagare känner sig helt bekväma med upplägget.
Ingen talar om tristessen i långa parrelationer, skräcken att klä av sig naken inför en ny man (som mina singelväninnor vittnar om), tomheten efter ett långt yrkesliv, förlusten av en anhörig. Vem är jag nu när allt det välbekanta upphört, barnen har lämnat boet och de gamla föräldrarna måste vårdas och så småningom begravas?”
”Ställer sig inte varje reflekterande människa förr eller senare frågor om vad det innebär att vara just människa? Längtan efter att förstå det liv man levt och försonas med att det kommer att ta slut. Längtan efter fördjupning och autenticitet i stället för förflackning.”
Weimarrepubliken: hyperinflation och dekadens
Jag skrev om Weimarrepubliken i ingressen, den period mellan de båda världskrigen som varade från den 11 augusti 1919 till den 30 januari 1933, då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler. Europa var i kaos efter första världskriget. Uppskattningsvis tio miljoner människor hade dött i kriget.
Stefan Zweigs bok ”Världen av igår”, utgiven 1943.
Den österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942) upplevde båda världskrigen och har beskrivit både dem och mellanperioden i sin bok ”Världen av igår: en europés minnen” (1943).
Det finns klara paralleller mellan Weimarrepubliken och den period Sverige upplever nu; värdenihilismen, förkastandet av alla normer, dekadensen, flamsandet som norm.
Stefan Zweig (1881-1942).
”Vecka för vecka ökade kaoset, och befolkningen blev alltmer uppjagad då inflationen blev värre för varje dag. Varje stad och varje by började trycka egna nödpengar som emellertid avvisades redan i grannbyn och sedan kastades bort, eftersom de var värdelösa. Snart visste ingen längre vad någonting kostade. Priserna steg godtyckligt.
Den som hade skulder blev skuldfri. De som hade sparat i 40 år och dessutom patriotiskt placerat sina pengar i krigslån blev tiggare. Snart kostade årshyran för en medelstor lägenhet i Österrike mindre än en middag.
En krigsskadad soldat tvingas tigga efter första världskriget.
Den som följde livsmedelsförordningarna svalt. Den som fräckt överskred dem kunde äta sig mätt. Det fanns ingen annan dygd än denna enda: att vara skicklig, smidig, hänsynslös.
När alla värden vacklade bredde dekadensen ut sig. I danslokalerna spelade musiken till långt in på nätterna. Män klädda i kvinnokläder och kvinnor klädda i manskläder dansade med varandra under polisens välvilliga överinseende.
Man revolterade mot alla vedertagna normer. Flickor såg ut som pojkar. Homosexualitet blev på modet. Konsten sökte sig en ny och revolutionär form. Det nya måleriet förkastade allt vad Rembrandt, Holbein och Velásquez hade skapat och hängav sig åt de vildaste kubistiska och surrealistiska experiment.
I danslokalerna spelade musiken till långt in på nätterna. Män klädda i kvinnokläder och kvinnor klädda i manskläder dansade med varandra under polisens välvilliga överinseende.
Överallt förkättrades det begripliga; melodin i musiken, likheten i porträtten, klarheten i språket. Man ställde satsbyggnaden på huvudet och började skriva i telegramstil, med spetsiga interjektioner. All litteratur som inte var aktivistisk förkastades.
I teaterpjäserna utgjorde fadermord och blodskam de enda verkligt uppskattade ämnena, inom politiken gällde kommunism och fascism. Alla normala och måttfulla former var därmed bannlysta” skriver Stefan Zweig.
I en tid av politisk och ekonomisk förvirring ställs varje människas mognad och stabilitet på prov. Jag är övertygad om att de generationer som fostrats till att ta vuxet ansvar från 18-årsåldern klarar det, och att vi står ut med att det ibland är tråkigt. Men hur är det med dem som inte orkar vara vuxna?
Det är definitivt inte tråkigt att, som Chris Marschall skriver i sin DN-insändare, reflektera över vad det är att vara människa.
Att försöka förstå det liv man har levt och försonas med att det kommer att ta slut. Längtan efter fördjupning, äkthet och autenticitet istället för ytlighet och förflackning.
Det är faktiskt viktigare än att dansa salsa, åka rodelbana och köra skottkärrerace.
Livet är inte en fest, åtminstone inte oavbrutet. Livet är ett universitet där vi lär oss att bli människor.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis myckettacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Julia Caesar 