Vitt privilegium, del 7. Flickan och tuberkulosen

Det här är den sjunde artikeln i en serie som är mitt svar på wokerörelsens floskler om ”vitt privilegium”. I tidigare artiklar har jag berättat om några av våra förfäder, de som byggde Sverige. Deras liv var inget ”vitt privilegium”, det var fattigdom och hårt arbete. De fick ingenting gratis.

Tuberkulos var de fattigas sjukdom. Den tros ha kommit till Sverige på 1100-talet. Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet.

Det här är berättelsen om en liten flicka som insjuknar 1952. (Bilden nedan är en arkivbild).

I början av 1900-talet orsakade lungtuberkulos vart sjätte dödsfall i svenska städer – och hälften av alla dödsfall i åldrarna 15 till 40 år. Till det kom alla som drabbades av tuberkulos i andra kroppsdelar än lungorna.

Flickan i den här berättelsen har en osannolik tur. Hennes liv räddas av mediciner som uppfanns ungefär samtidigt som hon föddes, i mitten av 1940-talet.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 7. Flickan och tuberkulosen”

Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset

Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg. 

Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.

Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.

Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset”