Vitt privilegium, del 7. Flickan och tuberkulosen

Det här är den sjunde artikeln i en serie som är mitt svar på wokerörelsens floskler om ”vitt privilegium”. I tidigare artiklar har jag berättat om några av våra förfäder, de som byggde Sverige. Deras liv var inget ”vitt privilegium”, det var fattigdom och hårt arbete. De fick ingenting gratis.

Tuberkulos var de fattigas sjukdom. Den tros ha kommit till Sverige på 1100-talet. Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet.

Det här är berättelsen om en liten flicka som insjuknar 1952. (Bilden nedan är en arkivbild).

I början av 1900-talet orsakade lungtuberkulos vart sjätte dödsfall i svenska städer – och hälften av alla dödsfall i åldrarna 15 till 40 år. Till det kom alla som drabbades av tuberkulos i andra kroppsdelar än lungorna.

Flickan i den här berättelsen har en osannolik tur. Hennes liv räddas av mediciner som uppfanns ungefär samtidigt som hon föddes, i mitten av 1940-talet.

Så stort! Så märkvärdigt!

Flickan glor tallriksstort på synerna utanför den svarta bilen. Hon sträcker den taniga flickkroppen allt vad hon orkar från baksätet för att nå upp till bilfönstret så att hon kan se. Synerna är överväldigande. Så höga hus! Så mycket människor!

Hon är åtta år gammal, och det är hennes första möte med den stora staden. Hela natten har hon färdats med nattåg från den lilla Norrlandsstaden där hon bor. Där är inga hus högre än två våningar, i varje fall inga hus som människor bor i. Bredvid henne i sovkupén sov en kvinna som hon inte känner. Flickan vet inte vad kvinnan heter. Hon kallas Husmor och arbetar på sanatoriet som de kommer ifrån.

Nu sitter Husmor bredvid henne i en droska. Det är den 25 mars 1953, och det heter droska, inte taxi. Droskan är stor och bullig och ser skräckinjagande ut med sin breda grinande kylargrill. Det är den största bil flickan någonsin har sett. Hon har över huvud taget inte sett många bilar.

*Den kanske mest välkända av Volvos äldre taximodeller debuterade 1950, PV831, i folkmun kärleksfullt kallad ”Suggan”.*

Husmor sitter på baksätet bredvid flickan, men hon säger ingenting. Hon ser sträng och lite frånvarande ut, som om hon längtar någon annanstans. Hon är en av dessa kalla, barnlösa kvinnor som – det ska visa sig senare – av någon anledning dras till vårdande inrättningar.

Flickan är inte alls rädd. Hon har sin trygghet inom sig, och intet ont skall vederfaras henne. Husmor och hon är på väg till ett sjukhus i den stora staden, det vet hon, till någonting som låter märkvärdigt; en spe-ci-a-list. En or-to-ped.

Så många bilar utanför bilfönstren! De är svarta och bulliga som jätteskalbaggar, och skalbaggarnas ögon håller liksom på att tränga ut ur sina hålor. Det ser skrämmande ut. Bilarna trängs förskräckligt med varandra och tutar. De måste vara flera tusen! Massor av människor i mörka rockar och kappor går om varandra på trottoarerna. Både män och kvinnor har hatt. Hon har aldrig sett människor ha så bråttom och gå så fort.

Och husen! De är så höga att hon måste böja huvudet bakåt så att det gör ont i nacken för att se var de tar slut däruppe i himlen. Droskchauffören säger att gatan heter Kungsgatan. Det låter fint. Hon vet att kungen bor i ett slott i staden.

*Kung Gustav VI Adolf (1882-1973) var Sveriges kung 1950-1973.*

Hemma är också stad, men alla hus utom det stora pampiga Rådhuset är låga och inga människor har bråttom och det finns nästan inga bilar. För flickan, hennes syskon och kamrater är gatan den plats där de leker.

Allting luktar annorlunda också. Tåget luktade järn, ingrodd smuts och gamla filtar. Droskan luktar motor, bakelit och plysch. Hon börjar må illa, och Husmor ser att hon blir blek, öppnar bilfönstret och släpper in stadens främmande dofter; rök, avgaser, asfalt, slingor av matos.

Nu är de framme vid sjukhuset. Husmor betalar droskan. De går in genom en port, tar en långsam, knirkande hiss, passerar en dörr med tjocka fönsterrutor av råglas och kommer in i en naken korridor. Det är högt i tak, och väggarna är ljusgröna på ett välbekant, sjukhusaktigt sätt.

”Varför måste sjukhusväggar alltid vara gröna?” tänker flickan medan hon ser den nya omgivningen. Lukten av desinfektionsmedel och eter är skarp. I den nakna korridoren står en stol. Ingenting mer. Husmor säger åt henne att sätta sig på stolen och vänta. Sedan går Husmor och lämnar henne. Hon är en Husmor på ett sanatorium i en liten landsortsstad långt norrut. Nu gör hon sitt livs första resa till Stockholm, betald och allting, och hon tänker inte försitta chansen att ta för sig av storstadens lockelser genom att spilla onödig tid på sitt uppdrag.

Så småningom är det någon som hittar åttaåringen på stolen i korridoren. Hon får träffa doktorn som är or-to-ped och spe-ci-a-list. Varför är hon där? Vem har skickat henne? Vilken behandling har hon fått på sanatoriet och dessförinnan på lasarettet? Alla uppgifter om sin sjukdom, medicinering, vad medicinerna heter, antal injektioner, uppgifter om anhöriga och annat rabblar flickan utantill.

”Anamnes lämnad av patienten själv. Hon lämnar ovanligt klara och rediga uppgifter om sin sjukdom” skriver doktorn i flickans journal. Hon har kommit till storstadssjukhuset på grund av felbehandlad, långt gången tuberkulos i ena höften. En rutinröntgenundersökning dagen innan hon skulle skickas hem från sanatoriet visade att tuberkelbakterierna har spritt sig, och det brådskar med en ny operation. Ledningen för sanatoriet har inte ansett att det finns tid att informera flickans föräldrar om transporten, och familjen har ingen telefon.

*Sollidens sanatorium i Östersund,* *byggt 1927-1930. Arkitekt: Gustaf Birch-Lindgren.*

Sanatoriet som hon kommer ifrån är vackert beläget i en tallskog utanför stan. Som ett slott ligger det där i all sin storhet och mäktighet med en klockstapel som ett smycke uppe på taket. Sanatoriet är en sluten värld som äter människor. Av dem som har kommit in genom portarna kommer långtifrån alla levande därifrån. Det vet flickan ingenting om. Men det råder en konstig atmosfär på sanatoriet, av vanmakt och instängdhet i dödens närhet. Det finns en febrilitet i luften, en desperation som måste hållas i schack som skydd mot ovissheten och bristen på hopp.

Vuxna och barn blandas på sanatoriet, precis som på lasarettet, på samma avdelning och i samma rum. Hon är det enda barnet på avdelningen. Ingen har tänkt tanken att det kan vara olämpligt, eller att barn och vuxna har olika behov. Det är kallt och hårt och utan nåd, och de barn som är inlagda är utlämnade till de vuxnas attityder, deras ocensurerade prat, blodiga historier och slippriga sexuella skämt som inte är lämpade för små öron. Hon ska resten av livet avsky den sortens historier, känna sig illa berörd av den påtvingade vulgariteten i dem.

Salarna är stora och kala. Där finns ingenting utom det allra nödvändigaste. Det är högt i tak och rader av sängar med kalla, vitmålade järnstommar. Ett nattduksbord bredvid varje säng, där personliga tillhörigheter kan förvaras. Det är allt. Hon är det enda barnet i salen. På nätterna hör hon hur de vuxna patienterna snarkar.

Korridoren är lång och bred och har också högt i tak. Väggarna är målade i den där äckliga ljusgröna nyansen som flickan känner igen så väl och som finns på alla sjukvårdsinrättningar vid den här tiden. Någon har bestämt att sjukhuskorridorer ska vara ljusgröna, så är det bara. I korridoren står en radio med sin enda kanal påslagen hela dagarna som underhållning, och 1952 års stora hit spelas om och om igen: ”Vildandens sång” med Thory Bernhards och Leon Landgrens orkester.

”En afton så sakta vi summo i säven,
en båt syns i fjärran, och framme i stäven
en jägare stod, och han sökte vårt blod,
en jägare stod, och han sökte vårt blod.”

Sången handlar om en and som blir skjuten. Det är en förskräcklig sång. Ett kvalmigt pekoral som hårdexploaterar människors sentimentalitet.

”Min make är skjuten, hans ångestrop skallar…”

Hon ska resten av livet hata ”Vildandens sång”. Andjaktsporren bidrar inte till att höja livsmodet hos svårt TBC-sjuka. Snarare tar den livet av många patienter.

Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet. Den enda behandlingen har tidigare bestått av så kallade ”sanatoriekurer” efter förebild från Tyskland; vila, frisk luft, gärna i berg- och skogsmiljö, och näringsriktig mat.

*Selman Abraham Waksman (1888-1973) lyckades 1944 framställa streptomycin, det första effektiva läkemedlet mot tuberkulos.*

Flickan har en osannolik tur, för de första medicinerna i världshistorien mot tuberkulos har just uppfunnits. Det är två nya antibiotika som har börjat användas mot den sjukdom som har skördat och fortfarande skördar miljoner dödsoffer över hela världen. 1944 lyckas den ukrainsk-amerikanske forskaren Selman Abraham Waksman (1888-1973) framställa streptomycin, det första effektiva läkemedlet mot tuberkulos. Han får Nobelpriset i medicin 1952, just det år då flickan insjuknar.

*Jörgen Lehmann, (1898-1989), dansk läkare och forskare, arbetade på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och uppfann läkemedlet PAS mot TBC.*

Samtidigt som Waksman experimenterar fram ett 15-tal verksamma antibiotika i USA arbetar en ung dansk forskare, Jörgen Lehmann (1898-1989), i Sverige med ett forskningsprojekt där han studerar salicylsyrans inverkan på tuberkelbacillen. 1943 har han fått fram ett ämne som han kallar för PAS, paraaminosalicylsyra, som visar sig ha en stark bakterieförlamande effekt. 1944 görs de första försöken på människor med goda resultat.

Men både streptomycin och PAS har effekten att bakterierna snabbt blir resistenta. Det verkligt stora framsteget sker 1949 när de båda preparaten kombineras. ”Detta blev en milstolpe i kemoterapin av tuberkulos” skriver Jörgen Lehmann stolt några år senare. Samtidigheten i de båda preparatens tillkomst har kallats ”en tvillingfödsel”. En allmän uppfattning är att upptäckten av PAS borde ha gett honom ett delat Nobelpris 1952, men så skedde aldrig.

1943, året innan streptomycinet kom, dog 4 396 personer i tuberkulos i Sverige, eller 68,9 per 100 000.

1951 hade dödligheten sjunkit till mindre än en tredjedel, 22,7 per 100 000. 1976 var den 2,3 per 100 000.

Journalisten och författaren Sven Vallmark (1912-1988), själv tuberkulossjuk, har i en tv-intervju sagt om de nya medicinerna:

”Det var som att se klingan på en giljotin tvärstanna mitt i fallet.”

Flickan opereras igen. Den här gången är det spe-ci-a-list-en som håller i kniven. Han ska senare komma att bli internationellt ryktbar inom sin kirurgiska specialitet. Hon sövs med eternarkos, den enda form av operationsnarkos som finns tillgänglig på 1950-talet, och läggs i gipsvagga, ett pansar av gips som täcker nästan hela kroppen och fjättrar henne till sängen under lång tid framåt. Med färgkritor ritar hon gubbar på gipsmagen. Det är hennes protest mot fångenskapen.

På valborgsmässoafton har hon legat i gipsvagga drygt tre veckor. Personalen flyttar fram hennes säng till fönstret så att hon kan se valborgsmässoeldarna brinna runtom i den stora staden, flammande och imponerande. Det är en fantastisk syn. Hon har aldrig sett något liknande.

*Guldbröllopsminnet i Nynäshamn, byggt 1907.*

Det sista i raden av sjukhus är ett barnsjukhus vid kusten som heter ”Guldbröllopsminnet” och kallas Minnet. ”Guldbröllopsminnet” är ett sjukhem för barn som har haft tuberkulos och är instiftat till minne av kung Oscar II:s och drottnings Sophias guldbröllop 1907. Patienterna är mellan tre och sexton år gamla.

Guldbröllopsminnet ligger vackert vid havet och har en strålande utsikt över ängar där det växer miljoner gullvivor och mandelblommor. På sjukhemmet behandlas barnen med kvartsljus och solljus, men vila, frisk luft och god mat bidrar också till att göra dem friska.

*På Guldbröllopsminnet är allting målat i ljusa färger. Inte sjukhus-äckelgrönt.*

Flickan har tillbringat fem månader på sjukhus där det knappt funnits något enda annat barn, bara vuxna. På Guldbröllopsminnet öppnar sig en ny värld. Flickan tror att hon har kommit till himmelriket. Här finns andra barn, här får hon vara barn igen. Det råder en varm och trygg atmosfär. Rummen är små och hemlika med bara två sängar i varje. Väggarna är inte sjukhus-äckelgröna utan har blommiga tapeter. Möblerna är vanliga ljusa möbler, inga sjukhusmöbler. Det finns till och med ett dockskåp. Sköterskorna kallas ”moster”, inte ”syster”. Barnen får skolundervisning, och när vädret tillåter rullas deras sängar ut på en altan för att barnen ska få frisk luft.

*Guldbröllopsminnet, julfirande 1924, alltså många år innan den här berättelsen utspelar sig.*

Flickans gipspansar klipps upp. För första gången på två månader möter luft instängd hud. Det kittlar och känns som en otrolig befrielse. Kroppen kan andas för första gången på länge. Så småningom kan flickan försiktigt börja träna de muskler som har försvagats under månaderna i gipsvaggan. Nu ska hon lära sig gå igen, stå på sina ben, träna upp balansen så att hon inte ramlar. Hon tränar och tar stapplande steg med stöd av en gåstol.

Det är en dag i mitten av juni. Luften är fylld av fågelsång och doft av blommor och späd grönska, allting är så ljuvligt som det bara kan vara en försommardag den dagen när flickans föräldrar kommer och hämtar henne. Efter sex månader på sjukhus får hon komma hem. Gruset knastrar under hennes fötter när hon lämnar Guldbröllopsminnet. För första gången på ett halvt år går hon på marken. För första gången på ett halvt år ger hennes steg upphov till ljud. I hennes öron låter grusknastret som musik.

Hon har varit borta från skolan nästan hela läsåret och måste gå om andra klass.

Men hon är frisk.

Och hon kan gå.