Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.

Först spetsar jag öronen. Undrar om jag hörde fel. Har rattat in Alternativ för Sverige för att lyssna på ett av deras 50 torgmöten i hela landet (utom Gotland) och bilda mig en uppfattning om vad ett nytt politiskt parti vill göra för Sverige.

Men nej – jag hör inte fel. Ut över torgen i svenska städer 2018 ljuder Ulla Billquists röst: ”Säg det med ett leende”, inspelad i juni 1940.

Jag vet ingenting om hur Alternativ för Sverige har tänkt när de har valt musik och ljudinslag till sin torgmötesturné. Kanske vill de påminna om att det har funnits ett annat Sverige än dagens. Kanske vill de skapa ett igenkännande hos äldre svenskar, födda på 1940-talet eller tidigare.

Lika stor undran och främlingskap som den här musiken gissningsvis framkallar hos yngre generationer, lika stort är igenkännandet hos oss som växte upp med radions enda kanal på 1940-talet. Ulla Billquist var en ikon. Hennes röst var Sverige. Alla sjöng hennes sånger, alla kände igen dem.

Ulla Billquist (1907-1946) blev framför allt känd med sin insjungning av ”Min soldat” 1940.

Ulla Billquist var 1930- och -40-talens stora svenska sångstjärna. Hon sjöng in 358 skivsidor under åren 1929–1946 och var skivbolaget Sonoras högavkastande guldkalv – så unik att hon förärades en fast månadslön på 700 kronor.

”Säg det med ett leende” var en av många melodier i ett pärlband av hennes succéinspelningar. Särskilt populär blev hon med sin insjungning av ”Min soldat” (text och musik Nils Perne) under beredskapsåren när hundratusentals män låg inkallade för att försvara Sverige.

Texten innehåller bland annat de här raderna, som aldrig skulle passera den rabiatfeministiska åsiktscensuren i dag:

”I givakt vi måste stå

vi kvinnor små för våra gossar blå

som ligga här och där

i skogar och på skär…”

Igenkännandet av Ulla Billquist är trevligt. Men om man skrapar lite på ytan kommer åtminstone ett par bedrägliga lögner i dagen. Billquists kvittrande glada stämma och ömma omsorg om sin soldat hade ingen motsvarighet i verkligheten. Ulla Billquist var en djupt olycklig kvinna, som 38 år gammal begick självmord i sin bostad på Nybrogatan 77 i Stockholm den 6 juli 1946.

Hon var lesbisk eller bisexuell i en tid då homosexualitet var kriminellt i Sverige (fram till 1944) och sågs som en psykisk sjukdom fram till 1979. Det fanns goda skäl att dölja sin sexuella läggning, i synnerhet för en folkkär artist, och Ulla Billquist ingick tre äktenskap som alla blev olyckliga.

Hon levde ett dubbelliv och hade relationer med andra, mycket kända människor, bland annat en nära och långvarig relation med den jämngamla sångerskan Zarah Leander (1907-1981).

Zarah Leander 1907-1981.

Under samma period som Ulla Billquist höll modet uppe hos inkallade svenska soldater, det vill säga under andra världskriget 1939-1945, styrdes Sverige av en samlingsregering bestående av alla riksdagspartier utom kommunisterna och ledd av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson (1885-1946).

Den svenska regeringen bedrev en långtgående eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, kallade sig neutral men kröp för Hitler och tillät omfattande transitering av tyska soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar, den så kallade permittenttrafiken.

Permittenttrafiken – två miljoner tyska soldater och mängder av krigsmateriel fraktades på svenska järnvägar.

Med sina eftergifter bidrog regeringen till att underhålla nazisternas ockupation av Norge och Danmark. Broderfolken offrades i neutralitetens namn. Det har jag berättat om bland annat i krönikan ”Partiernas nazistiska och rasistiska rötter” och i två podcasts med namnen ”Nazistiska rötter” del 1 och 2, som du hittar i listan med poddar i högerspalten här på bloggen.

I poddarna berättar jag också om de hemliga koncentrationsläger som socialdemokraterna drev 1940-1948, och om den extremt långtgående presscensur som regeringen bedrev mot svenska tidningar från Hitlers tillträde som rikskansler 1933 och ända tills kriget var slut 1945.

Musik och politik hör ihop. Musiken speglar den tid vi lever i. Om vi inte visste det tidigare fick vi det fullkomligt klart för oss under 1960- och -70-talen. Här är ett par exempel.

Den här sången med Röda Bönor har oavsiktligt fått förnyad aktualitet nu när tiotusentals svenska kvinnor får betala priset för den påtvingade mångkulturen genom att utsättas för våldtäkt och andra sexualbrott.

Alternativ för Sverige förmedlar också den här klassikern från 1938 på sina torgmöten: ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”. Gösta Jonsson sjunger, Nisse Lind spelar dragspel. Vilsamt opolitiskt.

I samband med ett av Alternativ för Sveriges torgmöten hörs ett utdrag ur ett av nutidshistoriens mest berömda tal, det så kallade ”Rivers of blood”-talet som den konservative brittiske politikern Enoch Powell (1912-1998) höll den 20 april 1968 på Midland Hotel i Birmingham. (Hela talet finns att läsa här).

Här ett kort filmat klipp ur talet.

Enoch Powell var den skickligaste premiärminister som Storbritannien aldrig fick. Jag har tidigare skrivit om honom bland annat i en krönika om visselblåsare 2011 och i krönikan ”De som gudarna vill förgöra” 2014.

I sitt tal för konservativa politiker på Midland Hotel i Birmingham den där lördagseftermiddagen i april 1968 förutspår den 56-årige Powell Storbritanniens framtid på ett sätt som fortfarande ekar 50 år senare. Han varnar i starka ordalag för massinvandringens konsekvenser.

”I det här landet, inom 15 till 20 års tid, kommer den svarte mannen att dominera över den vite mannen.”

Powell, som hade en klassisk utbildning och bland annat var professor i antikens grekiska, drar sig inte för att citera den romerske poeten Vergilius (år 70–19 före Kristus) och hans ödesmättade nationalepos Aeneiden. (Det latinska originalcitatet inom parentes).

”När jag blickar framåt fylls jag av onda föraningar. Liksom romaren ser jag floden Tibern skumma av mängder av blod.” (”Et Thybrim multo spumantem sanguine cerno”.)

”De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.”

”Jag kan redan höra kören som ropar ut sin avsky. Hur vågar jag säga så fruktansvärda saker? Mitt svar är att jag inte har rätt att låta bli.”

Talet kostade Enoch Powell hans politiska karriär. Redan dagen efter sparkades han ur skuggregeringen av Edward Heath, det konservativa partiets slätstrukne ledare. Heath avled 2005. För mindre än ett år sedan visade en omfattande polisutredning att han var pedofil. Det tog mer än 60 år innan vittnesmål om våldtäkter och sexuella övergrepp på pojkar kom ifatt honom.

The Times kallade Enoch Powells tal ”ett ondskans tal”. Men historien har inte bara gett Enoch Powell rätt. Den har med råge överträffat hans farhågor. Fyrtio år efter det världsberömda talet, 2008, sände BBC en timslång dokumentär (se ovan) där Enoch Powell får upprättelse. Filmen handlar om en av Europas absolut mest framsynta politiker, långt före sin tid vad gäller insikter om massinvandringens konsekvenser. Om du har möjlighet – se filmen!

Och tänk en tanke på hur annorlunda Europa och Sverige kunde ha sett ut 2018 om politiker och väljare hade lyssnat på Enoch Powell och andra som varnade för utvecklingen – istället för att stena budbärarna.

 

3 reaktioner till “Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.

  1. AFS kampanj påminner mej lite grann om Franklin Roosevelts 1932! Han framställde sig som ”The Happy Warrior” och hans temasång var ”Happy Days Are Here Again!” Och för honom gick det ju ganska bra….

    Kapten Bo

    Gilla

  2. Jag var och lyssnade på Mogens Glistrup i Ludvika 2002–trodde han överdrev när han talade om den muslimska invasionen–men han överdrev inte. Jag googlade lite om det mötet och nog vill jag minnas att det var flera än 25 betalande åhörare och en liten skränande vänsterfolk utanför i vanlig ordning..

    Gilla

  3. Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    Tack Julia ”
    En krönika som borde läsas av SJU partiledare för att friska upp minnet och kanske få dem inse att det är aldrig fel med historiska kunskaper om man vill undvika PROBLEM .

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s