Mikael Jalving: ”Minoriteter är fina, majoriteten är grym”

”Av rädsla för att bli utstötta måste konstnärer och författare böja sig för de korrekta åsikterna. Den kreativa klassen håller sig allt lugnare när samtalet närmar sig den ömtåliga frågan om vilket samhälle vi egentligen lever i och ger vidare till nästa generation.”

Det skriver den danske författaren och historikern Mikael Jalving i en krönika i Jyllands-Posten. Jag har översatt krönikan från danska.

”Den kreativa klassen håller sig allt lugnare när samtalet närmar sig de känsliga frågorna. Med jämna mellanrum efterfrågar tidens media författarnas och konstnärernas åsikt om samhällsutvecklingen.

De bör kunna tala om Christiansborg (riksdagshuset), kapitalet eller högerpopulismen, i motsats till att rädda jorden, världsfreden, välfärdsstaten eller bara den goda smaken från dess snara undergång.

Hoppet lyser grönt, också för kulturminister Mette Bock (Liberal Alliance), som i veckan inviterade en grupp konstnärer till Rødding Højskole för att ”röka ut dem ur deras hålor”.

Men, nej. Vår tids konstnärer bor i hålor dagen lång. Jo jo, vissa blandar sig fortfarande med andra, några få utan konformism och rädsla för kollegers avståndstagande, som nu till exempel dramatikern och radiomedarbetaren Hassan Preisler, som till Jyllands-Posten gjorde det ärliga påståendet att konstnärer av rädsla för att bli utstötta måste böja sig för de korrekta åsikterna.

Den kreativa klassen håller sig allt lugnare när samtalet närmar sig den ömtåliga frågan om vilket samhälle vi egentligen lever i och ger vidare till nästa generation. Konstnärer har fullt upp – liksom vi andra – med att tjäna pengar, nätverka och behaga varandra. De lever i sina egna bubblor, silos och nära gemenskaper – liksom vi andra.

Offentligheten, alltså den stora, förkromade offentligheten, den idé som går tillbaka till upplysningstiden, är en saga blott. Internet och spridningen av sociala medier har ersatt den gamla drömmen med en ny realitet, där fler och fler konstnärer och icke-konstnärer håller till godo med egna nyheter, intressen och passioner och brukar sin imaginära profil och sitt varumärke, snarare än sin reella karaktär och sitt samhällsansvar.

Tillåt mig att utvidga perspektivet. Ty den teknologiskt drivna utvecklingen löper parallellt med ett annat spår sedan det glada 1990-talet. Etiken, alltså föreställningen om vad som är gott och sant tillsammans med tradition och sedvänjor, har trängts tillbaka av estetiken, som är långt mer dynamisk och ombytlig. Det är här författarna och konstnärerna kommer in i bilden.

Ingen annan grupp har lyckats göra politik till estetik och känslor som de till namnet kreativa. Det goda och sanna har blivit liktydigt med vad som ser bra ut och luktar empati, som globala mänskliga rättigheter, svuren humanism, asylinvandring, antirasism, antinationalism och besatthet av minoriteter.

Tillhör du en minoritet är det fint och firas med regnbågsfärger såväl som på Nationalmuséum som på Netto. Majoriteten är däremot grym och elak och högerorienterad. När kreativa människor förhåller sig till politik kan man vara så gott som säker på att det sker från en estetisk synpunkt, att de utvalda få alltid kommer att vara de finaste.

Klaus Rifbjerg är mitt favoritexempel, även om man inte ska genera de döda. Den under lång tid kanoniserade författaren var mästerlig med ord men visste nästan ingenting om samhälle, politik, ekonomi, demografi, realiteter. Liksom många av sina kolleger var han spegelblank när det kom till sådana dimensioner av tillvaron.

Hans politiska obehagsyttringar var en del av en fjäderprakt som signalerade en evangelisk humanism bortom den bedrövliga borgerligheten, för att inte tala om hur det luktade av Dansk Folkeparti. Fjäderprakten visade att han och hans likasinnade befann sig på den rätta sidan av Danmarkshistorien.

Jag har tidigare påmint om de intellektuellas behov av religionsersättning i det tjugonde århundradet, men här talar vi snarare om estetikersättning. Det kan bero på att den moderna konsten för länge sedan har gett upp alla krav på skönhet, harmoni och ordning till fördel för provokation, installation och uppbrott, att den estetiska förnimmelsen eroderar politik och etik.

Den estetiska känslan har blivit hemlös och utvandrat till andra områden. Resultatet är ganska våldsamt för politikens del: ut går den sociala verkligheten, in kommer estetik och storstadsmentalitet.

Tänk på Gyldendals höstmottagning, och du vet vad jag antyder: Ib Michael, Suzanne Brøgger, Klaus Rothstein, Bo Lidegaard och den sorten. Eller tänk på tusentals fast anställda universitetslektorer och pedagoger. Officiellt hyllar de mångfald, men i verkligheten har de så gott som ingen borgerlig eller konservativ kollega.

Istället härskar en särskild atmosfär och samförstånd, en bestämd hållning till invandring, till Israel och Palestina, till EU och Brexit, till vi-och-dom, MeToo och mycket annat. Mångfald i åsikter, värderingar, analyser? Ingalunda.”

Mikael Jalving

 

TILLÄGG

I Sverige har vi mängder av den sorts åsiktsmannekänger som Mikael Jalving syftar på. Här är några av dem.