Den här bilden är Sverige. Det Sverige som politiker och tjänstemän har eftersträvat och skapat utan att fråga befolkningen om lov. Ett extremt land. Ett land som brister i sömmarna på grund av omöjlighet.
Den här bilden är inte mitt Sverige.
Varifrån kom hon? Varför kom hon till Sverige? Var migrantsmugglarnas försäljningsreklam den enda information hon fick? Eller berättade någon annan för henne om Sverige?
Vilka drömmar hade hon? Vilka förväntningar trodde hon att Sverige skulle uppfylla? Sannolikt förväntade hon sig ett bättre liv här än i sitt hemland. Fick hon det? På vilket sätt är det Sveriges ansvar att uppfylla hennes drömmar?
Hos mig väcker den här bilden många frågor och tankar. Tankar på henne och alla övriga två miljoner utrikes födda som bor i Sverige, de flesta hitresta från underutvecklade länder utanför Europa. Tankar på hur de och deras medhavda kulturer och religioner har förändrat Sverige. Tankar på oss som har tagit emot dem och upplåtit vårt land till dem.
Det sistnämnda är tabu: att tänka på oss. Allt som har skrivits och sagts de senaste 40 åren har handlat om hur invandrarna har det, hur de mår, hur de lider, hur ledsna de är, hur dåligt de har det i Sverige, hur drabbade de är av socioekonomiska faktorer. Så att vi inhemska inte ska haka upp oss på småsaker – rena bagateller som att invandrare är kraftigt överrepresenterade i kriminalitet, i synnerhet grov våldskriminalitet.
Eller att de får förtur i bostadskön, så att våra egna barn inte kan få en lägenhet förrän tidigast vid 30+. Allt sådant sväljer vi, knyter näven lite hårdare i fickan och tar en extra whisky på kvällen eller en Imovane till natten för att kunna sova.
Ytterst lite intresse har ägnats åt den inhemska befolkningens upplevelser och känslor inför det folkutbyte som är synligt och påtagligt på varenda svensk gata, i vartenda svenskt samhälle. Rättare sagt inget alls. Tala om systematisk exkludering! Utgångspunkten har varit att vi bara ska hålla klaffen och tyst acceptera den totala förvandlingen av vårt land till ett mångkulturellt högriskexperiment. Vi finns liksom inte. Vi har det så j-a bra så vi ska inte tycka någonting. Vi har fått höra att alla människor på hela jorden har rätt till Sverige. Vår egen rätt till vårt land är däremot inte självklar.
Om vi händelsevis tycker någonting ska vi åtminstone inte säga det högt. Då viner omedelbart r-ordet om öronen på oss, och R är det värsta man kan vara. Om man inser att människor formas olika av kultur, etnicitet, klantillhörighet och religion bryter man mot den lögn som svensk invandringspolitik bygger på och som spränger sönder Sverige: att alla människor är lika.
Är du riktig rårasist och skriver något invandringskritiskt på Facebook kan du bli åtalad för ”hets mot folkgrupp” och dömd till böter eller fängelse. Om du är pensionär, uppvuxen i och formad av ett svenskt Sverige och inte riktigt har förstått att det inte finns någon större synd än att ifrågasätta invandringen, är böter som ska betalas av din magra pension tvivelsutan ett betydligt hårdare straff än fängelse. Om du blir inburad får du åtminstone bättre och mer näringsriktig mat än på något äldreboende och garanterat kaffe och ett helt ägg till frukost.
Nu står hon där, kvinnan på bilden, på Sergels Torg mitt i Stockholms förstörda hjärta, arbetsklädd i gul reflexväst och med en keps nedtryckt över den islamistiska hijaben. En muslimsk afrikansk kvinna med någon form av nystartsjobb i den kommunala renhållningsbranschen. Gå runt med en säckvagn och plocka skräp. Det är ett nödvändigt jobb. Någon måste göra det. Det är ett enkelt jobb. Även en analfabet klarar det.
Det kunde lika gärna vara en svensk som fick jobbet. Men nu blev det hon, för det vill politikerna. Hur många politiker, hur många kommunala och statliga tjänstemän har lagt sina pannor i djupa veck för att få ut den här kvinnan på arbetsmarknaden? Hur många sammanträden tog det? Hur många har uppburit lön och arvoden för att uppfinna ett jobb som är tillräckligt enkelt?
Hon kommer alltså från ett land och en kultur där kvinnoförtryck och ojämlikhet är påbjudet av islam. Berättade migrantsmugglarna som hjälpte henne hit om den svenska jämlikheten, och att i vårt land är kvinnor inte hemmafruar som försörjs av sina män? Eller kom det som en chock när hon fick klart för sig att här förväntas även kvinnor arbeta och försörja sig själva?
Jag tänker på oss. Någon måste ju göra det. Vi som har ett land som tillhör oss. Vi som inte har värnat det som är vårt. Vi som har sålt vårt inflytande för en vattvälling. Vi som har låtit oss invaderas. Vi som ska integreras med kvinnan på bilden.
Jag kan inte. Jag vill inte.
Jag är så förskräckligt gammal att mina normer och värderingar inte går att göra om – inte ens om jag ville. Och jag vill som sagt inte. Jag väljer själv vad och vem jag vill inkludera. Mina inre bilder är helt andra bilder, formade i en tid när Sverige var svenskt och bebott av svenskar. Det är lyckliga bilder. De doftar av syrénklasar, nystruken bomull och pepparkakor och ledsagas av klingande skratt. Där finns tryggheten – att aldrig vara rädd, vare sig man byggde kojor i skogen eller rörde sig i staden. Den självklara känslan av hemhörighet, som ett tungt varmt ankare i magen.
Varför skulle jag byta ut dem mot andra bilder? Bara för att någon anser att mina bilder och tankar inte längre är tillåtna? Vem har rätten att tvinga mig till det? Vem har rätt att kalla dig eller mig fula epitet för att vi förbehåller oss rätten att ha egna tankar och protestera mot en invasionspolitik som föröder vårt land?
Nej, det är inte fråga om sentimental syrénnostalgi. Det är ren och skär vrede mot en ansvarslös samhällsomvälvning som krossar ett en gång välfungerande land. När man har upplevt det Sverige som var är knutna nävar inget alternativ. Ansvar ska utkrävas av alla som har gjort detta mot vårt land.
Det går inte att göra om någon, i synnerhet inte en gammal människa. Det är den frihet vi har: rätten att vara den vi är. Makten över våra tankar och sinnen har bara vi själva copyright på. Den ska vi värna om intill döden. Den måste erövras gång på gång, för varje maktperson som sticker fram näsan, viftar med pekfingret och aviserar vilka tankar som inte får tänkas för att de bryter mot värdegrunden.
Ingen kan stjäla eller ockupera våra tankar om vi inte själva går med på det. Våra minnen och våra inre bilder är det bagage som vi bär med oss över den slutgiltiga gränsen, den som vi alla ska passera.
Det är ett bagage som är lätt att bära.
—————————————————————————
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 