Coronapandemin skördar fler dödsoffer inom äldreomsorgen än i någon annan grupp. Av dem som har dött i covid-19 är 90 procent 70 år eller äldre, visar siffror från Socialstyrelsen. Av dem har 76 procent bott på äldreboenden eller haft hemtjänst.
Den höga dödligheten bland äldre som får omsorgsinsatser är coronapandemins största misslyckande. Det är alla överens om. Men varför blev det så? Och vad kan vi lära oss av misstagen?
I sammanhanget är det värt att påminna om en gammal tumregel. Den lyder ungefär så här:
”Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i hur man behandlar sina svagaste invånare.”
Med utgångspunkt från coronapandemin och de många döda i gruppen äldre uppvisar Sverige en mycket låg kulturnivå.
Minst 159 personer på äldreboenden i Region Stockholm har dött till följd av coronaviruset. Det är ungefär en fjärdedel av alla coronadödsfall i Sverige. Totalt har minst 630 personer på äldreboenden i region Stockholm bekräftats smittade.
”Att vi inte har lyckats skydda de äldre är ett stort misslyckande” säger professor Ingmar Skoog, som är föreståndare för centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet. Han är en av många röster som säger samma sak. De som arbetar inom äldreområdet slog tidigt larm om att äldrevården kunde vara en stor smittkälla. Men under coronapandemin förskjuts snabbt de etiska och politiska gränserna för vad som är möjligt att säga och göra, och totalt empatilösa yttranden som ”Äsch, de är gamla och skröpliga och skulle ändå ha dött snart” utlöser ofta bara en axelryckning. Som om det vore en fullkomligt normal reaktion.
Vart tog respekten för livet vägen? Försvann den också med coronaviruset? Hur kommer det sig att människor plötsligt anser sig ha rätt att bedöma hur länge andra ska få leva? Vem ansåg sig ha rätt att förflytta gränsen för anständighet, och på vilka grunder? Är det här förhållningssätt som länge har hysts av stora grupper människor och som nu anses vara helt okej att uttrycka högt?
Jag vet inte, men den etiska glidningen skrämmer mig mer än jag kan uttrycka, i synnerhet i ett land som officiellt bekänner sig till den så kallade värdegrunden. Skrapar man lite på ytan var alltså floskeln om alla människors lika värde bara en ytlig fernissa. Inte värd mer än ett ruttet lingon.
”Hade man lagt upp en strategi, hade man kunnat skydda de svagaste äldre, så hade man kunnat minska en del dödsfall i alla fall” säger Ingmar Skoog.
På Bergas äldreboende i Solna norr om Stockholm har så många som en tredjedel av de gamla dött en plågsam coronadöd. Åklagare inleder nu förundersökning om brott. Brottsrubriceringar som kan bli aktuella är bland annat vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan.
Samtidigt som misslyckandet är ett tragiskt faktum som alla erkänner är inte fullt så många villiga att ta reda på orsakerna till att så många äldre omsorgstagare har avlidit i covid 19. Det beror på att skälen anses politiskt känsliga. De grundar sig till stor del på en avhumanisering av äldreomsorgen genom kraftiga nedskärningar i kombination med mångkulturell experimentverkstad som det sedan många år råder politisk konsensus om. I största samförstånd har förändringen genomförts av politiker och tjänstemän på de gamlas bekostnad.
Att köra över gamla och sjuka människor är politiskt riskfritt, eftersom de är en svag grupp som inte orkar protestera. Inte heller deras anhöriga vågar alltid protestera, eftersom de är rädda för att det ska gå ut över deras släkting.
Förändringen har drivits igenom för att gynna en grupp som politikerna värnar betydligt mer om än de gamla svenskar som har byggt vårt land. Jag syftar givetvis på invandrare, och då i synnerhet grupper som inte lyckas ta sig ut på den ordinarie arbetsmarknaden utan är beroende av arbetsmarknadspolitiska, kraftigt skattesubventionerade åtgärder, som instegsjobb, nystartsjobb och allt vad de kallas.
En av dem som har vågat kalla en spade för en spade är den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke. Han har påtalat att problemen med att skydds- och hygienreglerna inte följs på äldreboendena till stor del beror på att en hög andel av dem som arbetar där är nyanlända migranter. På grund av bristande språkkunskaper kan de ha svårt att ta till sig muntlig och skriftlig information. Johan Giesecke uttalar sig i en intervju med brittiska UnHerd (cirka 17 minuter in i sändningen).
En annan röst som har vågat ta upp hur det ser ut bland personalen inom äldreomsorgen – visserligen med flera försiktiga garderingar – är Bitte Assarmo på sajten Det goda samhället. Hon påpekar att äldreomsorgen länge har använts som en plattform för integration.
”Många nyanlända får sitt allra första jobb inom äldreomsorgen med allt vad det innebär av kulturkrockar och språkförbistring, något som faktiskt i flera fall medfört att de äldre fått fel medicin, med risk för både deras hälsa och liv” skriver hon och refererar till en god vän vars far bor på ett äldreboende.
”Coronasmittan är spridd över hela boendet, och min vän hävdar med bestämdhet att personalen – till övervägande delen utlandsfödd och generellt mycket dålig på att tala och förstå svenska – går mellan de friska och de sjuka utan att iaktta någon särskild försiktighet eller ens tvätta händerna mellan besöken.”
”Nu behöver de ju inte ens vara rädda för att någon ska se hur illa de sköter hygienen, eftersom vi anhöriga är förbjudna att komma dit.”
Hennes far har arbetat och slitit i hela sitt vuxna liv, och nu när han är 87 (och borde få en värdig och behaglig ålderdom) får han finna sig i att bli omhändertagen av personal som inte förstår vad han säger och som inte kan prata ett språk som han förstår – och som dessutom inte har koll på hygienreglerna.
”Det var illa nog innan corona. Nu är det för jävligt” säger min vän.
”Politikerna har utnyttjat våra äldre i flera år för att få ut nyanlända i arbete. Hur de gamla mår struntar politikerna i, både före corona och nu mitt under krisen.”
Oberoende av coronapandemin är det känt sedan länge att arbetsorganisationen inom i synnerhet hemtjänsten är under all kritik. Den kännetecknas av ett pulvriserat ansvar, där personalen i många fall tas in direkt från gatan, utan kompetens, utbildning och språkkunskaper.
Det bäddar för vad jag vill kalla grov psykisk misshandel av kunder/brukare. Just i en situation där de är mer beroende av hjälp, trygghet och omsorg än någonsin tidigare i sina liv tvingas de betala dyrt för ett splittrat organisatoriskt hafsverk som med bästa vilja i världen inte kan kallas service. Än mindre trygghet.
Möjligheterna att bygga upp en trygg och tillitsfull relation, som skulle gagna både personal och kunder/brukare och ge en förutsättning för god omvårdnad, omöjliggörs effektivt av att ett stort antal anställda dagligen dirigeras ut till ett stort antal kunder. En hemtjänstanställd besöker i genomsnitt tolv kunder/brukare per dag.
En god vän till mig har räknat till 64 anställda som passerat genom hennes hem på några månader, de flesta korttidsanställda timvikarier, många utan vårderfarenhet, utbildning eller ens basala kunskaper i svenska språket. Främlingar som tittar in några minuter ingår i ett system berövat på all humanitet.
Inte mindre än 40 procent av personalen inom den kommunala äldrevården i Stockholm är timvikarier. Av all arbetad tid i äldreomsorgen står timvikarierna för en fjärdedel, rapporterar SR Ekot/P1 Morgon. Facket Kommunal påpekar att bristen på kontinuitet inom äldreomsorgen bidrar till spridning av coronaviruset. Timvikarier vågar inte säga nej till jobb, även om de känner sig krassliga.
Det mest skrämmande i hela den här utvecklingen är att den psykiska misshandeln av äldre och yngre omsorgstagare har tillåtits fortgå under en lång följd av år utan politisk eller vårdfokuserad diskussion. Den som har vågat opponera sig har stämplats som ”rasist”, hängts ut, skandaliserats och drabbats av social skam. Det innebär också att anhöriga i många fall inte har vågat ifrågasätta att deras släktingar – utan att bli tillfrågade – används som försökskaniner i ett mångkulturellt megaexperiment där ”allas lika värde” gäller invandrare, men inte sköra, hjälpbehövande svenskar.
Under coronapandemin är personer med äldreomsorg ännu mer utsatta än annars. Att de tillhör riskgrupp är mer regel än undantag. De sitter isolerade i sina hem, och de är rädda – beroende av hemtjänst som kan föra coronasmitta med sig, eftersom personalen i enlighet med Folkhälsomyndighetens rekommendationer oftast inte har några skyddsåtgärder.
Eva Hümmet, 59, sitter i rullstol och är beroende av daglig hjälp.
Under några månader i höstas hade hon 66 olika vårdare från hemtjänsten, och trots att hon har uttryckt oro använder de vare sig munskydd eller visir. Hon är rädd för att smittas av coronaviruset.
”Det känns fasansfullt” säger hon.
Gösta Sundin, 84, boende i Hässelby, har valt att säga upp hemtjänsten av oro för att bli smittad av coronaviruset.
Runt 1 200 personer som normalt har hemtjänst i Stockholm har sagt upp sin omsorg på grund av rädsla.
I december 2018 hördes ett ramaskri i hela landet när Sölvesborg som enda kommun dristade sig till att införa språkkrav för dem som anställs i kommunen. Förslaget kom från Sverigedemokraterna, som fått politiskt inflytande i kommunen.
”Det finns problem om till exempel en äldre ber om en knäckemacka, och så förstår inte personalen det. Så kan vi inte ha det i Sölvesborgs kommun, det ska finnas en miniminivå” sa kommunalrådet Louise Erixon (SD).
Genast ryckte en beskäftig SVT-reporter ut med mikrofonen i högsta hugg för att bedriva så kallad ”opartisk”, statstrogen journalistik.
Lägg märke till hur reportern, som en ren reflex, tar ställning FÖR invandrare med usla språkkunskaper MOT äldre svenskars behov av vård och omsorg och att bli förstådda på sitt eget språk:
”Ser du inte en risk för att de som inte pratar bra svenska får svårare att få jobb?”
Louise Erixons svar är självklart men inte desto mindre suveränt:
”Äldreomsorgen är inte en integrationsplats. Den finns till för att äldre ska få service. Brukaren ska vara i fokus.”
Exakt.
Jag är för gammal och för luttrad för att tro att coronapandemin och de höga dödstalen bland personer i äldreomsorgen ska leda till översyn, ökade resurser istället för ständiga nedskärningar och ökad humanitet på området (lägre än nu kan den inte bli).
Jag fortsätter att betala munskydd åt min hemtjänst så länge som de inte får några för den skatt jag också betalar. Den 7 maj uttalade Folkhälsomyndigheten åtminstone att personal i äldreomsorgen ”kan” (inte ”ska”) ha munskydd.
Hurra. Vilken enastående prestation.
När myndigheterna inte värnar om våra liv får vi göra det själva.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 