I alla tider har det funnits smärtbärare, människor som har en större känslighet än andra och som bär psykisk smärta åt dem som inte själva förmår härbärgera den. Coronapandemin har ställt fenomenet på sin spets. Har bärandet av andras smärta någonsin varit så utbrett som i dag? I Sverige är det ett fåtal, knappt 20 procent, som bär smärta åt en majoritet på drygt 80 procent.
Vi ser deras smärta, vi känner den – men vi kan, av olika skäl, inte tala om den. Tystnaden växer till en allt större klyfta mellan oss och dem. Vi är fångade i ett etiskt dilemma vars art och dimensioner åtminstone jag inte kan erinra mig ha upplevt tidigare.
Att identifiera och erkänna problemet kan vara ett steg på vägen mot en lösning. Men några garantier finns inte.
Den psykiska smärta du inte själv erkänner och förmår härbärgera överförs på andra, som får bära den åt dig.
En dag ligger det där i brevlådan. Brevet som jag inte väntat på men heller inte är oförberedd på. Regionen där jag bor meddelar: ”Ditt vaccin väntar på dig.”
Tack för omtanken, men nej tack. Mitt vaccin får vänta på mig. En evighet faktiskt.
Bästa region!
Jag hoppas att du inte har någonting emot att jag tilltalar dig med ”du”. Av ditt brev förstår jag att du har registrerat alla regioninvånare som i likhet med mig har valt att avstå från så kallad ”Covidvaccination”. Det är en mycket obehaglig insikt.
Få kan tvivla på att det som pågår runtom i världen just nu är en masspsykos, utlöst av coronapandemin. Varför bär sig annars normala människor åt som drogade zombies som förnekar fakta och inte är mottagliga för information?
I mer än ett och ett halvt år har jag undrat över varför annars förnuftiga människor låter sig luras av coronanarrativet, inklusive de experimentella injektionerna. Här hoppas jag kunna ge några svar.
Fenomenet är inte nytt. I själva verket går det att förutsäga. Om ett samhälle präglas av vissa faktorer kommer en masspsykos högst sannolikt att bryta ut och ta sig uttryck enligt förutsägbara mönster, bland annat utplånandet av vanligt sunt förnuft, en blint rusande maktelit och splittring av människor i diametralt olika läger utan förståelse för varandra.
Reiner Fuellmich.
Den tysk-amerikanske stjärnadvokaten Reiner Fuellmich, med stora framgångar i brottmål mot bland andra Volkswagen och Deutsche Bank bakom sig, förbereder tillsammans med ett stort antal jurister och andra specialister i ”The Corona Investigative Committee” åtal mot de ansvariga för brott mot mänskligheten i samband med coronapandemin, Nürnbergrättegången 2.
Vi lever i en egendomlig tid. Splittringen i vårt land och världen omkring oss blir tydligare för varje dag. Coronapandemin har skrämt vettet ur folk. Många lever med djup rädsla, och det är precis så makthavarna vill ha det. Ju räddare vi är, desto lättare går vi att styra som viljelösa lamm.
Redan de gamla romarna kände till fenomenet ”Divide et impera” – ”Söndra och härska”. I dag hetsas vaccinerade och ovaccinerade emot varandra. Rädslan och oförsonligheten splittrar familjer, grannar, släktingar och vänner. Samhället fragmenteras och spricker sönder. Det kan komma att sluta mycket illa.
I den här artikeln försöker jag analysera några av de psykologiska drivkrafterna och varför det har blivit så här.
Nu kommer alltmer information om covidvaccinernas verkningar, tack vare ärliga och modiga visselblåsare som riskerar sin egen position och säkerhet för att fakta om vaccinerna ska tränga igenom medias mur av censur och propaganda.
Dr T. är en brittisk läkare som formulerar det hon kallar ”en hypotes” om hur magnetiska nanopartiklar i vaccinerna forcerar blod-hjärnbarriären, tar sig in i hjärnan och skadar det komplicerade nervsystem som reglerar våra rörelser, balans, vårt tal, luktsinne, syn och hörsel och en mängd andra kroppsfunktioner.
Det har tidigare uppmärksammats att magneter fäster på injektionsstället på de personer som har injicerats med covidvaccin från Pfizer/BioNTech och Moderna, de så kallade mRNA-vaccinerna. Att magneter fäster på kroppen indikerar att vaccinerna innehåller någon form av magnetiska ämnen.
Mekanismerna har inte utretts utan som vanligt avfärdats som ”konspirationsteorier”, trots att vem som helst kan se att magneten fastnar på injektionsstället.
Det är de extrema situationerna som avslöjar människans verkliga värderingar. Extrema och/eller oförutsedda påfrestningar är ett lackmustest på vad som döljer sig under påklistrade attityder och tillyxade klyschor.
Hur äldre personer skickats i döden under coronapandemin visar människosynen bakom ”allas lika värde”.
”Alla människors lika värde” – inte i Sverige. Inte för äldre människor.
Etik är det vi lever till vardags. Att coronapandemin skulle sätta etik och resurser i sjukvården på stora prov var vi många som insåg och tidigt varnade för. Det var lätt att förutse att den så kallade ”värdegrunden” om alla människors lika värde skulle krackelera, och att det som döljer sig bakom inte skulle vara lika presentabelt som fasaden.
Två decennier in på 2000-talet ses rätten till fri abort som en självklarhet. Trots tillgång till säkra och billiga preventivmedel gör varje år mellan 35 000 och 40 000 kvinnor abort i Sverige.
När någonting ses som självklart, tas för givet och ibland missbrukas, är nästa steg att glömma de villkor som har präglat kvinnors liv – men även mäns – i generationerna före oss. Ända fram till mitten av 1960-talet, när de första p-pillren kom, var kvinnor slavar under sin fruktsamhet. Illegala köksbordsaborter och änglamakerskor är en del av vår historia.
Det är en oförglömlig sommar. 2020 är året vi aldrig glömmer. Ett litet taggigt virus sätter våra liv på standby.
I mitt femte Sommarprogram pratar jag från min hemkarantän om liv och död och rädsla, och om deras motkrafter: kärlek och mod. Mod att våga stå för den man är och det man tycker – även när man går rakt emot flocken och en etablerad åsiktselit. Mod att hålla fast vid den man är och det man tycker, även om man förlorar vänner och blir uthängd på medias galgbacke.
Det finns nästan alltid en motkraft till de mörka krafterna, och ofta bär vi den inom oss själva. Vi vet bara inte om det, för vi har dragit ner rullgardinerna, låst dörren och kastat bort nycklarna.
Ur programmet:
Aldrig har jag njutit så mycket av trädgården som i år. Varje blomma är en gåva. Till och med ogräset får ett försonande drag och tillägnas en egen hyllning med låten ”Weeds and Wildflowers” med gruppen Parsonsfield.
Aldrig har jag älskat livet så mycket som den här sommaren, när jag nyss har varit nära att förlora det.
MUSIK OCH LJUDKLIPP I PROGRAMMET
1. Isaac Albéniz (1860-1909). Mallorca. Opus 202. Julian Bream, gitarr.
2. In the Summertime. Mungo Jerry. 1970.
3. Gustav Mahler (1860-1911). Symfoni N:o 5 i ciss-moll. Adagietto. Berliner Philharmoniker. Dirigent Herbert von Karajan (1908-1989).
4. Ich bleib zu Haus. Max Raabe, Palast Orchestra.
5. Weeds and Wildflowers. Parsonsfield.
6. Giovanni Pierluigi Palestrina (1525-1594). Missa Brevis. 1570. Agnus Dei.
7. Jóhann Jóhannsson (1969-2018). Flight from the City. 2016.
8. J S Bach (1685-1750). French Suite N:o 2 ciss-moll, BWV 813. Motoki Hirai, piano.
9. Zbigniew Preisner. Piotr.
10. I Will Survive. Lyrics by Freddie Perren, Dino Fekaris. Gloria Gaynor, sång. 1978.
11. We’ll Meet Again. 1943. Vera Lynn (1917-2020).
12. Döden spelar schack. Klipp ur Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. 1957. Max von Sydow, Bengt Ekerot.
13. Arvo Pärt. Spiegel im Spiegel. Leonhard Roczek, cello, Herbert Schuch, piano.
14. Du säger att ditt hjärta är kallt.
15. Lars Gullin. Danny’s Dream. 25 maj 1954. Lars Gullin, barytonsaxofon, Rolf Berg elgitarr, Georg Riedel kontrabas, Robert Edman, trummor.
Nu tar jag en välbehövlig sommarsemester! Jag önskar er alla en bra sommar.
————————————————————————–
Uppskattade du det här Sommarprogrammet? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Den höga dödligheten bland äldre som får omsorgsinsatser är coronapandemins största misslyckande. Det är alla överens om. Men varför blev det så? Och vad kan vi lära oss av misstagen?
I sammanhanget är det värt att påminna om en gammal tumregel. Den lyder ungefär så här:
”Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i hur man behandlar sina svagaste invånare.”
Med utgångspunkt från coronapandemin och de många döda i gruppen äldre uppvisar Sverige en mycket låg kulturnivå.
Totalt 2 586 personer i Sverige har hittills avlidit av Covid 19. Nu börjar berättelserna från dem som arbetar i den främsta frontlinjen mot coronaviruset; sjukvårdspersonal och personal inom äldreomsorgen, nå ut till allmänheten.
De skickas fram i främsta ledet och utkämpar en ibland dubbel kamp, en mot viruset och en mot överordnade som inte tillåter tillräckliga skyddsåtgärder.
Leonardo da Vincis berömda muralmålning ”Nattvarden” eller ”Den sista måltiden”, utförd omkring 1495-1498 i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano. Här parafraserad med läkare och sjuksköterskor i coronapandemins tid.
Julia Caesar 