Ingen planterar bananträd i Vilhelmina

Ingen planterar bananträd i Vilhelmina. Ingen skulle ens komma på tanken. Vem som helst förstår att de inte skulle överleva.

Men i stor skala planteras människor från ett av jordens mest våldsamma och underutvecklade länder, Sydsudan, i bland annat Vilhelmina – en liten kommun med 6 668 redan hårt beskattade invånare. 

Cirka 500 sydsudaneser har redan flugits till Sverige, och fler är på väg. I samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR har det duktiga världssamvetet Sverige tagit emot så kallade kvotflyktingar sedan 1950. Sedan 1995 har antalet enligt Migrationsverkets statistik legat omkring 1 900 per år.

Men genom den migrationspolitiska överenskommelsen den 23 oktober 2015 mellan regeringen, Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna (alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) beslutades att Sverige skulle mer än fördubbla antalet kvotflyktingar till 5 000 personer per år. Avsikten med migrationsöverenskommelsen var att stänga ute Sverigedemokraterna från politiskt inflytande över migrationspolitiken.

Beslutet gav direkt utslag i statistiken 2017. Då flögs 4 846 kvotflyktingar till Sverige. Sedan 2018 har antalet överskridit den maxgräns på 5 000 som anges i den migrationspolitiska överenskommelsen och ligger på cirka 5 250 kvotflyktingar per år. 2019 steg antalet till 5 408 enligt UNHCR:s statistik. Samma år tog Danmark emot tolv (12) kvotflyktingar.

På grund av coronapandemin gjorde Migrationsverket under 2020 en tillfällig paus i mottagandet på några månader men tog ändå emot 3 543 kvotflyktingar – flest i världen näst efter USA med 330 miljoner invånare.

En månad efter den migrationspolitiska överenskommelsen, den 24 november 2015, stod klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) på en presskonferens och grät krokodiltårar över ”åtstramningarna” av Sveriges migrationspolitik. Men de så kallade åtstramningarna var en dimridå, avsedd att föra svenska folket bakom ljuset och gjuta olja på den berättigade upprördhet som rådde i landet över den av George Soros och Open Society iscensatta migrantanstormningen 2015 – av eliten kallad ”flyktingkris”, för det låter ju bättre.

”Bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra någonting” var Åsa Romsons mycket avslöjande kommentar. Där visade hon var hon hade sin lojalitet, och inte var det hos den svenska allmänheten.

I verkligheten steg antalet migranter som fått uppehållstillstånd från 115 104 under 2015 till 150 989 år 2016 och cirka 135 000 år 2016 och 2017. Så visst gjorde Åsa Romson och resten av regeringen någonting. Men inte vad de sa att de gjorde.

OBS! Kvotflyktingar är en annan kategori än asylsökande. Jag publicerar diagrammet för att ge en bakgrund till de extraordinära omständigheter som rådde 2015.

Syftet med det mer än fördubblade mottagandet av så kallade kvotflyktingar är att lindra de värsta fantomsmärtorna hos Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet så att de inte kinkar. Utåt framställs det som godhet och barmhärtighet.

Men är det verkligen vad det utger sig för att vara? Om man tittar närmare på vad kvotflyktingsystemet i praktiken kan innebära för dem som omfattas av det – och för dem som får betala kalaset – fastnar barmhärtigheten i halsen.

”Det handlar om att erbjuda skydd för de mest utsatta flyktingarna samtidigt som vi tar ett gemensamt ansvar i EU tillsammans med de stora flyktingmottagande länderna i världen” sa migrationsminister och biträdande justitieminister Heléne Fritzon (S) med en lysande gloria av fläckfri godhet när överenskommelsen presenterades.

Sedan försvann hon till Bryssel.

Kvotflyktingsystemet kallas på politisk nysvenska ”vidarebosättning”. Kvotflyktingar ”vidarebosätts”. Notera den passiva verbformen – kvotflyktingar är objekt som inte gör egna aktiva val av var de ska bo utan väljs ut, hämtas, fraktas och bosätts av godhetsindustrin och försörjs av det arbetande folket.

Kvotflyktingar utgör bottenskrapet

Kvotflyktingar går utanpå alla andra migrantkategorier som Sverige tar emot. De utgör, brutalt uttryckt, bottenskrapet som ingen vill ha. Alltså måste kommunerna tvingas för att staten ska kunna  genomföra mottagandet. I samarbete mellan UNHCR och Migrationsverket handplockas migranterna från olika flyktingläger, beviljas uppehållstillstånd på plats redan innan de flygs till Sverige och behöver alltså inte söka asyl. De behöver bara låta sig tas om hand och fraktas fram till dörren på de lägenheter som de tilldelas med förtur av mottagarkommunerna och som givetvis är möblerade och försedda med all tänkbar utrustning redan när de vidarebosatta vidarebosätts.

Kommunerna har inget val – enligt bosättningslagen (2016:38) från 2016 är de tvingade att ta emot de migranter som anvisas till kommunen, oavsett om de har några lediga bostäder eller andra förutsättningar.

Den tvingande bosättningslagen är ett verk av arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S).

Sedan försvann även hon till Bryssel.

De lyckliga utvalda kommuner som enligt beslut under 2020 hittills har fått ta emot sydsudaneser är Ale, Ekerö, Haninge, Krokom, Kungsbacka, Lidingö, Lund, Mölndal, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Söderköping, Täby, Uppsala, Vaxholm och Vilhelmina.

När det gäller sydsudaneser som väntar på att överföras till Sverige kommer följande kommuner att få ta emot dem:

Ale, Botkyrka, Ekerö, Falkenberg, Ljusdal, Lomma, Mörbylånga, Norrtälje, Nynäshamn, Partille, Robertsfors, Skurup, Sollentuna, Solna, Stenungsund, Stockholm, Tjörn, Trelleborg, Trosa, Täby, Vadstena, Vallentuna, Värmdö och Österåker.

Grattis till er alla! Inflyttning av sydsudaneser är den verkliga vinstlotten i Migrationsverkets tombola. När du på hemmaplan konfronteras med detta uttryck för mångfald och svensk social ingenjörskonst kan det vara befogat att reflektera över hur du röstade i de senaste valen.

Sverige riktar framför allt in sig på att hämta hit syrier och irakier från Syriens närområden Turkiet, Libanon och Jordanien. Några av Afrikas mest underutvecklade och dysfunktionella länder utgör också så kallade ”fokusområden”. Det är här Sydsudan kommer in i bilden, liksom Somalia, Etiopien, Eritrea och Kongo. Överföringen av kvotflyktingar till Sverige har nyligen uppmärksammats av Fria Tider.

Kvotflyktingar skiljer ut sig från andra migranter. De kommer från kollapsade, dysfunktionella länder som i regel saknar allt, från vägar till skolsystem, fungerande rättsväsen, parlament och annan infrastruktur, och där stora delar av befolkningen inte förmår försörja sig själva. Jämfört med andra migrantkategorier är en större andel av dem analfabeter, sjuka, krigsskadade och psykiskt och/eller fysiskt funktionshindrade.

Det innebär att de i många fall landar i svenska kommuner som synnerligen vårdkrävande och med mycket stora särskilda (och kostnadskrävande) behov som kommunerna blir ansvariga för. ”Tips och råd” framtagna av projektet SMAK (Stärkt mottagande av kvotflyktingar), ett samarbetsprojekt mellan Migrationsverket och länsstyrelserna i Gävleborg, Kronoberg, Norrbotten, Stockholm och Värmland, ger en uppfattning om vad som krävs av mottagarkommunerna:

Ett särskilt anpassat boende (lägenhet på markplan eller med tillgång till hiss eller andra stödinsatser för personer med funktionsnedsättning), specialistvård inom sjukvård, till exempel högteknologisk sjukvård som specialiserad hjärt- och lungsjukvård, transplantationer eller dialys, hemsjukvård, omfattande och kostsam specialisttandvård, specialiserad psykiatri, exempelvis akutverksamhet med slutenvårdsresurser och utredning av vissa neuropsykiatriska tillstånd och behandlingsinsatser. Vinterkläder, tolkkostnader, resor för att hämta uppehållstillståndskort hos Migrationsverket, resekostnader för att hämta id-kort hos Skatteverket med mera.

Insatserna handlar dessutom ofta om hjälp enligt Socialtjänstlagen eller lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS), som personlig assistans, bostad med särskild service, färdtjänst, hemtjänst, hjälpmedel som elrullstol, stöd av arbetsterapeut, kurator, sjukgymnast eller psykolog. Hela det svenska utbudet av skattebetalda hjälptrupper står på tårna som Ryska Nationalbaletten och bara väntar på att få erbjuda sina tjänster.

Kvotflyktingar åker alltså gräddfil direkt till det som återstår av den svenska välfärden och som en vanlig svensk pensionär eller funktionshindrad kan få kämpa desperat för i åratal för att – i bästa fall – i nåder komma i åtnjutande av.

Till detta kommer givetvis rätt till försörjningsstöd, bostadstillägg, barnomsorg, barnbidrag, flerbarnstillägg, äldreförsörjningsstöd, gratis skola och utbildning och mycket mer. Allt serverat på en silverbricka, framburen av skattefinansierade tjänstemän som tar hand om allt det praktiska.

Sydsudan – ett helveteshål på jorden

Sydsudan kan bara beskrivas som ett helveteshål på jorden. Ett land som nästan helt saknar modern infrastruktur, och där folkmajoriteten lever under vedervärdiga förhållanden.

Landet bildades 2011 genom utbrytning från Sudan. Väpnade konflikter och inbördeskrig mellan olika klaner och folkstammar, som dinka och nuer, är normaltillstånd. Ett aldrig upphörande våld, massakrer, sexuellt våld, barnsoldater, barnäktenskap, journalister och hjälparbetare som mördas, svält och undernäring och en extremt utbredd korruption präglar Sydsudan. Högst hälften av barnen får någon form av skolundervisning, och analfabetismen är utbredd. Vägarna är oasfalterade, och stora delar av befolkningen tror på andar. Medianåldern i landet är 18,7 år.

Ulf Hjertquist, svensk som på 1980-talet emigrerade till Australien, berättar att han redan på 1950-talet besökte Port Sudan flera gånger med del-oljelast från Persiska Viken:

”Något jävligare skitstadsnäste har jag aldrig någonsin besökt på resor runt världen i många länder. Som vanligt i de här länderna försöker stammarna utplåna varandra i krig. I Sudan var det Dinka som slogs mot Nuer. Blodiga drabbningar, precis som i stamkrigen i Kongo, som pågår än idag.”

Han frågar:

”Varför importerar ni ständigt all denna skit till Sverige och betalar för det med skattepengar som mycket renhårigare skulle komma etniska äldre svenska folket till godo? De som byggde det svenska välståndet. Har Ni ingen bromskloss och ledarskap? Ni ser precis vad som händer!”

Olja och bistånd utgör grunden för Sydsudans ekonomi, men avsaknaden av infrastruktur plus politiska strider gör det svårt att effektivt utnyttja oljeresurserna. Det finns alltså stora naturtillgångar, men befolkningen klarar inte att ta vara på dem. Nästan 80 procent av befolkningen är beroende av jordbruk eller djurhållning för sin överlevnad. Någon tillverkningsindustri existerar knappast.

Genomsnittlig IQ så låg att den knappt är mätbar

Sydsudan är alltså ett av de länder som misslyckas kapitalt med att bygga ett fungerande samhälle. Vad beror det på? En ledtråd ger de undersökningar av befolkningens kognitiva förmåga som har gjorts av en forskargrupp med bland annat den välkände brittiske professor emeritus i psykologi, Richard Lynn.

Forskarna undersökte IQ-nivån hos 2 990 sydsudanesiska barn i flyktingläger, mellan sju och 17 års ålder. De jämförde sydsudanesernas resultat med resultaten från testningar av brittiska barn åren 1979 och 2007. Oavsett vilken brittisk årgång man jämför sydsudaneserna med var deras genomsnittliga IQ så låg att den egentligen inte går att mäta med den aktuella typen av test.

Forskarna nöjer sig därför med att konstatera att sydsudaneser i alla testade åldrar från nio år och uppåt hade en genomsnittlig IQ under 55. I Sverige är motsvarande siffra 100. Forskarna menar att sydsudaneserna presterar ungefär i nivå med bushmän, som anses ha en IQ på 55. De är dock något sämre än afrikanska pygméer som har en genomsnittlig IQ på 57 och anses ha lägst IQ i hela världen.

De flesta av de testade sydsudanesiska barnen hade gått i skolor av låg kvalitet innan de kom till flyktinglägret, och majoriteten var undernärda. Maten i lägret utgjordes av tre måltider per dag med bönor, linser, bröd och majs. En ensidig kost som resulterade i brist på vitaminer och mineraler.

”Utan tvekan har bristfällig skolgång, näringsbrist och traumatiska upplevelser i barndomen bidragit till en dålig kognitiv utveckling” skriver forskarna.

Är detta barmhärtighet? Är det godhet?

Det är alltså människor med de här förutsättningarna som nu ska ”integreras” i ett stort antal svenska kommuner.

Barmhärtighet?

Ja, de slipper svälta. De får tak över huvudet med en standard som de aldrig har haft tidigare. De får hyran betald, skola, sjukvård och allt annat de behöver i present av svenska skattebetalare. I flertalet fall får vi försörja dem livet ut. Inte ens de största migrationsentusiasterna tror att den här gruppen någonsin kommer ut på arbetsmarknaden och blir självförsörjande.

Men blir de lyckligare? Jag är inte så säker på det. De skiljs från det enda sammanhang, den enda kultur och det enda språk de känner till, från sina vänner, sin stam och sin klan. Nu ska de orientera sig i en omgivning som inte kunde vara mer främmande. Nu ska de gå till snabbköpet och handla konstig svensk mat.

Nu ska de lära sig läsa på ett konstigt språk. Om de vill. Det blir inte lätt om man har IQ 55. Dessutom kommer de att få D-vitaminbrist, eftersom deras hudpigmentering av evolutionen har utvecklats under miljontals år för att skydda dem från den starka solljuset vid ekvatorn – men inte är anpassad för Sveriges solfattiga klimat. Brist på D-vitamin ger nedsatt immunförsvar som bäddar för en rad stora folksjukdomar och gör att mörkhyade och beslöjade personer löper extra stor risk att insjukna och avlida i Covid19.

Dödsfallsstatistiken styrker detta. I Chicago är 70 procent av de som avlidit till följd av coronaviruset svarta. I Storbritannien har dubbelt så många svarta britter som vita dött i Covid19. I Norge är mer än hälften av Covid-patienterna födda utomlands, främst i Somalia och Pakistan. Svenska invandrare med bakgrund i Somalia har den största överrepresentationen (sju gånger fler än förväntat) av Covid19-fall, men också personer födda i Turkiet, Irak, Eritrea, Syrien, Iran och forna Jugoslavien är överrepresenterade.

Många av sydsudaneserna har gissningsvis aldrig sett en elektrisk spis, en vattenkran eller wc-stol tidigare. Hur ska man handskas med sådana saker? Hur mycket instruktioner behövs?

Hur känns det för sydsudanesiska barn att traggla sig fram i skolan när jämnåriga svenska barn läser och skriver som ett rinnande vatten? Kanske får skolan lösa problemet som man har gjort i det mångkulturella området Rinkeby i Stockholm. Där hade några barn så svårt att hänga med i undervisningen att skolan måste inrätta en ny klass med bara tre elever. En specialanpassad särskola för barn som inte klarar den vanliga grundskolan – men givetvis kallas det inte särskola. SVT:s Stockholmsnyheter presenterar lösningen, men berättar inte vad trebarnsklasser kostar.

Hur känns det för barnen om de faktiskt lär sig läsa, men föräldrarna fortfarande är analfabeter?

Blir sydsudaneser lyckliga i Vilhelmina?

Blir sydsudaneser lyckliga i Vilhelmina? I Ljusdal? Eller i Krokom? De flesta mottagarkommuner är små svenska kommuner där sydsudaneser kommer att bli ett mycket märkbart inslag i befolkningen.

Svenska politiker och myndigheter, i synnerhet Socialdemokrater, är som vanligt övertygade om att de kan klara allt med lagoma doser av mirakelmedlet social ingenjörskonst.

Det kan man inte.

Uppriktigt sagt tror jag att politikerna struntar totalt i hur det går för sydsudaneserna sedan de landat på Arlanda. De har redan bevisat sin ultimata godhet genom att ta hit dem. Hur det går sedan är ointressant.

Vad är priset för total kulturell, språklig, social och psykologisk vilsenhet i en miljö som inte liknar någonting som man har upplevt under hela sitt liv?

Vem ska betala det?

Vad gör fullständig brist på tillhörighet med en människa?

Jag har ingen relation till Vilhelmina, men jag har bott i liknande små samhällen och vet ungefär hur de fungerar. Det lilla lappländska samhället Vilhelmina, en centerstyrd samisk förvaltningskommun, vad det nu betyder, är fattigt. Det ekonomiska läget är ansträngt, budgetunderskottet många miljoner. Kommunen måste spara på skolan. Och nu har man ett gäng sydsudanesiska analfabeter, både vuxna och barn, som kräver enorma resurser om de ska lära sig läsa, skriva och räkna.

Ingen planterar bananträd i Vilhelmina. Man kan inte jämföra träd med människor. Det är sant.

Men det är ändå fascinerande med den blinda tron på att människor kan förflyttas vart som helst från var som helst, utan att punkt A och punkt B har några som helst likheter och samband.

Jag bara undrar om det är barmhärtighet att plantera sydsudaneser i Vilhelmina, eller i Sverige över huvud taget, och tvinga dem att ta utvecklingssteg på sådär 200 år från en dag till en annan – istället för att hjälpa dem i deras geografiska, etniska, kulturella, religiösa och språkliga sammanhang?

Jag undrar exakt hur tacksamma de måste vara för att få barmhärtighetshormonerna att rusa hos endorfinknarkarna i godhetsindustrin?

—————————————————————————

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!