Den här artikeln om de stora läkemedelskatastroferna skrev jag för mer än 30 år sedan, den 3 april 1990. Den publicerades i Dagens Nyheter, där jag hade arbetat i 22 år med bland annat bevakning av läkemedelsfrågor.
Till formen är artikeln en recension av en då nyutkommen bok om Entero-Vioformskandalen, ”Ciba-Geigy bakom fasaden”, skriven av läkaren Olle Hansson (1936-1985) och postumt utgiven 1989. Men texten kan likaväl läsas som en debattartikel som är lika aktuell i dagens debatt om medicinering/vaccinering mot Covid19.
(Jo, så här kunde man faktiskt skriva i Dagens Nyheter 1990).
Tystnad råder sedan länge kring läkemedelsindustrin. Vi lever i den bästa av världar, och varje bolag vill självklart inget annat än patienternas bästa. Tillverkarna och kontrollmyndigheterna är som en enda stor familj med fullständigt orubbligt ömsesidigt förtroende, och om någon enskild läkare sätter i halsen när företagen bjuder på mutmiddag så hörs det i varje fall inte utåt.
Glömda är 1960- och 70-talens trista och ångestskapande rapporter om fostermissbildningar, förlamning, blindhet och andra läkemedelsbiverkningar. Hur många minns i dag innebörden av namn som Sulfapral, Kontrast-U, Entero-Vioform, Tanderil, Butazolidin – alla förknippade med biverkningstragedier – vem knystar längre om effekterna av depåneuroleptika?
Tystnaden passar i den förljugna verklighetsbild som mer än något annat utgör 1980-talets dystra facit vad massmedierna anbelangar.
När var klyftan mellan de verkligheter som vanliga människor upplever och och de bilder som massmedierna håller fram större än nu?
Är det helt enkelt så att rapporteringen och debatten om läkemedelsindustrin i många år drevs av ett fåtal engagerade läkare och journalister, och när de sysslar med annat, eller har dött, breder tystnaden ut sig? Behöver varje tid sin egen läkemedelskatastrof för att människors vaksamhet ska hållas vid liv?
Det är symtomatiskt att när det för första gången på flera år kommer ett debattinlägg om läkemedelsindustrin så är det postumt utgivet (1989). Författaren, Olle Hansson (1936-1985), arbetade med boken ”Ciba-Geigy bakom fasaden” (Tidens förlag) in i det sista till sin död den 26 maj 1985. Originalet skrevs på engelska, men boken gavs först ut på tyska i Ciba-Geigys hemland Schweiz. Från tyska har den översatts till svenska och försetts med ett avslutande kapitel av Olle Hanssons gode vän Milton Silverman, farmakolog vid University of California och legendarisk vetenskapsjournalist vid San Francisco Chronicle.
I Sverige var Olle Hansson unik. Han var barnläkare, barnneurolog vid Östra sjukhuset i Göteborg, och kom att bli en internationell förgrundsgestalt i kampen mot de multinationella läkemedelsbolagens ansvarslösa marknadsföring av farliga läkemedel. Utan tvekan var just Silverman en av hans förebilder.
Milton Silverman har skrivit ett 40-tal böcker: ”Pills, Profits and Politics” (1974), ”Drugging the Americas” (1976) och ”Prescriptions for Death, the Drugging of the Third World” (1982) heter några av dem. Försäljning av livsfarliga antibiotika mot banala förkylningar, prostituerade flickor som kongressförmån för läkare – det är exempel på marknadsföringsfenomen i u-länderna som Silverman lyft fram i ljuset. Tyvärr har ingen av hans böcker översatts till svenska.
Olle Hansson hade en lidelse. Han utgick ifrån att det fortfarande är en läkares främsta plikt att följa den gamla hippokratiska lärosatsen att hjälpa, bota och lindra. Av läkemedelsföretagen krävde han saklig och korrekt information om medicinernas verkningar och biverkningar. Det kan tyckas vara självklara krav, men hans bok är ett tungt vägande vittnesmål om det medicin-industriella komplexets metoder att skaffa sig största möjliga profit, oavsett om det leder till död eller obotliga skador för patienterna.
Den läkemedelsskandal som Hansson först engagerade sig i, den så kallade Entero-Vioformskandalen eller SMON-skandalen (SMON = Subacute Myelo-Optico Neuropathy), var ingalunda historiens första. Bara ett drygt årtionde tidigare hade världen skakats av Neurosedynkatastrofen. Barn föddes utan armar och/eller ben sedan deras mödrar ätit det lugnande medlet Neurosedyn under graviditeten. 180 svenska barn drabbades av svåra missbildningar och 116 överlevde, men med stora handikapp och långtgående behov av vård och funktionsträning.
Ändå, skriver Hansson, var det som om världen ingenting lärt, samma mönster upprepades:
Läkemedelsföretagens samvetslöshet, de läkemedelskontrollerande myndigheternas tröghet och brist på kurage, misstänkliggörandet av motiven hos dem som slagit larm, politiseringen av vetenskapliga fakta, lögnerna, halvsanningarna, det fega tigandet.
Entero-Vioform (verksam substans oxikinolin) hade börjat säljas för invärtes bruk 1934 av dåvarande Ciba efter att ha använts som sårpuder sedan sekelskiftet. Det fanns tidiga rapporter om svåra biverkningar, men de ignorerades av tillverkarna.
Barnneurologen Olle Hansson fick upp ögonen för oxikinolinets risker 1962 genom en patient, en liten pojke med en sällsynt hud- och tarmsjukdom. Pojken behandlades med oxikinolin och blev bättre i sin sjukdom, men hans synnerv förtvinade. Tillsammans med ögonläkaren Lennart Berggren rapporterade Hansson fallet i medicinsk press. Han gjorde dessutom egna undersökningar och fann att oxikinolin tas upp i tarmen och kunde påvisas i urinen, tvärtemot vad tillverkarna påstod.
Olle Hansson sparade brevväxlingen med Ciba från 1960-talet. Den blev ett trumfkort i de största läkemedelsrättegångarna någonsin, i Japan mot företagen Ciba-Geigy, Tanabe och Takeda på 1970-talet, eftersom den gav belägg för att bolagen fortsatt att sälja oxikinolin trots kännedom om allvarliga biverkningar. I många år stred Hansson ensam, men 1977 kom en stor del av den svenska läkarkåren på benen i en läkemedelsbojkott som blev en hård press på Ciba-Geigy att dra in oxikinolinerna.
De internationella konsumentorganisationerna HAI, IOCU och franska Fédération Nationale des Coopératives de Consommateurs engagerade sig starkt i oxikinolinskandalen, och massmedierna hade en intensiv bevakning av vad som pågick. Ändå hade framgången knappast varit möjlig om Olle Hansson inte dessutom fått hjälp av interna källor, tjänstemän och läkare som utåt arbetade lojalt för Ciba-Geigy men i hemlighet försåg Hansson med konfidentiella, interna dokument.
Så kunde till exempel nyheten om minst 1 182 döda i biverkningar av storsäljarna Tanderil och Butazolidin (inflammationshämmande och smärtstillande medel vid bland annat reumatiska sjukdomar) avslöjas. Bolaget pressades att 1985 dra in Tanderil, men Butazolidin säljs än i dag (OBS! detta utgår från när artikeln skrevs 1990. Medlet avregistrerades inte förrän 1994).
De interna källorna tog mycket stora risker. Att lämna ut företagshandlingar klassas i Schweiz som industrispionage och bestraffas lika hårt som militärt spionage.
Ett par månader före Olle Hanssons död 1985 tvingades Ciba-Geigy ge upp och dra in alla sina oxikinolinpreparat. Hanssons bok är en skakande och mycket precis dokumentation av ett läkemedelsföretags våldförande på oskyldiga människor. Det råkade bli Ciba-Geigy, men det kunde lika gärna ha blivit något annat. Moralen är densamma i alla dessa ädelträboaserade direktionsrum med hemort Basel, Schweiz.
Boken är tillägnad ”de tvivlare som hellre lyssnar till sitt samvete än till sin chef”.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 