Linda V hittade flickan i skogen: ”Jag är arg på mig själv för att jag inte gjorde mer”

Den 7 juli råkade Linda V och hennes dotter Emilia komma förbi den plats där nioåriga Luna låg svårt skadad och medvetslös i skogen vid Morö Backe i Skellefteå. Det ändrade deras liv. Linda var den som ringde 112.

Här skriver hon om det som hände den 7 juli och framför sitt varma tack för det stöd hon får – inte från samhällets instanser, utan från människor som är berörda och skakade över de brister som fallet Luna avslöjar.

(Jag har tidigare kallat brottsoffret Josefin, men hennes familj har nu gått ut med hennes rätta namn, Luna).

Luna utsattes för grov våldtäkt och mordförsök med strypvåld av 15-årige Abushi Shamse Kamal. Den 14 december dömdes han till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Det var tvåbarnsmamman Linda, 37, som gick in i skogen och hittade Luna. Det var Linda som ringde 112 och därmed räddade Lunas liv. Upplevelsen blev ett trauma som Linda och hennes dotter Emilia, jämnårig med Luna, fortfarande inte har fått någon hjälp att bearbeta. För att försöka förstå har Linda skrivit ner sin berättelse och låtit mig ta del av den.

Med Lindas tillstånd publicerar hennes berättelse här.

Linda skriver:

”Jag är ingen hjälte. Den enda som är en hjälte i detta är Luna, nio år. Som på ett mirakulöst sätt överlevde detta fruktansvärda våldsbrott. Jag vill hylla all sjukvårdspersonal som lyckades rädda hennes liv.

Den 7:e juli 2022, en helt vanlig torsdag. Jag hade varit hemma med barnen hela veckan då sjukdomar härjade här hemma. På torsdagen var alla friska, och på fredagen skulle vardagen återgå till det vanliga med pussel, jobb och skola. Det jag inte visste när vi vaknade upp den här torsdagen var att ingenting någonsin kommer att vara som vanligt igen.

Min dotter Emilia, nu tio år och jämnårig med Luna, lever för att göra smycken, allt som har med armband, örhängen och halsband att göra. Och hon sa den dagen till mig att hon har slut på tråd till armband. Ju längre tiden gick på eftermiddagen, desto mer fick jag en känsla av att hon absolut inte ska åka till Lekia ensam. Klockan var väl strax innan 17 när vi ger oss iväg. Vi kunde ha åkt senare, vi kunde ha åkt tidigare. Bara ödet vet varför vi åkte just när vi gjorde.

Upp mot Morö Backe väntar en lång uppförsbacke. När vi har kommit en bit uppför backen möter jag tre personer. En mörkhyad yngre kille och en kvinna, och några meter bakom går en man. Jag märker att de ser förvirrade ut (i mina ögon beter de sig konstigt), det ser ut som om de letar efter något. Med tanke på att de beter sig “märkligt” saktar jag in och väntar in Emilia som är en liten bit bakom. Vi hinner inte åka mer än vad jag uppfattar är cirka 50 meter eller kanske 10 sekunder innan jag ser en äldre kvinna, som även hon söker mig lite med blicken och ser förvirrad ut.

Jag besvarar hennes blick, varpå hon stannar oss och säger något i stil med “Ursäkta, såg ni en naken kvinna med blåmärken sitta där nere?”.
Jag tittar på Emilia och tänker att “Va? Vad sa hon?”. Jag svarar att vi inte gjorde det, men att jag absolut åker ner och kikar. Jag säger till Emilia att stanna där med den äldre kvinnan medan jag åker ner.

Idag är jag både arg och tacksam för att jag gjorde detta. Arg på mig själv för att jag lämnade min lilla flicka med en främling, med tanke på vad jag skulle uppleva, och dels tacksam för att jag räddade livet på en annan flicka.

När jag möter dessa tre vid gångvägen längre ner vill jag minnas att jag frågade “Har ni hittat tjejen?”. Mina minnen är starka, men detaljerna är suddiga. Minnen som jag önskar var suddiga, och detaljer som jag önskar vore starkare.

Jag får svaret “Hon ligger där inne”.

”Vem ligger där inne?”

De pekar in mot träden och snåren: “Flickan ligger där inne”.

Jag ser ingen och frågar “Var?” medan jag börjar gå in bland ris och träd, och de fortsätter peka och säger “där, där”.

Efter en kort stund ser jag henne. Jag ser två små fötter med hälarna uppåt. I vad som känns som slowmotion ser jag från hälarna, två små vader, följt av två små lår och den nakna nederdelen av ett barns kropp. Där och då minns jag att jag i mitt huvud skriker att det är ju ett barn. Jag tror även att jag skriker detta. Jag ser att det är en flicka i mitt eget barns ålder. Nio-tio år.

Vad är det här? Är det en docka? Vem har lagt henne här? Är det en fälla? Hur vet de att hon låg här? Har de tre lurat in mig i skogen på det här sättet?

Jag minns att jag tänkte detta. Tankarna flög genom huvudet på bara ett fåtal sekunder. Men känslan satt kvar under hela händelsen. Samtidigt som jag där och då hade de här tankarna sprang jag ut på gångvägen och ropade till Emilia att komma med min telefon, som hon hade i sin ryggsäck.

Jag vet att kvinnan vid gångvägen frågade “Ska vi ringa 112?”.
Jag ignorerade henne. Fråga mig inte varför, men i ett sådant här läge så kanske man inte är helt rationell. Klockan 17.23 den torsdagseftermiddagen slår jag numret 112.

Efter en stund svarar en manlig operatör: “SOS 112 Vad har inträffat?”
Jag tror att jag sa något i stil med ”Det ligger ett naket livlöst barn i skogen”. Och berättade såklart var. Därefter är allting klart men ändå som en stor dimma. Jag minns att SOS-operatören tvingar mig att göra massa saker, och jag minns att jag är helt paralyserad. Jag har aldrig känt en sådan skräck, chock och ett sånt adrenalinpåslag samtidigt. Någonsin.

Chocken och paralyseringen tog över. Och det är jag mest arg på mig själv för idag. Att jag inte kunde hjälpa flickan mer. Att jag inte tog upp henne i min famn och viskade i hennes öra att hon är trygg nu. Att hjälpen är på väg. Att jag inte slet av mig min egen tröja för att skydda henne. Att jag inte gjorde allt en mamma vill att en person skulle göra för sin egen dotter i den situationen.

Operatören säger mycket irriterad (av vad jag kände och vill minnas i hans röst) många gånger att ”Du måste, du måste du måste”. Det var så många saker som jag var tvungen att göra enligt honom. Och i min paralysering var det saker min kropp skrek i mig att jag inte kunde göra. Jag är så arg idag, så fruktansvärt arg och besviken på mig själv att jag inte kunde. Jag vet att kroppen och alla hanterar en chock olika, tro mig. Idag vet jag.

Tio till 15 minuter in i samtalet kommer polisen. De springer in i skogen till flickan och försöker få livstecken från henne en kort kort stund, varpå den ena polisen tar henne i sina armar och springer iväg upp till ambulansen. Den har anlänt uppe vid korsningen, där min dotter väntar med den äldre kvinnan. Jag försöker hänga med men är ganska långt efter. Skriker “Ta bort min dotter därifrån”, för jag vill inte att hon ska få se den lilla flickan i det skicket.

Jag ser dem på håll lägga in flickan i ambulansen, samtidigt som jag ser min egen dotter. Jag springer fram till henne och tar henne i mina armar. Försöker att lugna henne samtidigt som jag försöker hantera min egen chock. Emilia skakar som ett asplöv och säger “Mamma, jag mår jättedåligt” med panik i rösten. Jag frågar polis och ambulanspersonal om det finns vatten till Emilia då hon mår illa. Men det finns inte.

Våra uppgifter lämnas, och vi står kvar en stund för eventuella vittnesmål. Men situationen för Emilia är ohållbar. Vi går därifrån. Sedan är det bara följder av polisförhör, nattliga samtal i gråt och ångest, stärkta relationer och kärlek.

Varför skriver jag det här?
Enbart för mig själv. En fruktansvärt självisk text. Efter detta trauma har vi inte fått någon som helst hjälp. Jag som vuxen har otroligt svårt att klara av allt jag sett och varit med om. Men min dotter då? Min dotter som har sett saker som man som nioåring aldrig ska behöva se eller vara med om – vad får hon för hjälp? Ingen alls.

Jag har fått hjälp med sömnen i form av tabletter, och en samtalshjälp som jag febrilt har fått söka själv, en kurator som gav mig tips om en ljudbok för att stärka mitt inre jag..?..

Hur ska en ljudbok hjälpa mig i nuläget när jag inte längre vågar släppa ut mina barn för att ens gå ut med hunden? Hur ska det hjälpa mot mina svettiga mardrömmar? Hur ska det hjälpa mig när min son på snart 13 år blir arg på mig för att han inte längre får åka ensam till fotbollsplanen för att spela fotboll? Hur ska det hjälpa mig när jag blir arg inombords av att se ett barn gå ensam mitt på dagen?

Hur ska det hjälpa mina tankar om vad jag kunde gjort mer? Att jag kunde ha gjort så mycket mer. Och HUR ska det hjälpa mig när jag tänker VARJE dag att det kunde ha varit Emilia om jag låtit henne åka ensam för att köpa tråd till sina armband den dagen?

Men vi lever. Vi är friska, och jag kan se mina barn leka i sina fullt fungerande små kroppar. Jag har inte behövt tillbringa det senaste halvåret hos min lilla flicka i en sjukhussäng. Men en mamma som jag vet om, hon måste det. Och det gör så ont i mig varje dag. Varje sekund, varje minut, varje timme sedan den 7 juli i år.

Att det här kan hända. En helt vanlig torsdag mitt på dagen, när man känner sig som mest trygg. Det är skrämmande. Att få beskedet att någon fruktansvärt störd individ tagit sig friheten att brutalt förstöra ens barn så här är horribelt.

Och att sedan inse att det kunde ha förhindrats på så många sätt. Främst för att gärningsmannen hade försökt attackera en vuxen kvinna ett år innan. Att han gett ifrån sig många varningssignaler från skola med mera. Men inget händer. Varför reagerade ingen?

Vi tänker på Luna, på hennes syster, på deras familj och anhöriga, varje dag. Ni är med oss varje sekund i livet sedan den 7 juli, och vi sänder genom tanken all den styrka vi kan.

Varje andetag alla våra små sköra barn tar här på jorden, det är ett andetag att andas in i sig själv och andas ut. Upprepa sedan det för resten av det korta liv vi har. För vi har bara ett. Flera liv som är inblandade i denna händelse är mer eller mindre förstörda, på ett eller annat sätt.

Det finns ingen hjälp att få. Ingenstans. Trots vädjan till skola, vårdcentral, BUP och så vidare händer ingenting.

Vi har skrikit, bönat, påpekat och bett om hjälp. Men INGEN vet vart man ska vända sig. Ingen kommunicerar med oss om detta, trots att vi berättat SÅ många gånger för SÅ många om allt som hänt.

Det finns så många brister i systemen, och det fokuseras på alla sätt på fel saker. Vi är medvetna och har informerat så många. Men inget händer. Inget händer, innan de som sitter högre upp “larmar”. Våra och allmänhetens ord betyder ingenting, förrän de “högre” tar ton i vad de tycker är “viktigt”. Men ska detta behöva hända innan det blir viktigt i de inblandades ögon?

Jag tror att jag talar för oerhört många när jag säger att…”Vi vädjar. Agera i de riktigt allvarliga problemen i familjer och i samhället.”

Finns det en, så finns det så många fler av dessa otroligt sjuka människor.

Era system fungerar inte.

Gör om och gör rätt!

Lex Luna!”

Linda V

Jag har i tidigare artiklar berättat att Linda som följd av sitt trauma tappade greppet om sin ekonomi, gav sina barn allt de ville ha och underlät att betala hyran, 8 300 kronor i månaden. Hon arbetar heltid på ett varuhus och är ensamstående med barnen.

Familjen skulle ha vräkts den 16 december men har tack vare pengar som skickats till henne från mina fantastiska läsare kunnat betala sin hyresskuld på 50 000 kronor. Hon och barnen får bo kvar till sista mars 2023.

”Det känns som en enorm lättnad” skriver hon i mail till mig och skickar ett stort tack till alla som har hjälpt henne:

”Jag vill rikta ett stort tack till ALLA som har bidragit. Jag kan inte beskriva med ord vad detta har betytt för mig, ni har min eviga tacksamhet. Vill även rikta ett tack till alla enormt fina meddelanden, jag ser er alla. Och tack till er som har ringt mig och velat hjälpa till på alla sätt och vis.

Avslutningsvis vill jag säga att Luna, familjen och alla som vårdat/vårdar henne, det är de som är hjältarna. Även om jag fått ta del av just ordet hjälte så ser jag mig absolut inte som en.

Jag och min dotter var bara förbipasserande och jag gjorde allt min hjärna klarade av att göra i denna fruktansvärda händelse. Blåljuspersonal, journalister och många i samhället säger att detta är det absolut värsta de har behövt vara en del av, läst om och har upplevt.

Att Luna överlevde denna fruktansvärda händelse, det är det enda som betyder något.”